I en replik till SPF Seniorerna i Göteborgs-Posten skriven av Charlie Karlsson, professor emeritus i nationalekonomi, påstås en rad saker som inte stämmer. Dessa påståenden kommer vi att gå igenom i detta blogginlägg. Charlie Karlsson menar att begrepp som ”fattigpensionär” inte belyser pensionärernas faktiska konsumtionsmöjligheter och levnadsstandard och påstår att i denna definition så ingår endast allmän pension. Dessutom efterfrågade han ordentlig statistik, vilket tabeller och länkar nedan kommer att hänvisa till.

För det första vill vi dock vara tydliga med att vi använder ”risk för fattigdom” för det är så Eurostat har definierat det och inte ”fattigpensionär”. Men Charlie Karlsson har rätt i avseendet att i Sverige finns ingen definition av vad en ”fattigpensionär” har att leva på. Det är därför vi seniororganisationer, media m.fl. använder EU:s statistikmyndighets relativa mätetal. Vi håller dock med om att det relativa fattigdomsbegreppet är något oskarpt, men å andra sidan så ger det en bild av hur pensionerna utvecklas över tid i förhållande till inkomstutvecklingen och i förhållande till övriga nordiska länder. Det stämmer som Charlie Karlsson skriver att när inkomsterna i samhället ökar mer än pensionerna så växer den relativa fattigdomen för äldre. Men samma sak sker när pensionerna sänks, vilket ju skett tre gånger med bromsen i pensionssystemet. Mellan 2009 och 2016 har lönerna i dagens penningvärde höjts med ca 20 procent medan inkomstpensionen genom bromsens effekter i stort sett stått still. Då ökar både andelen och antalet pensionärer med risk för fattigdom.

Till den första felaktigheten. Det är inte enbart allmän pension som ingår i Eurostat-siffrorna utan även tjänstepension och bostadstillägg. Huruvida eventuell privat pension ingår låter vi vara osagt dock är det troligt, men värdet på en persons bostad ingår inte. Det senare kan man tycka är rätt eller fel, vi har fokuserat på att påtala bristerna i pensionssystemet och oavsett värdet på ens bostad så består dessa brister.

I Pensionsmyndighetens senaste siffror för pensionen 2017 har myndigheten delat upp pensionärskollektivet i 7 olika grupper. I de 5 första grupperna ingår omkring 1,2 miljoner pensionärer, och i dessa grupper är högsta allmänna pension på omkring 13 000 kronor brutto, dvs 10 500 kronor netto. I de två återstående grupperna återfinns i vardera cirka 430 000 personer. I den sjätte gruppen (I2) är medelbeloppet för allmän pension 14 750 kronor brutto, så omkring hälften av personerna i gruppen kan antas ha denna nivå på allmän pension som efter skatt blir cirka 11 650 kronor. Summeras antalet i de fem första grupperna med första halvan av grupp I2 blir det således cirka 1,4 miljoner personer (vi har dessvärre inte exakta siffror för alla individer i grupperna så siffrorna blir ungefärliga). Om endast allmän pension hade ingått i Eurostats siffror så hade vi haft omkring 1,4 miljoner pensionärer i Sverige som hamnat under Eurostats gräns för risk för fattigdom. Och så är det som bekant inte: Eurostats siffror säger istället att det handlar om cirka 355 000 personer, denna gräns går för övrigt vid 12 100 kronor efter skatt (60 procent av medianinkomsten i landet år 2015).

De senaste siffrorna (preliminära) som finns från SCB pekar i samma riktning: år 2015 var medelvärdet för allmän pension i Sverige på 140 200 kronor brutto per år, dvs 11 700 kronor per månad (vilket kan antas vara något högre i år). Om endast allmän pension hade ingått hos Eurostat hade antalet pensionärer med låg ekonomisk standard i Sverige varit mångfalt högre än de 355 000 som återfinns i Eurostat-siffrorna. Således: allmän pension, tjänstepension och bostadstillägg (samt eventuellt privat pension) tillsammans efter skatt är det som Eurostats mått på disponibel inkomst handlar om. Pensionärernas faktiska konsumtionsmöjligheter och levnadsstandard belyses alltså mer än väl, tyvärr, av dessa siffror.

Det är förfärligt att 355 000 svenska pensionärer hamnar under denna EU-gräns för risk för fattigdom. Men vilket framgår av Pensionsmyndighetens uppdelning i olika grupper så har sammanlagt drygt 1 miljon svenska pensionärer sammanlagda pensionsinkomster som gör det tufft att klara sig ekonomiskt (merparten av grupp B1, de följande tre grupperna och minst halva grupp I1). Av dessa hamnar en dryg tredjedel under EU-gränsen, medan återstående två tredjedelar hamnar över – men inte särskilt högt över, från någon hundralapp till cirka tusen kronor över. I dessa inkomstssiffror ingår alltså alla olika typer av pensioner. För att ytterligare belysa detta finns tabeller från SCB som visar att år 2014 låg medianinkomsten för personer 65 år och äldre på 190 000 kronor årligen, vilket blir ungefär 15 800 kronor brutto eller cirka 12 350 kronor netto. Inkomstpensionen har ökat något sedan dess men det ger ändå en rimlig bild av vilka sammanlagda pensionsinkomster som finns i Sverige – runt hälften av landets två miljoner pensionärer har alltså inkomster som är tuffa att klara sig på. I nedan tabell kan man se hur inkomsterna för 65+ fördelar sig:

Inkomster på 16 000 kronor eller däromkring är dessutom nivåer, som en del politiker i debatten om sänkta ingångslöner anser att det inte går att leva på. Men på dessa nivåer lever alltså ungefär hälften av landets pensionärer.

I ATP-systemet gällde att man skulle arbeta i 30 år och sedan baserades pensionen på lönenivån de 15 bästa åren. På 50-, 60- och 70-talet var barnomsorgen i sin linda och för de flesta familjer gällde antingen att ha råd med barnflicka eller att någon förälder (läs kvinnan) stannade hemma med barnen. Ofta några år på heltid och sedan deltid när barnen började skolan. Men de 15 bästa betalda åren av totalt 30 år skulle ändå ge en hyfsad pension.

På 90-talet ändrades systemet till att pensionen baseras på varje krona man tjänat, ofta med 40 års arbete som utgångspunkt. Utfallet blir dramatiskt annorlunda. Och här har Charlie Karlsson fel. Möjligheterna att gå tillbaks, leva om sitt liv och göra annorlunda val är inte så stora. Det är en anledning till att många befinner sig i en situation med liten pension. Så länge man är två som delar på hyra och fasta kostnader fungerar ekonomin ofta hyfsat, men när man är/blir ensam slår fällan igen och då blir risken för fattigdom påtaglig.

För när man, som Charlie Karlsson, tror att pensionen blir låg enbart på grund av få års arbete eller mycket deltidsarbete så kan vi upplysa om att skillnaden mellan att ha jobbat heltid, deltid eller inte alls är beklämmande liten för många. Det är dessvärre allt för vanligt att heltidsarbete i 40 år ger en disponibel inkomst som inte skiljer sig särskilt mycket från den som aldrig arbetat. Låt oss titta på ett par räkneexempel (från Pensionsmyndighetens Typfallsmodell):

Alla exempel födda år 1950, går i pension vid 65, ensamstående

För den som jobbat heltid i 40 år, exempelvis som undersköterska eller inom handeln, blir utfallet ca 1200 kronor mer än för den som aldrig arbetat. För en som arbetat 30 år på heltid blir skillnaden cirka 800 kronor jämfört med garantipensionären, och 450 kronor mindre än den som jobbat 10 år längre. Om man däremot har en sommarstuga eller besparingar som man lagt undan under sitt 40-åriga arbetsliv så har man inte rätt till bostadstillägg då får man cirka 400 kronor mindre än den som aldrig arbetat. Om dessa räkneexempel hade varit gifta så hade pensionerna i alla exempel utom den som har sommarstuga/besparingar blivit lägre då bostadstillägget minskar eller utgår helt. Vare sig räkneexemplen är gifta eller inte så blir deras disponibla inkomst inte mycket att hurra för och de hamnar alla nånstans mellan 1000 kronor under till 1000 kronor över den nivå på risk för fattigdom som Eurostat fastslagit på 12 100 kronor (2015). Och i två exempel är detta alltså efter 40 års heltidsarbete!

Det är också just det som är vår huvudkritik mot dagens pensionssystem – det ger inte pensioner som det går att leva på ens efter ett helt arbetsliv. Låga pensionsnivåer handlar således inte bara om att människor haft för mycket fritid eller inte orkat flytta till en annan stad under sina arbetsliv. Istället är det systemet som inte lever upp till syftet med ett allmänt pensionssystem baserat på arbete – att ge ekonomisk trygghet på äldre dagar. Situationen kommer ingalunda att bli bättre för framtidens pensionärer. Frågan om ett pensionssystem som levererar som det var utlovat vid dess reform är alltså något som alla åldersgrupper borde engagera sig i.

Christina Rogestam
förbundsordförande SPF Seniorerna

Med tanke på att regeringsföreträdare i dagarna gått ut med följande påstående ”pensionärer har fått 800 kronor mer i månaden i genomsnitt sedan vi fick regeringsmakten” kan det vara värt att påminna om hur det hela hänger ihop.

Regeringens beräkning grundar sig på en snittpensionär med omkring 16 000-17 000 kronor i månaden i pension före skatt. Inget fel i det, men merparten av den inkomsthöjning som tillfallit detta räkneexempel härstammar från att indexeringen av inkomstpensionen ökade med 4,2 procent under år 2016. Som bekant står Socialdemokraterna tillsammans med de fyra allianspartierna bakom pensionsöverenskommelsen. Således hade ökningen på 4,2 procent inträffat oavsett vilket parti som sitter i regering.

I sammanhanget kan det vara värt att nämna att bromsen har gjort att det tog sju långa år – från 2009 till 2016 – att nå upp till den nivå som inkomstpensionen hade innan bromsen slog till. Vi har frågat det förr och frågar igen: vilken löntagare hade accepterat en löneutveckling som ger en inkomst bara snäppet högre än för sju år sen? Pensionerna har under de senaste 10 åren stått helt still räknat i dagens penningvärde, samtidigt som lönerna ökat med 20 procent under samma period. Sverige har nu 355 000 äldre som lever under gränsen för risk för fattigdom enligt Eurostat. Pensionerna hänger inte med i inkomstutvecklingen och de kommer att fortsätta halka efter så länge som pensionssystemet inte förändras – att pensionerna under 2016 för en gångs skull ökade på bra ändrar inte på detta faktum.

Regeringen införde en skattesänkning på pensionsinkomster vid förra årsskiftet, främst riktad till pensionärer med lägre inkomster (som mest ca 250 kronor i skattelättnad för en månadsinkomst på 10 000 kronor). Snittpensionären i exemplet ovan fick en skattelättnad på ungefär 70-80 kronor i månaden. Ungefär 10 procent av den inkomstökning som regeringen anger i sitt nya budskap härstammar alltså från de egna reformer man genomfört – resterande kommer av den årliga indexeringen i pensionssystemet. I sammanhanget bör även påpekas att bostadskostnaderna under samma tid ökat, så de där 70-80 kronorna som snittpensionären fått i skattelättnad har i många fall redan ätits upp av t ex hyreshöjningar.

Ytterligare en aspekt är att pensionärer med inkomster på omkring 17 600 kronor och högre har fått höjd skatt av regeringen – trots att 200 000 av dessa pensionärer utlovades en skattelättnad men i slutändan inte fick en sådan. Och inte heller har det kommit några som helst besked på när nästa steg i skattesänkningar för pensionärer kommer – trots att löftet sade att målet för steg 2 var genomförande under 2016, förra året alltså. I både vårbudgeten och höstbudgeten under 2016 hade regeringen chansen att förslagsvis genomföra skattelättnader och höjt bostadstillägg – men då ekade det tomt på satsningar för seniorers ekonomi.

Hade regeringsföreträdarna i sina räkneexempel använt en garantipensionär eller en ensamstående kvinnlig snittpensionär så hade ökningen i kronor sedan makttillträdandet varit klart lägre. I det första exemplet pga att garantipensionen sänkts och i det andra pga att bostadstillägget minskar när pensionen ökar eller skatten sänks.

Sedan finns det ju förstås en hel del andra förändringar som regeringen genomfört som påverkar ekonomin för landets pensionärer, men som man av förklarliga skäl väljer att inte lägga in i sina ekvationer.

Låt oss börja med regeringens höjning av maxtaxan för hemtjänst och särskilt boende med 211 kronor per månad, som trädde i kraft den 1 juli 2016. Våra egna beräkningar med olika typfall på inkomster före och efter årsskiftet 2015/2016 visar följande:
– En ogift garantipensionär med en pension på 94 359 kr/år (7 863 kr/mån) fick en sänkning av pensionen på 426 kr/år, en skattesänkning på 2 093 kr/år men även en höjd hemtjänstavgift på 1 980 kr/år (lägre maxtaxa pga låg inkomst). Summa summarum förlorade detta räkneexempel 313 kr/år på regeringens politik.

– En ogift snittpensionär (200 772 kr/år eller 16 731 kr/mån) förlorade 1 230 kr/år på regeringens politik. Det innefattar en pensionshöjning på 5 796 kr/år, högre skatt med 1385 kr/år och sänkt bostadstillägg med 3 114 kr (båda på grund av höjd pension) och en höjd hemtjänstavgift på 2 527 kr/år.

Till vår kännedom har eller kommer ungefär 3 av 4 kommuner i landet att höja avgifterna med drygt 200 kronor/månad inom äldreomsorgen till följd av regeringens förändringar av maxtaxans tak och neddragningar av statsbidraget till kommuner på samma summa som avgiftshöjningen motsvarar. Ungefär 300 000 äldre har hemtjänst eller bor på särskilt boende idag, många av dessa drabbas alltså av avgiftshöjningen på över 200 kronor per månad. Inte bara har de låga inkomster, de är dessutom människor i stort behov av omsorg och trygghet.

Sedan har regeringen återinfört den särskilda löneskatten för 65 år och äldre som jobbar, vilket var en förändring som inte hade aviserats innan valet. Denna skattehöjning drar in ungefär lika mycket pengar till statskassan (strax under 2 miljarder) som skattesänkningen på pensioner vid förra årsskiftet kostade. Tillsammans med försämringar av ROT- och RUT-avdragen så riskerar löneskatten att försämra seniorers möjligheter på arbetsmarknaden, och därmed att försvaga privatekonomin för de 65-plussare som vill eller behöver jobba för att dryga ut sina låga pensioner.

Det finns flera exempel på andra skatter eller avgifter som regeringen har höjt eller planerar att höja som drabbar pensionärers ekonomi, vi nöjer oss här med att nämna två av dem: höjd tv-avgift och höjd bensinskatt. TV-avgiften höjdes den 1 juli 2015 med 144 kronor per år, och häromdagen (1 januari 2017) var det dags igen för en ytterligare höjning på 124 kronor årligen. En ännu mer kännbar skattehöjning är bensinskatten. Enligt Skattebetalarnas förening innebär det under åren 2016-2018 höjd skatt på 5500 kronor totalt för ett hushåll som kör drygt 2000 mil per år, och höjd skatt med 8150 kronor för en bil som går över 3000 mil årligen. För ett pensionärspar torde skattehöjningen hamna i det lägre räkneexemplet.

Vår nyårshälsning till de politiska partierna, och i synnerhet regeringen, är att för omväxlings skull prioritera seniorernas ekonomi – inte minst den dryga miljon pensionärer som lever på inkomster efter skatt på som mest 12 500–13 000 kronor per månad, ofta lägre.

Christina Rogestam
förbundsordförande SPF Seniorerna

SPF Seniorerna har skickat en öppen inbjudan om att delta i SPF Seniorernas utmaning ”Klarar du dig på pensionen?” till statsminister Stefan Löfven (S), socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra och Liberalernas partiledare Jan Björklund. Men vad är bakgrunden och reglerna för utmaningen?

Upplägg och regler
Deltagarna får dagen innan veckan börjar var sitt kuvert med en veckas nettopension, slantarna kommer att skilja sig åt något. SPF Seniorerna har innan dess dragit av för fasta kostnader enligt genomsnittssiffror på: hyra, el, hemförsäkring, TV-licens, internet, mobil, högkostnadsskydd för medicin, hygien och tandvård, förbrukningsvaror, hemutrustning.
Deltagarnas veckopension ska sedan räcka till all mat och fritid som de önskar företa sig under veckan. De väljer själva hur de disponerar sina pengar men de kommer även att få ett sms varje dag med fiktiva fritidshändelser (t ex din lokala SPF Seniorerna-förening ordnar boule och kaffe för 50 kr). Dessa sms-händelser väljer de att acceptera eller inte, och i så fall dra de av kostnaden för dessa från sin nettopension.
De eventuella resor som deltagarna behöver göra inom ramen för sina politiska uppdrag behöver inte betalas med pensionspengarna. Men andra resor, såväl verkliga som fiktiva (exempelvis hälsa på vänner eller spela boule med föreningen), ska dras av från pensionspengarna. Om politikerna blir bjudna på mat så får de dra av schablonbelopp för detta från sina pensioner: frukost 50 kr, lunch 100 kr, middag 150 kr. Lagar ledamöterna mat hemma, och använder t ex pasta som står i skafferiet sen tidigare så får de dra av en rimlig kostnad för det. Det är tillåtet att bli bjuden på t ex lunch av en bekant under veckan, förutsatt att deltagaren då själv bjuder tillbaka vid annat tillfälle under veckan. Det är också tillåtet att lösa de dagliga sms-utmaningarna på finurliga sätt, exempelvis köpa presenter eller kläder på second hand.
Det är däremot inte tillåtet att dela kostnader med ens verkliga make/maka, deltagarna antas vara ensamstående och ska således klara av sina kostnader på egen hand. Därtill är det ja eller nej på sms-utmaningarna som gäller: antingen går man på bio eller inte (det kan inte bli ett halv-ja att man hyr en film via nätet) och antingen hämtar man barnbarnen på förskolan och tar transport- och fikakostnader, eller så gör man det inte. Om deltagarna av någon anledning befinner sig utomlands utgår måltidskostnader enligt schablonbeloppen ovan. Det går givetvis bra att hoppa över en måltid om man så önskar, men det ska då redovisas.

Under veckan gäller följande
Deltagarna ska dagligen dokumentera hur det går att klara sig på en normal pension med text och bild i sociala medier genom att svara på följande tre frågor:
– Vad har du ätit idag och vad har du gjort?
– Vilken utmaning fick du via sms, hur agerade du?
– Har du avstått ifrån att göra (äta/dricka/köpa osv) något idag?
SPF Seniorerna kommer sedan att varje dag sammanställa svaren på de tre frågorna på Seniorbloggarna.
Politikerna uppmanas att använda en hashtag där det framgår att de deltar i utmaningen.

Efter veckan
Deltagarna samlas och vi går igenom hur veckan varit. Fick politikerna sina ”pensioner” att räcka? Hur många sms-utmaningar accepterades? Vilken pensionsnivå tror politikerna att de har levt på? Vilka övriga reflektioner har deltagarna efter veckan?

Datum
SPF Seniorerna har ännu inte fått någon respons på inbjudan från politikerna. Vi har endast specificerat att utmaningen bör äga rum under första halvan av 2017. Vi lämnar dock öppet för politikerna att själva bestämma vilka sju dagar i följd som passar dem, det skulle vara bra om minst två politiker kan genomföra veckan samtidigt. Det är önskvärt att deltagarna befinner sig i Sverige under merparten av dagarna. Sedan förra årets utmaning vet vi att det är inga svårigheter att genomföra veckan trots ett hektiskt jobbschema.

Övrigt
Det är SPF Seniorerna som har bestämt reglerna för utmaningen. Vi har tyvärr inte resurser eller tid för att genomföra detta under t ex en månad eller längre. Men vi tror och hoppas att politikerna tar intryck även av att försöka klara sig en vecka på en pensionsinkomst och får insikt i dagens pensionsnivåer. Och vi anser det vara bättre att utmana dem en vecka än att inte genomföra en utmaning överhuvudtaget.

Två avsnitt av SVT:s serie ”Sveriges bästa hemtjänst” har nu sänts. Det är både positiva och negativa sidor som framkommit. Det bör dock understrykas att serien generellt sett visar att mycket behöver bli bättre i hemtjänsten, inte minst att vården och omsorgen behöver bli mer personcentrerad.

Det är väldigt bra att hemtjänstens funktion beskrivs som både viktig och att det krävs kunskap och engagemang för att göra ett bra jobb. Många i personalen gör ett gott arbete och är ett bra stöd i människors vardag. Men det är också så att hemtjänsten de senaste åren fått ett allt större ansvar när antalet platser på boenden minskar. Det är då i längden inte rimligt att hälften av personalen saknar utbildning för att arbeta inom hemtjänsten. Det är allvarligt också mot bakgrund av att det behövs nyrekryteras ett stort antal undersköterskor som också de behöver en utbildning.

Även om programmet är insiktsfullt så är det lite väl mycket fokus på personalen, men hemtjänsten är i första hand till för de äldre och bör utgå från individernas behov och inte scheman eller kommunens budget. Detta är ett bekymmer i många kommuner, ett sätt att förbättra situationen är att äldres rättigheter i Socialtjänstlagen förstärks – från skäliga till goda levnadsvillkor.

Att personalen har begränsat med tid är också det ett problem som finns över hela landet, likaså att det är många olika människor som kommer hem till de äldre personerna. Detta är i mycket en fråga om organisation och arbetsledning, men självklart också ekonomiska resurser. Så länge kommunerna inte prioriterar äldreomsorgen högre och satsar på kvalitetsutveckling kommer denna situation sannolikt att fortsätta.

Gårdagens avsnitt tog upp frågan om ensamhet bland äldre och vilka följder detta kan få. Ensamheten är den enskilt viktigaste orsaken till depression hos äldre. I programmet gjordes goda insatser för att minska isolering och förbättra den sociala biten för de äldre. Detta borde fler kommuner runt om i landet satsa på. Däremot skulle olika typer av vardagliga sysslor som att diska, handla mat eller städa kunna göras tillsammans med vårdtagaren i den mån det är möjligt – det skulle sannolikt bidra till mer socialt innehåll i vardagen. Detta tar naturligtvis lite längre tid. Men det får man med stor sannolikhet igen med att det kommer att göra både vårdtagaren och personalen nöjdare. Ett grundproblem idag är personalens tidsbrist, vilket gör att hemtjänsten har svårt att arbeta med att motverka ensamhet. Det var ganska talande när en i personalen uttryckte att beskeden och besluten som berör hemtjänsten ”sällan är något positivt”, även om det var det i just detta tillfälle.

Sammantaget kan man konstatera att det finns betydande utmaningar för att förbättra hemtjänsten runt om i landet, inte minst vad gäller vikten av en personcentrerad vård och omsorg. Det krävs då inte bara ekonomiska tillskott men även välutbildad och engagerad person som ges tid att utföra sitt arbete – i enlighet med de äldres önskningar.

Det skall bli spännande att se hur hemtjänsten som skildras i programmet utvecklas i de kommande avsnitten.

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg

Vid flera tillfällen tidigare har SPF Seniorerna uppmärksammat och påtalat att de viten som IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) utdömer kommunerna att betala när omsorgen inte levt upp till den äldres behov är på tok för låga.

Tidigare har Göteborgs stad fått ett vite på 6 miljoner kronor, en i sammanhanget liten summa med tanke på att det handlade om över 200 platser på särskilt boende som kommunen inte hade klarat av att verkställa inom tre månader.

För en kort tid sedan fick Norrköpings kommun ett vite på 10 000 kronor, detta för att det tagit kommunen 9 månader – istället för de max 3 månader som den har på sig – att verkställa beslut om plats på ett särskilt boende.

För det första är dessa summor löjligt låga. En plats på särskilt boende kostar i genomsnitt 779 000 kronor per år och brukare (2014) i Sverige. I Norrköpings fall låg årskostnaden år 2014 på 721 500 kronor. Utslaget på 9 månader skulle kostnaden för en plats på särskilt boende hamna på ungefär 540 000 kronor. Vitet som kommunen alltså fick utgör bara knappt 2 procent av vad det skulle ha kostat kommunen att tillgodose platsen på ett särskilt boende för den äldre personen. Hade denna person legat och väntat färdigbehandlad på sjukhus hade det kostat kommunen minst 500 000 kronor till landstinget enligt betalningsansvarslagen. I och för sig hade man nog då raskt skaffat fram en plats med som följd att de ensamma som väntar hemma får vänta ännu längre.

Det är således inte konstigt när vitena inom omsorgen är så pass låga att kommunerna fortsätter att strunta i att skaffa fram platser i tid. Dessutom tas inte det lidande och den otrygghet som den äldre och dennes anhöriga drabbas av under tiden med i beräkningarna. Inte heller de överbeläggningar som uppstår i slutenvården med ökande kostnader och risker för vårdskador tas med i beräkningen. Antalet slutenvårdsplatser minskar dessutom stadigt och är nu nere på 2 platser på 1000 invånare, lägst inom OECD, vilket späder på problemen ytterligare.

Från SPF Seniorerna menar vi att vitesbeloppen bör dels vara på minst samma summa som en plats på särskilt boende kostar och dels att den äldres lidande ska adderas till detta. Summa summarum bör vitena läggas på en kostnadsnivå som då blir högre än vad en plats på ett boende skulle ha kostat. Liknande förfaranden och vitesnivåer bör även införas i andra delar av vården och omsorgen.

För som det ser ut idag så kan kommunerna fortsätta att låta äldre fara illa utan att kommunen själv i form av politiker och tjänstemän får några konsekvenser. Det är orimligt. Siffror från IVO visar att antalet platser på särskilda boenden som inte verkställs inom 3 månader har ökat mellan 2014 och 2015 med nästan 15 procent – från 4295 stycken fall till 4922 fall. Under 2015 inträffade i 214 av landets 290 kommuner minst ett fall där en äldre människa inte fick plats på ett boende i tid. Det är alldeles för många.

Så här kan det inte fortsätta. Sanktionerna för de kommuner som missköter äldreomsorgen måste höjas!

Gösta Bucht
sakkunnig för vård och omsorg SPF Seniorerna

Idag träder riksdagens beslut om avgiftsfri mammografi för kvinnor mellan 40 och 74 år i kraft. Ett bra beslut för dessa kvinnor, men ett uselt beslut för de kvinnor som är äldre än 74 år. Enda skälet till detta är att Socialstyrelsen hävdar att det inte finns något vetenskapligt underlag för att det skulle göra nytta. Ingen vetenskap ifrågasätter dock att risken för att få bröstcancer är lika stor om inte större för kvinnor över 74 år. Beslutet är både etisk stötande och åldersdiskriminerande. Till och med SMER (Statens medicinsk etiska råd) håller med om att åldersgränser i screeningprogram är diskriminerande.

Riksdagens beslut förvägrar ett stort antal kvinnor chansen till ett längre och friskare liv. Var femte kvinna som drabbas av bröstcancer är 75 år och äldre. SPF Seniorerna har påtalat detta i insändare, debattartiklar och remissvar hela våren utan att någon hänsyn tagits till detta eller att någon förklaring getts till varför man inte ändrat förslaget till att alla kvinnor oavsett ålder har rätt till avgiftsfri mammografi. Utom det ynkliga försvaret för beslutet – att det inte finns någon vetenskap som säger att äldre kvinnor har nytta av detta. Skulle varje beslut i Riksdagen grunda sig på att vi har tillförlitlig vetenskap skulle inte mycket bli bestämt. Nej, det finns även något som heter sunt förnuft. Flera andra länder har insett detta och där finns inga åldersgränser.

Det hela påtalar dock ett sort problem att det finns stora luckor i vår kunskap om nytta och risker med olika medicinska utredningar, ingrepp och behandlingar för äldre. Det har satsats för lite på forskning om äldre och så är det tyvärr fortfarande. Dessvärre kan myndigheterna då fortsätta att hävda att det inte finns vetenskapliga belägg för olika åtgärder och spara pengar på att utesluta äldre från detta.

Vi, inom SPF Seniorerna, kommer oförtrutet att fortsätta och kämpa för att detta beslut om mammografiscreening ändras och att åldersgränsen tas bort och det gäller även en rad andra screeningundersökningar där äldre utesluts. Dessutom kommer vi att med förnyade krafter påtala bristen på forskning om äldre, framför allt de riktigt gamla där det nästan inte finns någon forskning alls.

Myndigheterna ska inte få chansen att i framtiden få gömma sig bakom argumentet att det inte finns några forskningresultat

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg

I en artikel i Dagens Samhälle häromdagen (den finns tyvärr inte på webben) framgår att köerna för platser på särskilda boenden växer runt om i landet. Om en kommun inte klarar att ordna fram en permanent plats på ett boende inom 3 månader för en äldre som har fått beslut om en plats måste kommunen anmäla detta till IVO (Inspektionen för vård och omsorg). Tidningen har tagit del av siffror från IVO som visar att totalt i landet har antalet ej verkställda beslut om plats på ett särskilt boende ökat från 4453 till 5168 stycken, en ökning på 16 procent, mellan 2014 och 2015. Detta är rent ut sagt bedrövligt.

För det första är det väldigt illa för de sjuka äldre (och deras anhöriga) som inte får den plats på ett boende som de har rätt till och behov av. För det andra är det usel planering av kommunerna. Av artikeln i Dagens Samhälle framgår att flera kommuner hänvisar till att deras byggplaner inte hänger med i den demografiska utvecklingen – som om den senare nyss damp ner i kommunhuset. Så är det förstås inte, kommunerna har sedan decennier tillbaka kunnat se hur den demografiska utvecklingen varit, är och kommer att vara. För det tredje understryker denna negativa utveckling behovet av flera förändringar, som vi i SPF Seniorerna driver: Socialtjänstlagen måste ändras, kommuner som missköter omsorgen måste få kraftiga sanktioner och det behöver byggas fler bostäder för seniorer – både i antal och vad gäller olika sorters bostäder.

En anledning till äldre behandlas på detta sätt och att kommunerna inte skärper sig är att i Socialtjänstlagen har äldre bara rätt till skäliga levnadsvillkor. Det gjordes ofta rimliga tolkningar av detta när lagen var ny på 1980-talet, men så är inte längre fallet.  I Lagen om särskilt stöd (LSS) har yngre med funktionshinder rätt till goda levnadsvillkor medan äldre med liknande funktionshinder bara har rätt till skäliga. Därför måste lagen ändras så att samma goda livsvillkor gäller även för äldre. Nuvarande skillnad i lagstexterna leder till att äldre inte får den omsorg de har rätt till och det är dessutom en tydlig åldersdiskriminering.

Kommuner som missköter omsorgen om äldre måste drabbas av ordentliga sanktioner. De viten som IVO utfärdar när en kommun efter 3 månader fortfarande inte verkställt beslut om plats på ett boende motsvarar en bråkdel av kostnaden för att faktiskt tillgodose platsen.

Vi har därför uppmanat regeringen att från statligt håll införa betydligt kraftigare sanktioner och ett tydligt utkrävande av ansvar mot kommuner som missköter sin äldreomsorg och inte följer lagen. Politiker och tjänstemäns personliga ansvar måste tydliggöras och de ska kunna ställas till svars om de bryter mot lagen.

Det är också tydligt att det måste till fler platser på särskilda boenden omgående. Men det behöver byggas fler bostäder för seniorer generellt – seniorbostäder, trygghetsbostäder och liknande typer av mellanbostäder samt särskilda boenden. Inte minst är det angeläget att detta finns med som en viktig punkt i de bostadspolitiska samtal som nu förs mellan regering och opposition. Om ansvariga politiker vill få igång flyttkedjorna på bostadsmarknaden är vi seniorer en nyckelgrupp. Och snart kommer den stora 40-talistgenerationen, då kommer efterfrågan på tillgängliga och bra bostäder för äldre att skjuta i höjden. Flyttkedjorna, kommunerna och vi seniorer gynnas alla i längden av att det finns bra bostäder som vi kan åldras i. Bygg, bygg, bygg!

Ändra Socialtjänstlagen, inför kraftiga sanktioner för kommuner som missköter äldreomsorgen och bygg fler bostäder för seniorer!

Christina Rogestam
förbundsordförande SPF Seniorerna

Riksdagen beslöt den 26 maj om avgiftsfri mammografiscreening för kvinnor mellan 40 och 74 år. Detta utan att ta hänsyn till de argument vi framfört att mammografi är lika värdefull, om inte mer värdefull, för kvinnor över 74 år.

Enda skälet till detta är att Socialstyrelsen hävdar att det inte finns något vetenskapligt underlag för att det skulle göra nytta. Samtidigt förordade man att personer med könsdysfori ska få avgiftsfri screening. Riksdagen beslutar även om att öppenvård för 85 åringar och äldre ska avgiftsbefrias och menar att genom att sänka trösklarna till olika tidiga och förebyggande insatser för unga och äldre kan vi bidra till en bättre hälsa på olika områden. Inget av detta är vetenskapligt bevisat, men det går tydligen bra att besluta om ändå! Dessutom finns det viss vetenskap som tyder på att även äldre kvinnor har nytta av mammografiscreening. Andra länders myndigheter har tolkat vetenskapen annorlunda än Socialstyrelsen och har ingen övre åldersgräns.

SPF Seniorerna hävdar dessutom bestämt att detta är åldersdiskriminering och Statens medicinsk etiska råd (SMER) håller även med om att åldersgränser i screeningprogram är diskriminerande.

Cancersjukdomen som sådan är åldersrelaterad och de flesta cancertyper blir vanligare ju äldre vi blir – inte minst bröstcancer. Vi blir även allt friskare högre upp i åren och då vet vi att förebyggande åtgärder och tidig upptäckt av sjukdomar – inte minst cancersjukdomar – gör allt större nytta och ger personen ett längre och friskare liv.

Riksdagens beslut förvägrar ett stort antal kvinnor chansen till ett längre och friskare liv. SPF Seniorerna har påtalat detta i insändare, debattartiklar och remissvar hela våren utan att någon hänsyn tagits till detta eller att någon förklaring getts till varför man inte ändrat förslaget så att alla kvinnor oavsett ålder får rätt till avgiftsfri mammografi.

Denna handläggning av en medicinsk fråga påtalar även ett ytterligare, större problem: att det saknas och satsas för lite på forskning om äldre. Om vi inte vet vilken effekt en åtgärd kommer att få är det alltför lätt att avstå och hävda att det ”saknas vetenskap”.

Vi inom SPF Seniorerna kommer oförtrutet att fortsätta och kämpa för att detta beslut om mammografiscreening ändras och att åldersgränsen tas bort. Dessutom kommer vi att med förnyade krafter påtala bristen på forskning om äldre, framför allt de riktigt gamla där det nästan inte finns någon forskning alls.

Myndigheterna ska inte få fortsätta med att gömma sig bakom skälet att det inte finns några forskningresultat.

Gösta Bucht

Sakkunnig för vård och omsorg

Tidigare idag tog radioprogrammet Plånboken i P1 upp frågan om regeringens förslag på att höja maxtaxan för hemtjänst och särskilt boende med cirka 200 kronor per månad fr o m 1 juli i år. Från SPF Seniorerna har vi sedan förslaget först blev känt för ett drygt år sedan starkt kritiserat detta förslag då det slår mot de pensionärer som har störst behov av omsorg och som har lägre inkomster. Totalt handlar det om ca 300 000 äldre som påverkas av förslaget, många av dem är över 85 år, ensamstående och i många fall kvinnor. Det bör också understrykas att det i få pensionärsplånböcker finns utrymme för sådana nya utgifter.

Förslaget går i korthet ut på att kommunerna ges möjlighet att ta ut högre avgifter för hemtjänst och särskilt boende samtidigt som det statliga bidraget till kommunerna minskas med samma summa. Avgiftshöjningen innebär alltså inte mer pengar till kommunerna, istället tvingar regeringen dem indirekt att höja avgifterna. Detta utan att pengarna går till att exempelvis höja omsorgens kvalitet, istället går de till finansminister Magdalena Anderssons (S) statsbudgetlada.

Tidigare har regeringen framfört argumentet att avgifterna från omsorgen täcker en något mindre del av dess totala kostnader än för några år sen, och då borde justeras upp. Det kan man ju tycka, men då borde i så fall pengarna få stanna i kommunerna, vilket de ju alltså inte gör.

Idag lanserade så S-riksdagsledamoten Catharina Bråkenhielm ett helt nytt argument: avgiftshöjningen ska hjälpa till och finansiera andra äldresatsningar i regeringens budget! Några av samhällets mest sköra individer ska alltså agera budgetregulator enligt denna argumentation. Ett helt oacceptabelt sätt att behandla äldre människor med stora omsorgsbehov och låga pensioner. Är det några som är i behov av satsningar så är det väl dessa individer, istället ska de alltså betala 200 kronor per månad från sina låga pensioner för att regeringen behöver en budgetregulator, enligt S-ledamot Bråkenhielm.

Vi har tidigare hört från regeringsföreträdare, vilket upprepades av Catharina Bråkenhielm (S), under radiodebatten i Plånboken i P1 att det bara är ett ytterst litet antal äldre som går minus på det hela då pensionerna höjdes vid årsskiftet, bostadstillägget höjdes i höstas och skatten på låga pensionsinkomster har sänkts (det bör dock betonas att förändringarna i pensionerna inte styrs av regeringen, utan av automatiska faktorer i pensionssystemet). Det som brukar glömmas bort i detta sammanhang är att när den disponibla inkomsten ökar för en pensionär med bostadstillägg (dvs när skatten blir lägre och pensionen högre) så sänks bostadstillägget. Det framgår med all tydlighet i SPF Seniorernas tabeller nedan. I dessa tre exempel med ensamstående pensionärer med olika pensionsnivåer så äter hemtjänstavgiftshöjningen upp både skattesänkning och pensionshöjning, och i två av fallen sänks bostadstillägget. De tre pensionärsexemplen får alla mindre i plånboken i år när regeringen höjer avgiften för hemtjänst och särskilt boende.

Tre exempel på pensionärer – förändringar vid årsskiftet 2015/2016:

Skatt: Grundavdrag för pensionärer höjs 2016 med maximalt 9 900 kronor per år (efter skatt ca 3 200 kronor per år för den med pension på ca 120 000 kr/år). Då pensionen höjs vid årsskiftet blir skatten i kronor och ören högre för två av typfallen ovan
Bostadstillägget höjdes i september 2015 med maximalt 1 200 kronor per år, men sjunker 2016 pga lägre prisbasbelopp och i typfallen ovan minskas bostadstillägget i två fall då pensionen höjs
Maxtaxa i äldreomsorgen höjs 1 juli 2016 med maximalt 2 527 kronor per år (för garantipensionären blir det en lägre höjning, på strax under 2000 kr per år då denne skyddas av förbehållsbeloppet)
Pensionsuppräkning: inkomstpensionen höjs med 4,2 %, garantipensionen minskar med 0,4 %

Det går även utmärkt att jämföra SPF Seniorernas siffror med förändringarna vid årsskiftet med Pensionsmyndighetens siffror för förändringen i disponibel inkomst vid årsskiftet för ensamstående pensionärer med bostadstillägg: https://secure.pensionsmyndigheten.se/download/18.6ecfeb09150e117e81e8229b/1450794587041/Total+pension+per+m%C3%A5nad+2015-2016+f%C3%B6r+olika+grupper.pdf

Som brukligt tog även S-ledamoten upp förbehållsbeloppet, som tar hänsyn till betalningsförmågan för normala levnadskostnader för att skydda de med lägst inkomster. Men det framgår tydligt av tabellen ovan att även en garantipensionär går minus i plånboken pga avgiftshöjningen, då denne bara marginellt skyddas av förbehållsbeloppet (avgiftshöjningen blir ca 165 kronor istället för ca 210 kronor). En pensionär med en så pass låg pension som på 8500 kronor brutto per månad bedöms ha över 2 300 kronor kvar efter att normala levnadskostnader räknats bort, och har då ”råd” att betala en höjning på strax över 200 kronor per månad från dagens maxbeloppsnivå på 1780 kronor.

Sammantaget betyder detta alltså att för många av dem som använder hemtjänst eller bor i särskilt boende innebär regeringens förslag inte mer utan mindre pengar i plånboken. Det tål att upprepas att det alltså är de äldsta individerna i samhället som drabbas – de med störst behov av omsorg och som har låga inkomster.

Christina Rogestam
förbundsordförande SPF Seniorerna

Visst kan fler händer i omsorgen bidra på ett positivt sätt till att kvaliteten i omsorgen kan förbättras, inte minst om t ex hemtjänsten lider av underbemanning. Då finns väldigt lite tid för personalen att lyssna in den äldres behov av omsorg och trygghet. I de fall där personalen i omsorgen inte är tillräcklig i antal kan mer personal vara en bit på vägen för att äldre ska få en bättre omsorg.

Men vi har i flera fall den senaste tiden, inte minst genom Uppdrag Gransknings reportage från Göteborg för ett tag sedan, sett hur planering och arbetsstruktur fungerar illa. Att bara stoppa in mer personal i en dåligt fungerande arbetsorganisation kommer inte att bidra särskilt mycket, eller alls, till att kvaliteten i omsorgen blir bättre.

Tittar vi på Socialstyrelsens mätningar av vården och omsorgen och jämför två norrlandskommuner med mycket gemensamt, Örnsköldsvik och Umeå, då hittar vi stora skillnader. Umeå är visserligen åtskilligt större men det är samma politiska styre i de två kommunerna. Umeå har dessutom infört LOV till skillnad från i Örnsköldsvik. I Umeå utförs 90 procent av hemtjänsten av andra verksamheter än det offentliga, i Örnsköldsvik är det 100 procent offentliga verksamheter.

När det gäller kvalitetsindikatorer för säker vård och omsorg hamnar Örnsköldsvik på 48 procent och Umeå på 90 procent (utav 100 möjliga). Tittar vi på indikatorer för delaktighet och individanpassning får Örnsköldsvik 58 procent och Umeå 74 procent. Enligt denna jämförelse är kvaliteten på hemtjänsten alltså betydligt högre i Umeå, det kan även tilläggas att Umeå kommun ligger över snittet för landets alla offentliga verksamheter vad gäller samma kvalitetsindikatorer.

Men kostnaden för hemtjänsten är betydligt högre i Örnsköldsvik. Den ligger på 246 000 kronor per person som får hemtjänst i Örnsköldsvik mot 170 000 kronor i Umeå. Den huvudsakliga orsaken till det är att Örnsköldsvik har högre personaltäthet i hemtjänsten än vad Umeå har. Men trots det leder det inte till bättre resultat i kvalitet.

Av denna låt vara mindre, jämförelse framgår tydligt att mer personal i hemtjänsten inte automatiskt leder till bättre omsorg. Kompetens, arbetsstruktur, ledning och styrning av verksamheten har i detta fall sannolikt större betydelse för kvaliteten. En vetskap vi haft länge men tydligen missar man den kunskapen här och där. Det är tyvärr fortfarande vanligt att en enhetschef i särskilda boenden kan ha 50 personer att leda. Redan på 80-talet blev man berömd inom tillverkningsindustrin när man kom fram till att en arbetsledare omöjligt kan leda fler än 30 personer. Det är således minst lika viktigt att förändra organisation och arbetsstruktur som att tillföra mer personal för att omsorgen ska kunna förbättras.

Gösta Bucht
sakkunnig vård och omsorg