I tidningen Dagens Arena kunde vi häromdagen läsa om att olika avsättningar till tjänstepensionen riskerar att leda till betydande skillnader i pensionsutfall för olika yrkesgrupper med hyfsat lika löner.

Men vad är egentligen huvudproblemet här, vad är det som gör att det i några avtal numer finns högre tjänstepensionsavsättningar än i andra? Jo, att den allmänna pensionen urholkas och inte längre förväntas ge den standardnivå som förväntades när man reformerade pensionssystemet.

Anna-Maria Carlsgård, ombudsman på Kommunal, uttrycker detta tydligt i Dagens Arena: ”Tjänstepensionen skulle från början vara något lite extra, men i dag har den blivit en grundplåt i pensionen. Jag tycker inte om den utvecklingen, och jag tycker att det är olyckligt om vi måste fortsätta att förbättra tjänstepensionen för att den allmänna pensionen är så dålig”.

Politiken har i stora delar smitit från sitt ansvar kring den allmänna pensionen, samtidigt som arbetsmarknadens parter försöker lösa problemet bakvägen genom att ordna högre tjänstepension inom sina respektive avtal. Men det är i grunden politikerna som ska avkrävas ansvar för den uppstådda situationen och för att inte vilja förändra den havererande allmänna pensionen. Hade politikerna tagit ansvar för den allmänna pensionens urholkning hade inte situationen med olika
tjänstepensionsavsättningar behövt uppstå.

Sen har vi de människor som av olika anledningar inte har tjänstepension eller inte har särskilt mycket tjänstepension. Till exempel egenföretagare och de med oregelbundna anställningar. Ungefär var tionde person på arbetsmarknaden i Sverige har ingen tjänstepension. Utan tjänstepension är man ”körd” när man går i pension, inte minst eftersom den allmänna pensionen är otillräcklig.

Dagens Arena fortsätter sedan med att fråga ansvarig minister Annika Strandhäll vad hon tycker om denna utveckling, som svarar att ”de ojämlika nivåerna på tjänstepensionen är ett problem, och höginkomsttagare i Sverige sticker ut med sina pensionsavsättningar”.

Nej, problemet i Sverige är att breda grupper pensionärer idag och i framtiden får pensionsnivåer som gör att de lever på marginalen efter ett långt arbetsliv på grund av att den allmänna pensionen blivit så låg. Här har vi nog många som är glada över att tjänstepensionerna i alla fall delvis kompenserar för den låga allmänna pensionen. Det är inte nivåerna på tjänstepensionen som är problemet, utan att den allmänna pensionen tillåts sjunka år efter år.

Den fråga som Dagens Arena borde ha ställt till Strandhäll i sammanhanget är: när ska politiken ta sitt ansvar för den allmänna pensionen så att olika särlösningar inom tjänstepensionen inte uppstår?

Istället för att peka finger åt parterna, och dessutom hinta om att börja lägga sig i
tjänstepensionsavsättningarna, borde politikerna ägna sig åt att förstärka den allmänna pensionen och vara tacksamma för att tjänstepensionen i mångt och mycket fungerar väl.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

Under vintern har vi från SPF Seniorerna vid flera tillfällen kritiserat regeringen för att denna i sin satsning på psykisk ohälsa glömmer bort de många seniorer som drabbas. Äldre nämns inte ens i texterna och inga öronmärkta satsningar för äldre fanns med.

Häromdagen gjorde Centerpartiet ett utspel om just psykisk ohälsa. Och inte heller här fanns ett ord om äldre människor. Det är både beklagligt och tråkigt.

Moderaterna å sin sida har presenterat en satsning på ungas psykiska ohälsa enbart. Vi utgår därför från att M inom en snar framtid kommer med en bredare satsning på psykisk ohälsa där seniorer utgör en viktig del av prioriteringarna.

Tillsammans med forskare från Göteborgs Universitet skrev vi i SPF Seniorerna en debattartikel för ett tag sedan om just bristen på satsningar på psykisk ohälsa bland äldre. Uppenbarligen behöver vi upprepa de problem som föreligger och vad vi anser behövs.

Det saknas kunskap, adekvat behandling och medvetenhet i samhället om äldres psykiska ohälsa. Det är faktiskt så att ungefär var tionde äldre, eller 200 000 personer, i Sverige lider av en depression. Flera hundratusen äldre har en ensamhetsproblematik med oro och ångest. Antalet självmord ligger 40 procent högre för män över 85 år än för de yngre männen.

Depression bland äldre är svårare att upptäcka än bland yngre – för den äldre själv och för omgivningen, inklusive vården. Bara var femte av äldre som lider av depression får en bra behandling. Så även i vården saknas kunskap om äldres depressioner, hur de kan upptäckas och behandlas i ett tidigt skede. En annan orsak är förstås att depressioner också är ett tabubelagt ämne.

Därför anser vi att det behövs en nationell satsning på äldres psykiska ohälsa som inkluderar:
– En folkhälsokampanj om äldres depressionssjukdomar, kompetenshöjande åtgärder för personal inom vård och omsorg.
– Bättre kontinuitet i möten med vården för sjuka äldre för att kunna upptäcka och behandla tidiga tecken på psykisk ohälsa.
– Mer forskning för att täcka de kunskapsluckor som finns om äldres psykiska hälsa, inte minst för att få fram behandlingsformer anpassade för äldre.
– Stöd till självmordspreventionsprojekt som passar för åldersgruppen.

Det är vår förhoppning att det faktiskt finns något eller några partier i Sveriges riksdag som känner till problemen och vill satsa på att motverka den psykiska ohälsan bland äldre i sina valmanifest. Upp till bevis!

Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna
Gösta Bucht, sakkunnig vård- och omsorgsfrågor SPF Seniorerna