Det är snarare fel på pensionssystemet än på löntagarna

Idag har en nyhetsartikel med rubriken ”Inte fel på systemet – utan på löntagarna” publicerats på flera håll. Den bygger på en aningen ensidig synvinkel på relationen mellan löntagare och pensionssystemet, nämligen att man i stort sett enbart tar upp medellivslängden som boven i dramat. Det handlar alltså om att dagens låga pensionsnivåer enbart skulle ha sin förklaring i att medellivslängden ökat mer än förväntat, men att löntagarna inte går i pension så sent som de borde. Men det finns fler aspekter i det hela som verkar glömmas bort, och som bidrar till att brister i andra delar av pensionssystemet inte debatteras.

Det stämmer förvisso att man vid reformeringen på 1990-talet satte prognoserna aningen för lågt i förhållande till den idag faktiska ökningen av medellivslängden. Men det finns andra saker som också har satts lägre: pensionsavgifterna är ett exempel på detta. I det nya pensionssystemet skulle 18,5 % av ens pensionsgrundande inkomst avsättas i pensionsavgift till den framtida pensionen. Men i verkligheten är det 17,21 % som avsätts. Förutom att vi lever längre medför även den lägre avsättningen till pensionsavgiften att pensionsnivåerna sjunker. Pensionsavgiften skulle behöva höjas till minst de 18,5 % som utlovades vid reformeringen, vilket skulle kunna ge framtidens pensionärer en något högre pension.

Av någon underlig anledning är det få eller inga pensionsdebattörer som talar om hur sysselsättningen, antalet år i arbetslivet eller när vi går i pension dels har förändrats sedan det nya pensionssystemet infördes, dels ser ut i ett internationellt perspektiv. Så det tänker jag göra nu, med viss reservation för att statistikens metoder och urval kan ha ändrats över åren och att undertecknad kan ha missat något.

Siffror finns att tillgå via EU-kommissionens statistikorgan Eurostat. Låt oss först titta på hur medellivslängden har förändrats i ett EU-perspektiv. Enligt Eurostat låg år 2002 snittet för återstående livslängd vid 65 års ålder för EU:s 28 medlemsländer på 17,8 år, för år 2015 ligger den på 19,7 år. För Sveriges del ligger motsvarande siffror på 18,6 år och 20,2 år. Vid reformeringen av pensionssystemet trodde man på en något lägre ökning, men oavsett så kan Sveriges siffror inte anses extrema i en EU-jämförelse.

Det är också intressant att titta på ett par andra aspekter som också har påverkan, eller borde ha, på pensionerna – sysselsättningen, antalet år i arbetslivet och när man går i pension. Sysselsättningsgraden i Sverige ligger på 81,2 % – högst i EU – för gruppen 20-64 år (EU-27 har 71,1 % i snitt). Sysselsättningsgraden har för övrigt sedan början på 2000-talet legat klart högre i Sverige än i övriga EU. Tittar vi sen på sysselsättningsgraden i åldern 55-64 år så har Sverige utan konkurrens högst sysselsättningsgrad även här: 75,5 % mot EU-27:s 55,3 % – här föreligger samma trend tillbaka i tiden som i den bredare åldersgruppen.

Hur ser det då ut med antal år i arbete? För EU:s 28 medlemsländer låg snittet år 2000 för antal år i arbetslivet på 32,9 år, vilket år 2016 har ökat till 35,6 år. För Sveriges del låg antal år i arbetslivet år 2000 på 36,8 år, medan det år 2016 hade ökat till 41,3 år. Inte så oväntat är Sverige det land i EU som har flest antal år i arbetslivet.

När går vi i pension då, i ett internationellt perspektiv (här kommer siffrorna från OECD)? Svenska män går i pension vid 65,8 års ålder och kvinnorna vid 64,6 års ålder. Ett par EU-länder ligger snäppet högre här, men Sverige ligger klart i EU-toppen även vad gäller hur långt upp i åldern man arbetar idag. För både män och kvinnor handlar det om en senareläggning av pensionen med cirka 2 år sedan år 2000 enligt OECD:s siffror.

Summa summarum: Sverige har högst sysselsättningsgrad i EU, vi jobbar flest antal år i unionen och vi går i pension sent. Sedan någonstans kring år 2000 har vi svenskar ökat vår sysselsättningsgrad, antal år i arbete och åldern när vi tar ut pension – enligt Eurostat och OECD:s siffror. Allt detta borde ha positiv inverkan på pensionerna – vi svenskar gör allt rätt. Ändå har vi i Sverige förhållandevis låga pensionsnivåer. Det verkar snarare vara pensionssystemet som det är fel på och inte svenska löntagare.

Istället för att enbart hänvisa till att medellivslängden har ökat borde pensionsdebattörer från olika sammanhang också kunna vara ärliga med att säga att pensionssystemet inte levererar som det var tänkt – det ger för låga pensionsnivåer efter ett långt arbetsliv. Det kommer in för lite pengar i systemet, trots att löntagarna uppenbarligen jobbar mycket och länge. Att höja pensionsåldern kan visserligen bidra till något högre pensioner för vissa grupper framöver, men det räcker inte utan bör åtföljas av andra åtgärder: höjda pensionsavgifter exempelvis. Annars kommer, som nu befaras, pensionerna fortsätta att vara för låga och förtroende för systemet urholkas – ytterligare.

Hela systemet bör utvärderas i sin helhet och förändras. Det behövs mer politiskt ansvar och kontinuerliga utvärderingar av pensionssystemet från olika synvinklar. Från SPF Seniorerna anser vi också att det redan nu bör skapas en Pensionsbuffert, att uttagstiderna för tjänstepensionen ska kunna ändras i efterhand och att förmögenhetsgränsen i bostadstillägget bör förändras.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

spf-logo mindre

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s