Det är snarare fel på pensionssystemet än på löntagarna

Idag har en nyhetsartikel med rubriken ”Inte fel på systemet – utan på löntagarna” publicerats på flera håll. Den bygger på en aningen ensidig synvinkel på relationen mellan löntagare och pensionssystemet, nämligen att man i stort sett enbart tar upp medellivslängden som boven i dramat. Det handlar alltså om att dagens låga pensionsnivåer enbart skulle ha sin förklaring i att medellivslängden ökat mer än förväntat, men att löntagarna inte går i pension så sent som de borde. Men det finns fler aspekter i det hela som verkar glömmas bort, och som bidrar till att brister i andra delar av pensionssystemet inte debatteras.

Det stämmer förvisso att man vid reformeringen på 1990-talet satte prognoserna aningen för lågt i förhållande till den idag faktiska ökningen av medellivslängden. Men det finns andra saker som också har satts lägre: pensionsavgifterna är ett exempel på detta. I det nya pensionssystemet skulle 18,5 % av ens pensionsgrundande inkomst avsättas i pensionsavgift till den framtida pensionen. Men i verkligheten är det 17,21 % som avsätts. Förutom att vi lever längre medför även den lägre avsättningen till pensionsavgiften att pensionsnivåerna sjunker. Pensionsavgiften skulle behöva höjas till minst de 18,5 % som utlovades vid reformeringen, vilket skulle kunna ge framtidens pensionärer en något högre pension.

Av någon underlig anledning är det få eller inga pensionsdebattörer som talar om hur sysselsättningen, antalet år i arbetslivet eller när vi går i pension dels har förändrats sedan det nya pensionssystemet infördes, dels ser ut i ett internationellt perspektiv. Så det tänker jag göra nu, med viss reservation för att statistikens metoder och urval kan ha ändrats över åren och att undertecknad kan ha missat något.

Siffror finns att tillgå via EU-kommissionens statistikorgan Eurostat. Låt oss först titta på hur medellivslängden har förändrats i ett EU-perspektiv. Enligt Eurostat låg år 2002 snittet för återstående livslängd vid 65 års ålder för EU:s 28 medlemsländer på 17,8 år, för år 2015 ligger den på 19,7 år. För Sveriges del ligger motsvarande siffror på 18,6 år och 20,2 år. Vid reformeringen av pensionssystemet trodde man på en något lägre ökning, men oavsett så kan Sveriges siffror inte anses extrema i en EU-jämförelse.

Det är också intressant att titta på ett par andra aspekter som också har påverkan, eller borde ha, på pensionerna – sysselsättningen, antalet år i arbetslivet och när man går i pension. Sysselsättningsgraden i Sverige ligger på 81,2 % – högst i EU – för gruppen 20-64 år (EU-27 har 71,1 % i snitt). Sysselsättningsgraden har för övrigt sedan början på 2000-talet legat klart högre i Sverige än i övriga EU. Tittar vi sen på sysselsättningsgraden i åldern 55-64 år så har Sverige utan konkurrens högst sysselsättningsgrad även här: 75,5 % mot EU-27:s 55,3 % – här föreligger samma trend tillbaka i tiden som i den bredare åldersgruppen.

Hur ser det då ut med antal år i arbete? För EU:s 28 medlemsländer låg snittet år 2000 för antal år i arbetslivet på 32,9 år, vilket år 2016 har ökat till 35,6 år. För Sveriges del låg antal år i arbetslivet år 2000 på 36,8 år, medan det år 2016 hade ökat till 41,3 år. Inte så oväntat är Sverige det land i EU som har flest antal år i arbetslivet.

När går vi i pension då, i ett internationellt perspektiv (här kommer siffrorna från OECD)? Svenska män går i pension vid 65,8 års ålder och kvinnorna vid 64,6 års ålder. Ett par EU-länder ligger snäppet högre här, men Sverige ligger klart i EU-toppen även vad gäller hur långt upp i åldern man arbetar idag. För både män och kvinnor handlar det om en senareläggning av pensionen med cirka 2 år sedan år 2000 enligt OECD:s siffror.

Summa summarum: Sverige har högst sysselsättningsgrad i EU, vi jobbar flest antal år i unionen och vi går i pension sent. Sedan någonstans kring år 2000 har vi svenskar ökat vår sysselsättningsgrad, antal år i arbete och åldern när vi tar ut pension – enligt Eurostat och OECD:s siffror. Allt detta borde ha positiv inverkan på pensionerna – vi svenskar gör allt rätt. Ändå har vi i Sverige förhållandevis låga pensionsnivåer. Det verkar snarare vara pensionssystemet som det är fel på och inte svenska löntagare.

Istället för att enbart hänvisa till att medellivslängden har ökat borde pensionsdebattörer från olika sammanhang också kunna vara ärliga med att säga att pensionssystemet inte levererar som det var tänkt – det ger för låga pensionsnivåer efter ett långt arbetsliv. Det kommer in för lite pengar i systemet, trots att löntagarna uppenbarligen jobbar mycket och länge. Att höja pensionsåldern kan visserligen bidra till något högre pensioner för vissa grupper framöver, men det räcker inte utan bör åtföljas av andra åtgärder: höjda pensionsavgifter exempelvis. Annars kommer, som nu befaras, pensionerna fortsätta att vara för låga och förtroende för systemet urholkas – ytterligare.

Hela systemet bör utvärderas i sin helhet och förändras. Det behövs mer politiskt ansvar och kontinuerliga utvärderingar av pensionssystemet från olika synvinklar. Från SPF Seniorerna anser vi också att det redan nu bör skapas en Pensionsbuffert, att uttagstiderna för tjänstepensionen ska kunna ändras i efterhand och att förmögenhetsgränsen i bostadstillägget bör förändras.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

spf-logo mindre

Är inte högre pensioner och en bättre vård och omsorg lika viktigt?

Måndagens ledartext i Expressen menar att pensionärerna har många skäl att vara upprörda, främst för att vården och omsorgen sviker, men att pensionerna inte är ett av dessa skäl. Från SPF Seniorerna håller vi med om att det finns flera orsaker till att man som senior kan vara upprörd, men att pensionerna definitivt är en av dessa orsaker. Varför skulle man inte kunna kämpa för att både pensioner precis som vård och omsorg behöver förbättras? Varför sätta det ena mot det andra?

Det finns mycket att säga och önska om vården och omsorgen om äldre. Äldre människor som får sämre rehabilitering eller behandling efter sjukdom, åldersgränser som stänger ute seniora kvinnor från screening mot cancer eller bristen på geriatrisk kompetens generellt i vården. Här har Expressens Anna Bäsén gjort ett föredömligt jobb de senaste veckorna. Inom äldreomsorgen är det främst Socialtjänstlagens skrivningar som behöver förändras så att även äldre får rätt till goda levnadsvillkor. Innan så sker kommer kommunerna – utan konsekvenser – att kunna fortsätta neka äldre plats på ett boende trots stora omsorgsbehov, ha outbildad personal i hemtjänsten och använda äldreomsorgen som budgetregulator. För att nämna några exempel.

Expressen ledarsida tar även upp hur det växande antalet äldre riskerar att leda till ytterligare påfrestningar framöver. Men här saknas följdfrågor och inte bara konstateranden. För som Sten Larnholt, specialistläkare i geriatrik, tog upp i en debattartikel i Göteborgs-Posten häromdagen, så hänvisar politiker nu plötsligt till att allt fler äldre i befolkningen sannolikt medför ökade utgifter. Det handlar inte bara om lokalpolitiker utan också om finansministern. Men detta har varit känt under decennier. Att nu komma och låtsas som om det är en överraskning är inget annat än usel planering. Här är vi många som tillsammans behöver ställa politiker på olika nivåer till svars så att vården och omsorgen förbättras framöver och inte tvärtom.

Så till frågan om pensionerna. Sverige har ett bra pensionssystem när det kommer till den för staten väsentliga finansiella delen. Men utfallet i pensionärsplånboken är det däremot sämre med. Pensionssystemet missgynnar de som arbetat under hela sitt arbetsliv och haft en lön under eller runt snittet, oavsett kön. Med andra ord, det lönar sig inte att arbeta i pensionskuvertet. Pensionssystemet bygger på principen att arbete och det man tjänat in under arbetslivet är grunden för pensionen, vilket är bra och någon annan princip bör det heller inte vila på. Problemet är inte principen, utan det magra utfallet i pension efter ett långt arbetsliv. Det betalas inte in tillräckligt med pengar för att pensionerna ska hamna på en rimlig nivå.

För att illustrera detta tar vi ett par räkneexempel (födda 1951) på total pension år 2017:
Garantipensionär med fullt bostadstillägg som aldrig arbetat: ca 12 250 kronor efter skatt.
Grundskollärare som jobbat 40 år: ca 14 000 kronor efter skatt.
Förskollärare med 40 års arbetsliv: ca 13 700 kronor netto, varav ca 800 kronor i bostadstillägg.
Busschaufför som arbetat 40 år: ca 13 150 kronor efter skatt därav 2050 kronor i bostadstillägg.
Journalist efter 40 års arbete: 15 300 kronor netto. Om journalisten inte har tjänstepension, eller tar ut den under de första fem åren som pensionär, blir det netto 13 300 kronor där bostadstillägget utgör ungefär 800 kronor. Har denne inte rätt till bostadstillägg blir det 12 500 kronor att leva på.

Det är således inte särskilt svårt att se att den som arbetat heltid i 40 år i ovan räkneexempel i bästa fall får någon tusenlapp mer än den som aldrig arbetat. Men för många handlar det om några hundralappar, förutsatt att man har rätt till bostadstillägg (det har 15 % av pensionärerna), har man inte det så riskerar man att hamna på samma inkomst som en garantipensionär eller lägre. För alldeles för många seniorer har det inte lönat sig att arbeta när man tittar i plånboken – här är huvudproblemet med pensionssystemet.

Det är helt korrekt som Expressens ledarsida skriver att det är av största vikt att fler arbetar i landet. Jobbskatteavdragen har bidragit till att det idag lönar sig mer att arbeta än vad det gjorde i början på 2000-talet. Det välkomnar vi ur ett sysselsättningsperspektiv och har understrukit tidigare. Men det räcker inte att fler jobbar, det måste även in mer pengar i systemet.

Vi har ju vid flera tillfällen hört politiker och opinionsbildare anse att lägre ingångslöner (på runt 16 000 kronor och med kraftig skattesänkning) inte går att leva på. Det kan vara värt att påminna om att medianinkomsten för 65 år och äldre ligger på omkring 17 000 kronor brutto, ungefär hälften av pensionärerna lever alltså på eller under dessa nivåer, som det i andra sammanhang inte anses gå att leva på. Nu verkar i och för sig Expressens ledarsida tycka att dessa inkomster är fullt rimliga efter ett långt arbetsliv. Det tycker inte SPF Seniorerna, vi tycker istället att det ska löna sig att ha arbetat.

Vi välkomnar därför Expressens ledarsida att vid nästa tillfälle delta i vår utmaning ”Klara sig på pensionen”. Sannolikt kommer ni då även att få en insikt i vad ekonomisk otrygghet efter ett långt arbetsliv innebär för ens sociala relationer och möjligheten att efterfråga en bra bostad som man kan åldras i. En ansträngd ekonomi medför risk för isolering, en dåligt anpassad bostad, undernäring, depression och ensamhet. Med andra ord, ökat behov av vård och omsorg. Bättre pensioner är alltså inte bara en plånboksfråga utan också en fråga om att kunna åldras med värdighet och livskvalitet.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

spf-logo mindre

Ännu en åldersgräns som diskriminerar äldre kvinnor i vården

Regeringen har lagt fram ett förslag om att screening av livmoderhalscancer skall bli kostnadsfritt och att man ska kallas till undersökning. Men inte kvinnor som är över 64 år! De äldre kvinnorna är återigen diskriminerade. Förra året beslöt riksdagen att höja åldern för screening med mammografi till 74 år. Även då diskriminerade man de äldre kvinnorna. Regeringen hänvisar till Socialstyrelsens rekommendationer som hävdar att de övre åldersgränserna vilar på tillgänglig vetenskaplig grund.

Men Socialstyrelsens uppfattning grundar sig på avsaknad av studier med vetenskaplig evidens för att dessa screeningar gör nytta, eller rättare sagt att det inte finns studier, varken med evidens för eller emot nyttan av dessa screeningar hos äldre. Däremot finns det en mycket stark evidens för att 20 % av bröstcancer inträffar hos kvinnor över 74 år och av dödsfall i bröstcancer är 25 % kvinnor över 74 år. Livmoderhalscancer visar en ännu sämre prognos. 25 % inträffar hos kvinnor 64 år och äldre och hela 2/3 av dödsfallen i livmoderhalscancer inträffar hos de äldre kvinnorna. En starkt bidragande orsak till överdödligheten är den sena upptäckten då dessa kvinnor inte får vara med i screeningen.

Staten sänder här dessutom en signal som riskerar att uppfattas som att faran för dessa cancerformer är över då man passerat 65 respektive 74 år, och äldre kvinnor invaggas i en falsk trygghet som försenar upptäckt av livmoderhals- och bröstcancer. Världshälsoorganisationen (WHO) skriver att tidig upptäckt och behandling med hjälp av screening innebär en förbättrad prognos.  Statens medicinsk etiska råd (SMER) anser dessutom att ålder i rekommendationer om screening för sjukdom är åldersdiskriminerande.

Regeringen borde låta det sunda förnuftet råda. Flera andra länder har insett värdet av screening och där finns inga åldersgränser. Besluten om övre åldersgränser sätter luppen på ett sort problem, att det satsas allt för lite på forskning kring äldre. Kunskapsluckorna är stora så det blir enkelt att säga att det inte finns evidens för en medicinsk åtgärd hos äldre och så länge man inte satsar mer på forskning kan myndigheterna fortsätta att hävda att det inte finns vetenskapliga belägg för olika åtgärder och spara pengar på att utesluta äldre från detta.

Kvällspressen i form av Expressen granskar för närvarande diskrimineringen av äldre i vården, vilket är bra. Men varför är inte ansvariga politiker minst lika angelägna om att visa på orättvisor i vården och komma med förslag på förbättringar? Regering och riksdag – ändra er och tänk rätt och slopa åldersgränserna.

Gösta Bucht
sakkunnig vård- och omsorgsfrågor SPF Seniorerna