Sänkt flyttskatt helt nödvändigt – men mycket mer behövs göras

Frågan om bra och tillgängliga bostäder för seniorer har många aspekter. I dagarna har flyttskatten aktualiserats, först genom att bostadsminister Peter Eriksson (MP) sade sig vilja se en sänkning av flyttskatten medan finansminister Magdalena Andersson (S) därefter gick ut och avvisade tanken. Det är bra att bostadsministern inser bekymren som höga flyttskatter innebär, inte minst för seniorer. Men mindre bra är att finansministern inte verkar intresserad av bättre rörlighet på bostadsmarknaden utan verka tänka mer på sin egen kassakista än vad som är samhällsekonomiskt förnuftigt för landet.

Flyttskatten innebär kortfattat att det blir kostsamt att sälja en bostad, som vi seniorer ägt i kanske 40 år, och som ökat i värde, vilket gör att vi seniorer då bor kvar i villor eller radhus. Men det är inte bara skattesmällen som utgör ett hinder, det gör även det faktum att flytt till en ny bostad i många fall kommer att innebära en dubblerad kostnad för vårt boende. Tillsammans gör detta att många seniorer bor kvar i bostäder med relativt stora bostadsytor, även om vi av olika skäl skulle vilja skaffa en bättre anpassad bostad. Sänkt flyttskatt skulle därför vara ett viktigt steg på vägen för många av oss att kunna skaffa en bra bostad som passar under andra delen av livet.

I de flesta fall är det nybyggda lägenheter som intresserar seniorer – bostäder med hiss, rymliga badrum, låga trösklar och generellt hög tillgänglighet. Men dessa bostäder är dyra och ungefär 20 procent av oss pensionärer har råd att bo i en sådan lägenhet. 65-plussarna är redan sen tidigare den åldersgrupp som lägger en större andel av sin inkomst på just boendet. Få ensamstående seniora kvinnor kan efterfråga en ny bostad – detta är en viktig jämställdhetsfråga. I sammanhanget är den bristande konkurrensen och effektiviteten i byggsektorn ett gissel, likaså har den låga räntan gjort att produktionskostnaderna har skenat de senaste åren. Här måste politiken ta sitt ansvar.

Ytterligare ett problem är att pensionerna inte hänger med i inkomstutvecklingen och inte heller i bostadskostnadernas utveckling. Och det gör inte heller bostadstillägget, dess bostadskostnadstak på 5000 kronor har varit oförändrat de senaste 10 åren. Taket i bostadstillägget måste höjas till någonstans mellan 7000 och 8000 kronor för att seniorer med rätt till bostadstillägg ska kunna efterfråga en bra bostad. Det handlar inte bara om oss äldre som vill flytta från hus till lägenhet, men också de av oss som vill flytta från ett flerbostadshus utan hiss till ett bostadshus med hiss.

Som om inte detta var nog så innebär dagens pensionsnivåer och bostadstilläggets nuvarande nivå tyvärr alldeles för ofta att seniorer nekas bostadslån av bankerna. Amorteringskravet är en del av förklaringen men också de skuldkvotstak som bankerna använder sig av – utan att ta hänsyn till att pensionen är en varaktig inkomstkälla och ibland trots att en senior kan ha en säkerhet som en sommarstuga eller borgensförbindelser.

Sammantaget betyder detta att allt fler av oss riskerar att fastna i bostäder som inte är anpassade efter våra behov – varken vad gäller tillgänglighet eller bostadsyta. Det försämrar inte bara rörligheten på bostadsmarknaden utan också seniorers livskvalitet och självständighet. För i förlängningen betyder en villa med badrum på ovanvåningen och trappa till ytterdörren en otillgänglig bostad. Detsamma gäller en lägenhet i ett hus utan hiss eller med trappa till porten. Otillgängliga bostäder är samhällsekonomiskt kostsamma – för den äldres livskvalitet och för kommunernas kostnader för äldreomsorg (läs mer i vår rapport). Likaså riskerar otillgänglighet att leda till isolering, sjukdom och fallskador – med andra ord ökade vårdkostnader för landstingen.

Bostadsministern är alltså inne på rätt spår när det gäller sänkt flyttskatt – en sänkning kan förbättra rörligheten på bostadsmarknaden och leda till att seniorer kan skaffa bättre anpassade bostäder. Men bostadskostnaderna i relation till pensioner och bostadstillägg är också betydande hinder, precis som svårigheten att få banklån. Ett ökande antal seniorer som efterfrågar bra och tillgängliga bostäder att bli åldersrika i men som inte kan få tag i sådana riskerar att leda till växande kostnader för vård och omsorg i kommuner och landsting. En större tillgång på bra bostäder till rimlig kostnad för seniorer är alltså samhällsekonomiskt lönsamt, medan det motsatta förhållandet gäller förstås också – och det är där vi är idag. Detta borde finansministern inse och därför i ett första steg lyssna på sin ministerkollega och verka för en sänkning av flyttskatten och dessutom höja bostadstillägget.

Fredrik von Platen
sakkunnig bostadsfrågor

Kommunerna bryter mot den lagstadgade värdegrunden

SPF Seniorerna har i flera år, och upprepade gånger, påtalat det orimliga i att många sköra äldre som vill komma till ett särskilt boende får nej av kommunen. Även när den äldre är isolerad, ensam och orolig så ska personen vårdas hemma. Det skapar stort lidande och otrygghet för individen, och är ett fullkomligt ovärdigt sätt att bemöta äldre.

Nu har det hänt igen. I min egen hemkommun. I Västerbottenskuriren berättas om 83-årige Karl-Gustav ”K-G” Malm, som lider av Parkinsons sjukdom, har fallrisk och bor ensam i ett nedgånget hus i Rödånäs där han knappt kan ta sig fram med sin rullator, och som är så mögligt att hemtjänsten behöver skyddsdräkter för att kunna vistas där. Allra värst är dock ensamheten. Han drömmer om att få en plats på något av Umeås vård- och omsorgsboenden, men har fått avslag av Umeå kommun.

Verksamhetschef för utredning och bistånd äldre säger:

Är det så att man inte har ett omfattande omvårdnadsbehov så blir det oftast avslag, för då bedömer man att man kan uppnå en skälig levnadsnivå i hemmet i form av hemtjänst, ledsagning, dagverksamhet och så vidare.

Skälig levnadsnivå, kan någon tycka att beskrivningen av situationen ens är skälig? Dessutom borde begreppet skälig levnadsnivå omedelbar ändras till god i sociallagstiftningen, det vill säga samma värdering som i Lagen om Särskilt Stöd(LSS), som gäller för yngre med behov av hjälp och omsorg.

Äldreomsorgens portalparagraf i sociallagstiftningen lyder: ”Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande (värdegrund). Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra” (5kap. 4§). Kan någon påstå att ”K-G” lever ett värdigt liv och känner välbefinnande? Om och om igen bryter kommunerna mot detta. Långt ifrån bara min hemkommun, och ofta med hänvisning till ”skälig levnadsnivå”.

– De sanktioner, viten, som utdöms mot kommuner som bryter mot lagen eller dröjer för länge med att erbjuda en plats i särskilt boende efter beslut, är löjligt låga. Det måste höjas radikalt för att ha någon effekt.

– Äldres människors rättigheter i Socialtjänstlagen måste stärkas. Det bör införas en lagparagraf som skyddar äldre och garanterar goda, och inte bara skäliga, levnadsförhållanden, precis som för barn och funktionshindrade.

– Inför dessutom en kommunal valfrihetsgaranti där den äldre och dennes anhöriga själva får bestämma om man vill bo kvar hemma eller få en plats på ett boende – utan biståndsbedömning.

– Det måste också skapas flera typer av boende för äldre, anpassade efter olika behov av vård och omsorg – allt från seniorboenden till specialiserade särskilda boenden för de med stora medicinska behov, demenssjukdomar och de i livets slutskede.

Dessa förändringar för en bättre äldreomsorg borde ha genomförts för länge sedan. Det är ingalunda första gången SPF Seniorerna och andra krävt detta. En översyn av Socialtjänstlagen pågår och vi får verkligen hoppas att det leder till en avsevärt starkare ställning för oss äldre som är i behov av samhällets omsorg.

 

Gösta Bucht

Sakkunnig för vård och omsorg

Mycket kvar att önska vad gäller kostnadsökningen för inhyrd vårdpersonal

Landstingen och regionerna får allt mer ökande kostnader för att anställa personal främst läkare och sjuksköterskor från bemanningsföretag. Detta trots att man under flera år försökt att hejda denna utveckling.

De siffrorna som Sveriges kommuner och landsting (SKL) tagit fram för 2016 års tre första kvartal visar att hyrkostnaden för läkare i landstingen totalt har ökat med 13 procent. Kostnaden för inhyrda sjuksköterskor har ökat med 26 procent. SKL har även sammanställt siffror för hyrkostnaderna fördelat i kategorierna primärvård, psykiatri, övrig specialiserad vård och övriga verksamheter. I samtliga kategorier har kostnaderna ökat från de första tre kvartalen 2015 till motsvarande period 2016. Området psykiatri hade den största procentuella ökningen, 21 procent. För primärvården låg ökningen på 13 procent. Den totala kostnaden för inhyrd vårdpersonal i landet 2015 var 4 miljarder och den ökade med 438 miljoner kronor de tre första kvartalen 2016.

Nu intensifierar samtliga landsting och regioner, tillsammans med SKL, arbetet med att utreda, analysera och föreslå åtgärder inom en rad områden för att minska beroendet av inhyrd personal. Målet är att den 1 januari 2019 ska inget landsting vara beroende av inhyrd personal i sjukvården. Detta ska ske genom att alla regioner och landsting skall vara överens om en gemensam strategi, 60-punkterslistan.
Den lista av åtgärder som man presenterar är dock föga imponerande. Det mesta är prövat tidigare och har inte haft någon nämnvärd effekt. Man tänker dessutom gå så långt att om det behövs så stänger man vårdplatser för att inte behöva anställa hyrläkare. Detta enligt landstingsstyrelsens ordförande i Västernorrland. Att stänga vårdplatser kommer inte att gå väl då sjukhusvården redan idag är pressad av överbeläggningar.

Största utmaningen säger SKL är att utbilda fler läkare och sjuksköterskor. Det är bra men löser inte problemet idag och inte till 2019 heller. I första hand borde man redan nu se över hur alla de läkare vi har i Sverige nyttjas. Sverige ligger i topp i världen med antalet läkare per invånare.  Trots det är det en skriande brist på de specialister som efterfrågas mest, allmänläkare, geriatriker och psykiatriker. Just de specialiteter som vi äldre, framför allt de mest sjuka, är i störst behov av. Detta är heller ingen nyhet, vi har vetat i årtionden att det är brist på dessa läkare och att det bara blir värre och värre. Varför görs inget trots att en rad statliga utredningar under åren har krävt en förändring?

Analysen av problemet med hyrläkare saknar dessutom en mycket viktig aspekt. Varför är hyrläkare inte något problem för privat vård, varken för akutsjukhus eller primärvård? Kanske finns det idéer att hämta där? Dessutom saknas en internationell utblick. Hur ser det ut i andra länder runt om oss? T ex Norge med Fastläkarsystemet sedan ett antal år, vilket delvis innehåller en ersättning efter egen produktivitet. Där har primärvårdens rekryteringsproblem i praktiken upphört.

Det är hög tid att se över hur vår sjukvård är organiserad.  Är det verkligen optimalt med olika huvudmän för äldrevården och omsorgen och fungerar samarbetet dem emellan? Varför har regeringen inte sett till att rätt specialister utbildas? Ska det kommunala självstyret tillåta att den utvecklingen vi sett fortsätter? För att strategin som SKL beskriver ska lyckas borde vi även titta på hur sjukvården är organiserad i andra länder och hur den privata vården klarar problemet.

Sjukvårdens kvalitet och tillgänglighet är en av de viktigaste frågorna för många av oss, inte minst vi äldre och de mest sjuka med ett stort behov av tillgänglig vård med hög kvalitet och god kontinuitet på den personal vi träffar.

Gösta Bucht
sakkunnig vård- och omsorgsfrågor SPF Seniorerna

Svar på tal om risk för fattigdom, påståenden och statistik

I en replik till SPF Seniorerna i Göteborgs-Posten skriven av Charlie Karlsson, professor emeritus i nationalekonomi, påstås en rad saker som inte stämmer. Dessa påståenden kommer vi att gå igenom i detta blogginlägg. Charlie Karlsson menar att begrepp som ”fattigpensionär” inte belyser pensionärernas faktiska konsumtionsmöjligheter och levnadsstandard och påstår att i denna definition så ingår endast allmän pension. Dessutom efterfrågade han ordentlig statistik, vilket tabeller och länkar nedan kommer att hänvisa till.

För det första vill vi dock vara tydliga med att vi använder ”risk för fattigdom” för det är så Eurostat har definierat det och inte ”fattigpensionär”. Men Charlie Karlsson har rätt i avseendet att i Sverige finns ingen definition av vad en ”fattigpensionär” har att leva på. Det är därför vi seniororganisationer, media m.fl. använder EU:s statistikmyndighets relativa mätetal. Vi håller dock med om att det relativa fattigdomsbegreppet är något oskarpt, men å andra sidan så ger det en bild av hur pensionerna utvecklas över tid i förhållande till inkomstutvecklingen och i förhållande till övriga nordiska länder. Det stämmer som Charlie Karlsson skriver att när inkomsterna i samhället ökar mer än pensionerna så växer den relativa fattigdomen för äldre. Men samma sak sker när pensionerna sänks, vilket ju skett tre gånger med bromsen i pensionssystemet. Mellan 2009 och 2016 har lönerna i dagens penningvärde höjts med ca 20 procent medan inkomstpensionen genom bromsens effekter i stort sett stått still. Då ökar både andelen och antalet pensionärer med risk för fattigdom.

Till den första felaktigheten. Det är inte enbart allmän pension som ingår i Eurostat-siffrorna utan även tjänstepension och bostadstillägg. Huruvida eventuell privat pension ingår låter vi vara osagt dock är det troligt, men värdet på en persons bostad ingår inte. Det senare kan man tycka är rätt eller fel, vi har fokuserat på att påtala bristerna i pensionssystemet och oavsett värdet på ens bostad så består dessa brister.

I Pensionsmyndighetens senaste siffror för pensionen 2017 har myndigheten delat upp pensionärskollektivet i 7 olika grupper. I de 5 första grupperna ingår omkring 1,2 miljoner pensionärer, och i dessa grupper är högsta allmänna pension på omkring 13 000 kronor brutto, dvs 10 500 kronor netto. I de två återstående grupperna återfinns i vardera cirka 430 000 personer. I den sjätte gruppen (I2) är medelbeloppet för allmän pension 14 750 kronor brutto, så omkring hälften av personerna i gruppen kan antas ha denna nivå på allmän pension som efter skatt blir cirka 11 650 kronor. Summeras antalet i de fem första grupperna med första halvan av grupp I2 blir det således cirka 1,4 miljoner personer (vi har dessvärre inte exakta siffror för alla individer i grupperna så siffrorna blir ungefärliga). Om endast allmän pension hade ingått i Eurostats siffror så hade vi haft omkring 1,4 miljoner pensionärer i Sverige som hamnat under Eurostats gräns för risk för fattigdom. Och så är det som bekant inte: Eurostats siffror säger istället att det handlar om cirka 355 000 personer, denna gräns går för övrigt vid 12 100 kronor efter skatt (60 procent av medianinkomsten i landet år 2015).

De senaste siffrorna (preliminära) som finns från SCB pekar i samma riktning: år 2015 var medelvärdet för allmän pension i Sverige på 140 200 kronor brutto per år, dvs 11 700 kronor per månad (vilket kan antas vara något högre i år). Om endast allmän pension hade ingått hos Eurostat hade antalet pensionärer med låg ekonomisk standard i Sverige varit mångfalt högre än de 355 000 som återfinns i Eurostat-siffrorna. Således: allmän pension, tjänstepension och bostadstillägg (samt eventuellt privat pension) tillsammans efter skatt är det som Eurostats mått på disponibel inkomst handlar om. Pensionärernas faktiska konsumtionsmöjligheter och levnadsstandard belyses alltså mer än väl, tyvärr, av dessa siffror.

Det är förfärligt att 355 000 svenska pensionärer hamnar under denna EU-gräns för risk för fattigdom. Men vilket framgår av Pensionsmyndighetens uppdelning i olika grupper så har sammanlagt drygt 1 miljon svenska pensionärer sammanlagda pensionsinkomster som gör det tufft att klara sig ekonomiskt (merparten av grupp B1, de följande tre grupperna och minst halva grupp I1). Av dessa hamnar en dryg tredjedel under EU-gränsen, medan återstående två tredjedelar hamnar över – men inte särskilt högt över, från någon hundralapp till cirka tusen kronor över. I dessa inkomstssiffror ingår alltså alla olika typer av pensioner. För att ytterligare belysa detta finns tabeller från SCB som visar att år 2014 låg medianinkomsten för personer 65 år och äldre på 190 000 kronor årligen, vilket blir ungefär 15 800 kronor brutto eller cirka 12 350 kronor netto. Inkomstpensionen har ökat något sedan dess men det ger ändå en rimlig bild av vilka sammanlagda pensionsinkomster som finns i Sverige – runt hälften av landets två miljoner pensionärer har alltså inkomster som är tuffa att klara sig på. I nedan tabell kan man se hur inkomsterna för 65+ fördelar sig:

Sammanräknad förvärvsinkomst för boende i Sverige hela året efter region, kön, ålder, inkomstklass, tabellinnehåll och år
Antal personer 65+ (riket), 2014 Andel
Totalt 1907035
0 8089 0,4%
1-19 tkr 5867 0,3%
20-39 tkr 7184 0,4%
40-59 tkr 7235 0,4%
60-79 tkr 10527 0,6%
80-99 tkr 103286 5,4%
100-119 tkr 130620 6,8%
120-139 tkr 175011 9,2%
140-159 tkr 198709 10,4%
160-179 tkr 207642 10,9%
180-199 tkr 189955 10,0%
200-219 tkr 162694 8,5%
220-239 tkr 130872 6,9%
240-259 tkr 92664 4,9%
260-279 tkr 69245 3,6%
280-299 tkr 55537 2,9%
300-319 tkr 45721 2,4%
320-339 tkr 38698 2,0%
340-359 tkr 33399 1,8%
360-379 tkr 29402 1,5%
380-399 tkr 25627 1,3%
400-499 tkr 89923 4,7%
500-599 tkr 38331 2,0%
600-799 tkr 30158 1,6%
800-999 tkr 10450 0,5%
1000+ tkr 10189 0,5%

Inkomster på 16 000 kronor eller däromkring är dessutom nivåer, som en del politiker i debatten om sänkta ingångslöner anser att det inte går att leva på. Men på dessa nivåer lever alltså ungefär hälften av landets pensionärer.

I ATP-systemet gällde att man skulle arbeta i 30 år och sedan baserades pensionen på lönenivån de 15 bästa åren. På 50-, 60- och 70-talet var barnomsorgen i sin linda och för de flesta familjer gällde antingen att ha råd med barnflicka eller att någon förälder (läs kvinnan) stannade hemma med barnen. Ofta några år på heltid och sedan deltid när barnen började skolan. Men de 15 bästa betalda åren av totalt 30 år skulle ändå ge en hyfsad pension.

På 90-talet ändrades systemet till att pensionen baseras på varje krona man tjänat, ofta med 40 års arbete som utgångspunkt. Utfallet blir dramatiskt annorlunda. Och här har Charlie Karlsson fel. Möjligheterna att gå tillbaks, leva om sitt liv och göra annorlunda val är inte så stora. Det är en anledning till att många befinner sig i en situation med liten pension. Så länge man är två som delar på hyra och fasta kostnader fungerar ekonomin ofta hyfsat, men när man är/blir ensam slår fällan igen och då blir risken för fattigdom påtaglig.

För när man, som Charlie Karlsson, tror att pensionen blir låg enbart på grund av få års arbete eller mycket deltidsarbete så kan vi upplysa om att skillnaden mellan att ha jobbat heltid, deltid eller inte alls är beklämmande liten för många. Det är dessvärre allt för vanligt att heltidsarbete i 40 år ger en disponibel inkomst som inte skiljer sig särskilt mycket från den som aldrig arbetat. Låt oss titta på ett par räkneexempel (från Pensionsmyndighetens Typfallsmodell):

Alla exempel födda år 1950, går i pension vid 65, ensamstående

Antal arbetsår 40 40 30 0
Månadslön 2016 25000 25000 25000 0
Bostadstillägg Ja Nej Ja Ja
Disponibel inkomst vid 67 års ålder, per månad (inkomstpension, premiepension, tjänstepension, bostadstillägg, garantipension) 13117 11426 12640 11883

För den som jobbat heltid i 40 år, exempelvis som undersköterska eller inom handeln, blir utfallet ca 1200 kronor mer än för den som aldrig arbetat. För en som arbetat 30 år på heltid blir skillnaden cirka 800 kronor jämfört med garantipensionären, och 450 kronor mindre än den som jobbat 10 år längre. Om man däremot har en sommarstuga eller besparingar som man lagt undan under sitt 40-åriga arbetsliv så har man inte rätt till bostadstillägg då får man cirka 400 kronor mindre än den som aldrig arbetat. Om dessa räkneexempel hade varit gifta så hade pensionerna i alla exempel utom den som har sommarstuga/besparingar blivit lägre då bostadstillägget minskar eller utgår helt. Vare sig räkneexemplen är gifta eller inte så blir deras disponibla inkomst inte mycket att hurra för och de hamnar alla nånstans mellan 1000 kronor under till 1000 kronor över den nivå på risk för fattigdom som Eurostat fastslagit på 12 100 kronor (2015). Och i två exempel är detta alltså efter 40 års heltidsarbete!

Det är också just det som är vår huvudkritik mot dagens pensionssystem – det ger inte pensioner som det går att leva på ens efter ett helt arbetsliv. Låga pensionsnivåer handlar således inte bara om att människor haft för mycket fritid eller inte orkat flytta till en annan stad under sina arbetsliv. Istället är det systemet som inte lever upp till syftet med ett allmänt pensionssystem baserat på arbete – att ge ekonomisk trygghet på äldre dagar. Situationen kommer ingalunda att bli bättre för framtidens pensionärer. Frågan om ett pensionssystem som levererar som det var utlovat vid dess reform är alltså något som alla åldersgrupper borde engagera sig i.

Christina Rogestam
förbundsordförande SPF Seniorerna

Vad regeringen vill och inte vill att du ska veta om skatter, avgifter och pensionsutvecklingen de senaste åren

Med tanke på att regeringsföreträdare i dagarna gått ut med följande påstående ”pensionärer har fått 800 kronor mer i månaden i genomsnitt sedan vi fick regeringsmakten” kan det vara värt att påminna om hur det hela hänger ihop.

Regeringens beräkning grundar sig på en snittpensionär med omkring 16 000-17 000 kronor i månaden i pension före skatt. Inget fel i det, men merparten av den inkomsthöjning som tillfallit detta räkneexempel härstammar från att indexeringen av inkomstpensionen ökade med 4,2 procent under år 2016. Som bekant står Socialdemokraterna tillsammans med de fyra allianspartierna bakom pensionsöverenskommelsen. Således hade ökningen på 4,2 procent inträffat oavsett vilket parti som sitter i regering.

I sammanhanget kan det vara värt att nämna att bromsen har gjort att det tog sju långa år – från 2009 till 2016 – att nå upp till den nivå som inkomstpensionen hade innan bromsen slog till. Vi har frågat det förr och frågar igen: vilken löntagare hade accepterat en löneutveckling som ger en inkomst bara snäppet högre än för sju år sen? Pensionerna har under de senaste 10 åren stått helt still räknat i dagens penningvärde, samtidigt som lönerna ökat med 20 procent under samma period. Sverige har nu 355 000 äldre som lever under gränsen för risk för fattigdom enligt Eurostat. Pensionerna hänger inte med i inkomstutvecklingen och de kommer att fortsätta halka efter så länge som pensionssystemet inte förändras – att pensionerna under 2016 för en gångs skull ökade på bra ändrar inte på detta faktum.

Regeringen införde en skattesänkning på pensionsinkomster vid förra årsskiftet, främst riktad till pensionärer med lägre inkomster (som mest ca 250 kronor i skattelättnad för en månadsinkomst på 10 000 kronor). Snittpensionären i exemplet ovan fick en skattelättnad på ungefär 70-80 kronor i månaden. Ungefär 10 procent av den inkomstökning som regeringen anger i sitt nya budskap härstammar alltså från de egna reformer man genomfört – resterande kommer av den årliga indexeringen i pensionssystemet. I sammanhanget bör även påpekas att bostadskostnaderna under samma tid ökat, så de där 70-80 kronorna som snittpensionären fått i skattelättnad har i många fall redan ätits upp av t ex hyreshöjningar.

Ytterligare en aspekt är att pensionärer med inkomster på omkring 17 600 kronor och högre har fått höjd skatt av regeringen – trots att 200 000 av dessa pensionärer utlovades en skattelättnad men i slutändan inte fick en sådan. Och inte heller har det kommit några som helst besked på när nästa steg i skattesänkningar för pensionärer kommer – trots att löftet sade att målet för steg 2 var genomförande under 2016, förra året alltså. I både vårbudgeten och höstbudgeten under 2016 hade regeringen chansen att förslagsvis genomföra skattelättnader och höjt bostadstillägg – men då ekade det tomt på satsningar för seniorers ekonomi.

Hade regeringsföreträdarna i sina räkneexempel använt en garantipensionär eller en ensamstående kvinnlig snittpensionär så hade ökningen i kronor sedan makttillträdandet varit klart lägre. I det första exemplet pga att garantipensionen sänkts och i det andra pga att bostadstillägget minskar när pensionen ökar eller skatten sänks.

Sedan finns det ju förstås en hel del andra förändringar som regeringen genomfört som påverkar ekonomin för landets pensionärer, men som man av förklarliga skäl väljer att inte lägga in i sina ekvationer.

Låt oss börja med regeringens höjning av maxtaxan för hemtjänst och särskilt boende med 211 kronor per månad, som trädde i kraft den 1 juli 2016. Våra egna beräkningar med olika typfall på inkomster före och efter årsskiftet 2015/2016 visar följande:
– En ogift garantipensionär med en pension på 94 359 kr/år (7 863 kr/mån) fick en sänkning av pensionen på 426 kr/år, en skattesänkning på 2 093 kr/år men även en höjd hemtjänstavgift på 1 980 kr/år (lägre maxtaxa pga låg inkomst). Summa summarum förlorade detta räkneexempel 313 kr/år på regeringens politik.

– En ogift snittpensionär (200 772 kr/år eller 16 731 kr/mån) förlorade 1 230 kr/år på regeringens politik. Det innefattar en pensionshöjning på 5 796 kr/år, högre skatt med 1385 kr/år och sänkt bostadstillägg med 3 114 kr (båda på grund av höjd pension) och en höjd hemtjänstavgift på 2 527 kr/år.

Till vår kännedom har eller kommer ungefär 3 av 4 kommuner i landet att höja avgifterna med drygt 200 kronor/månad inom äldreomsorgen till följd av regeringens förändringar av maxtaxans tak och neddragningar av statsbidraget till kommuner på samma summa som avgiftshöjningen motsvarar. Ungefär 300 000 äldre har hemtjänst eller bor på särskilt boende idag, många av dessa drabbas alltså av avgiftshöjningen på över 200 kronor per månad. Inte bara har de låga inkomster, de är dessutom människor i stort behov av omsorg och trygghet.

Sedan har regeringen återinfört den särskilda löneskatten för 65 år och äldre som jobbar, vilket var en förändring som inte hade aviserats innan valet. Denna skattehöjning drar in ungefär lika mycket pengar till statskassan (strax under 2 miljarder) som skattesänkningen på pensioner vid förra årsskiftet kostade. Tillsammans med försämringar av ROT- och RUT-avdragen så riskerar löneskatten att försämra seniorers möjligheter på arbetsmarknaden, och därmed att försvaga privatekonomin för de 65-plussare som vill eller behöver jobba för att dryga ut sina låga pensioner.

Det finns flera exempel på andra skatter eller avgifter som regeringen har höjt eller planerar att höja som drabbar pensionärers ekonomi, vi nöjer oss här med att nämna två av dem: höjd tv-avgift och höjd bensinskatt. TV-avgiften höjdes den 1 juli 2015 med 144 kronor per år, och häromdagen (1 januari 2017) var det dags igen för en ytterligare höjning på 124 kronor årligen. En ännu mer kännbar skattehöjning är bensinskatten. Enligt Skattebetalarnas förening innebär det under åren 2016-2018 höjd skatt på 5500 kronor totalt för ett hushåll som kör drygt 2000 mil per år, och höjd skatt med 8150 kronor för en bil som går över 3000 mil årligen. För ett pensionärspar torde skattehöjningen hamna i det lägre räkneexemplet.

Vår nyårshälsning till de politiska partierna, och i synnerhet regeringen, är att för omväxlings skull prioritera seniorernas ekonomi – inte minst den dryga miljon pensionärer som lever på inkomster efter skatt på som mest 12 500–13 000 kronor per månad, ofta lägre.

Christina Rogestam
förbundsordförande SPF Seniorerna