Kinberg Batra, Björklund och Busch Thor – var är era besked om skatten och pensionssystemet?

I slutet på augusti skrev jag ett brev till var och en av Alliansens partiledare – med två frågor. Den första anledningen till det var att SPF Seniorerna vill ha besked om vad allianspartierna avser göra med den högre skatten på pension. Att inte övriga partier adresserades berodde på att de redan gett besked, även om det som i regeringens fall är i form av diffusa utfästelser långt fram i tiden eller kanske aldrig (”när Sverige har EU:s lägsta arbetslöshet” heter det ju). Den andra anledningen var att få svar på hur de ställer sig till en heltäckande utvärdering av pensionssystemet.

Mina två frågor var, något förkortat: hur ser er tidplan ut för att ta bort den högre skatten på pension och är ni beredda att driva frågan om att utvärdera pensionssystemet samt vidta åtgärder så att det också blir socialt stabilt? Jag var också tydlig med att ungefär var sjätte pensionär i Sverige lever idag under EU:s gräns för risk för fattigdom, dessa siffror kommer att öka om inte pensionssystemet förändras.

Från allianspartiernas skuggbudgetar går att utläsa att alla utom Centerpartiet har med samma skattesänkning på pension som regeringen. Däremot finns inga besked på hur partierna ser på frågan om ett fullständigt avskaffande av pensionärsskatten, även om KD hintar mot att de vill det när ekonomin tillåter. Det är tråkigt att C skiljer ut sig åt fel håll, ett parti som av tradition slagit vakt om samhällets svaga, här ingår definitivt de fattigaste pensionärerna. Inget av allianspartierna tar upp pensionssystemet i sina skuggbudgetar.

C ska dock ha lite beröm för att som enda parti (hittills?) ha svarat på mitt brev. C anser som princip att skatten på pension och lön ska vara lika, men mer konkreta än så var de inte. Vad gäller pensionssystemet kom inte heller något tydligt svar från C mer än att det är viktigt för pensionerna att många arbetar och betalar in pensionsavgifter. Det visste vi redan, och min fråga löd om de var beredda att driva frågan om en utvärdering av hela pensionssystemet för att göra det mer socialt stabilt – således inget besked.

Nu börjar år 2015 lacka mot sitt slut. Som bekant kommer jultomten bara hem till dem som varit snälla, och det får sägas vara tveksamt vad gäller alliansens partiledare. För Anna Kinberg Batra (M), Jan Björklund (L) och Ebba Busch Thor (KD) har inte svarat på mitt brev och har således undvikit det som oroar och berör SPF Seniorernas 270 000 medlemmar och många fler 65-plussare där ute.

För det första är det beklagligt att bara ett av fyra partier har svarat på mitt brev. För det andra är det svagt att inget parti har några konkreta besked vare sig vad gäller avskaffandet av den högre skatten på pension eller pensionssystemet. Detta handlar om cirka 2 miljoner människors privatekonomi. Det är oacceptabelt att människor efter 40 års arbetsliv tvingas leva på pensionsinkomster som ligger på fattigdomsgränsen, och att ansvariga politiker inte har några svar på hur pensionssystemet kan förbättras. Vi seniorer har tröttnat på vaga tidsutfästelser och oklara besked.

Det tål att upprepas det jag skrev i brevet: ”SPF Seniorerna företräder de som byggde, utvecklade och förvaltade det Sverige som ni har haft och igen vill ta ansvar för”. Om alliansen aspirerar på att åter sitta i Rosenbad får de nog ta seniorernas frågor på betydligt större allvar än vad de gjort under denna höst. Förhoppningsvis kan detta blogginlägg påminna de tre partiledarna som inte svarat om att just göra det.

Uppdatering kl 15:00 den 23 december.
Det har idag kommit ett brev till SPF Seniorernas kansli innehållande ett svar från Anna Kinberg Batra (M). Således är det Liberalerna och Kristdemokraterna som inte har svarat på brevet. M resonerar ungefär som C om skatten, det finns inget egenvärde i att pension och lön beskattas olika och att när ekonomin tillåter bör skatten på pension sänkas. Vad gäller pensionssystemet har M inget förslag om en ny översyn av hela pensionssystemet, men har ett par förslag som ska få seniorer att jobba vidare, vilket kan stärka pensionssystemet. Alltså får vi inget konkret svar eller några besked heller från Moderaterna vad gäller en utvärdering av hela pensionssystemet så att det ger trygga pensioner.

Christina Rogestam
ordförande SPF Seniorerna

Var tog alla valrörelselöften om att få välja boende utan biståndsbeslut vägen?

Nu har det hänt igen, en kvinna i Stockholm som snart fyller 103 år har nekats plats på ett särskilt boende. Kvinnan överklagade beslutet och nu har förvaltningsrätten gett henne rätt, dock med risk för att Södermalms stadsdelsnämnd överklagar domen. I somras rapporterades det om en kvinna i Norrköping som vägrades plats på ett särskilt boende, trots stora omsorgsbehov och det återkommer rapporter om äldre som nekas särskilt boende med jämna mellanrum. Mörkertalet är sannolikt stort, sköra beroende äldre hör ju inte precis till dom som höjer rösten när dom tycker sig felbehandlade.

I valrörelsen höjdes det röster från flera håll – enskilda, fackorganisationer och flera riksdagspartier – för att äldre skulle få välja själva om de ville bo kvar hemma eller få plats på ett boende, utan krav på biståndsbeslut. Vilket för övrigt är ett krav vi på SPF Seniorerna drivit sedan en ganska lång tid tillbaka. Nu är det däremot helt tyst kring detta, tråkigt nog. Har man helt glömt bort sina löften? Enigheten om att välja boende utan biståndsbeslut var en bra idé och var en stor fråga före valet för ett år sedan. Väck upp frågan snarast igen!

Det är minst sagt beklagligt att en del kommuner och stadsdelsnämnder runt om i landet inte prioriterar människors behov av omsorg och trygghet högre. Brist på platser och kommunens ekonomi styr besluten i allt för stor omfattning, när det i stället borde vara en fråga om medmänsklighet. Vart tog värdegrunden vägen och behoven av både trygghet och omsorg? Bryr sig inte kommunerna om att sköra personer i behov av omsorg och trygghet far illa? Var tog den omsorg som ska sätta människors enskilda behov och önskningar i fokus vägen?

Idag råder det brist på platser på särskilda boenden i nära hälften av landets kommuner. Och det är långt ifrån alla dessa kommuner som planerar för att ha löst platsbristen inom några år. Det är faktiskt anmärkningsvärt att människor tvingas bo kvar hemma mot sin vilja då alla med ett omsorgsbehov som inte kan tillgodoses i det egna hemmet har rätt till särskilt boende enligt Socialtjänstlagen. Det är således många kommuner som behöver skärpa sig ordentligt!

Senior- och trygghetsboenden byggs också i en alltför långsam takt. Dessa boenden är dessutom mycket ojämnt fördelade över landet. Vissa kommuner är rätt väl försedda medan andra har nästan inga senior- eller trygghetsboenden. SPF Seniorerna driver sedan ett par år att ett permanent stöd ska införas för att bygga trygghetsboenden för de som fyllt 65 år. Se till att investeringsstödet kommer tillbaka och i en generösare form än tidigare.

Vi fortsätter också att driva frågan om att kommunerna ska införa valfrihetsgaranti: låt äldre välja om de vill bo kvar hemma med eller utan stöd från hemtjänst, eller att få flytta till ett bra äldreboende utan krav på biståndsbeslut.

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg

 

Lång väg kvar för att så gott som alla ska vara nöjda med omsorgen

Socialstyrelsens undersökning ”Så tycker de äldre om äldreomsorgen 2015” visar tyvärr inte på några nämnvärda förbättringar i hur de svarande ser på omsorgen i hemtjänsten och särskilt boende. Snarare är läget aningen sämre nu jämfört med de två föregående åren för riket som helhet. Som vanligt var det bara ca hälften av de som har hemtjänst eller som bor på särskilt boende som besvarat enkäten på egen hand eller med hjälp av anhöriga vilket man måste ta hänsyn till när man tolkar resultaten.

För ungefär var fjärde äldre som fått hemtjänst har biståndshandläggarens beslut inte anpassats till individens behov och bara strax över hälften har kunnat välja utförare. Över en tredjedel vet inte säkert var de ska vända sig vid klagomål. För närmare 87 % av de svarande tar personalen hänsyn till hur hjälpen ska utföras och strax över 60 procent av de äldre kan påverka tiderna som personalen kommer – ganska bra men ambitionen måste vara högre i båda dessa fall. När det gäller hur personalen utför sina uppgifter är 45 % mycket nöjda, 42 % ganska nöjda och återstående är inte särskilt nöjda. Även här måste det till förbättringar, mer än var tionde som inte är nöjd och mer än hälften som bara är ganska nöjda är inte acceptabelt i en så viktig verksamhet. Det finns en rad andra resultat i Socialstyrelsens undersökning, men sammantaget går det att utläsa att 43 % känner sig mycket trygga med att ha stöd från hemtjänsten, 42 % ganska trygga och 14 % inte särskilt trygga. Det är bara drygt hälften (55 %) av de äldre som har förtroende för alla i personalen, resterande har förtroende för de flesta eller några – inte särskilt bra. Sammantaget om hemtjänsten säger 49 % att de är mycket nöjda med hemtjänsten, 39 % ganska nöjda och resterande 12 % inte särskilt nöjda.

Undersökningen om hur äldre har det på särskilt boende visar att 3 av 4 trivs på sitt rum och 65 % trivs i det gemensamma utrymmet. Bara 1 av 4 svarar att maten smakar mycket bra, och ca 30 % upplever inte att de gemensamma måltiderna är en trevlig stund. Måltiden är den viktigaste aktiviteten och borde vara en högtidsstund för alla boende! Bara en tredjedel menar att personalen alltid tar hänsyn till individuella önskemål om hur hjälpen ska utföras, resterande svarar att de gör det oftast eller sällan. Endast hälften av de tillfrågade känner sig mycket trygga med att bo på särskilt boende, 39 % ganska trygga och resterande inte särskilt trygga. Tilltro till personalen pendlar mellan förtroende för alla på 43 %, för flertalet 44 % och för några 13 %. Sammantaget betyg på omsorgen i särskilt boende är 38 % mycket nöjda, 44 % ganska nöjda och 18 % inte särskilt nöjda. Ganska dyster läsning!

Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att göra alla 100 procent nöjda oavsett om det handlar om äldreomsorg eller något annat i livet. Från SPF Seniorerna menar vi dock att ambitionen måste vara att så gott som alla ska kunna känna sig mycket nöjda med äldreomsorgen. Och vi är långt därifrån idag. Förutom att alla inom äldreomsorgen måste arbeta hårdare för att fler äldre ska vara mycket nöjda med sin omsorg bör Socialstyrelsen i fortsättningen också lägga till ytterligare frågor. I hemtjänsten saknas frågor om måltider och om den äldre fått den omsorg man önskat till exempel den omfattning och det stöd man önskar samt ifall man fått nej på önskan att komma till ett särskilt boende. För både de svarande i hemtjänsten och på särskilt boende saknas frågan om vad den äldre och dennes anhöriga skulle vilja förändra för att må bättre och känna sig tryggare. Kvaliteten och nöjdheten i omsorgen runt om i landet måste bli bättre. En from förhoppning är att den ökning av bemanningen som kommer ska ge just det och att den kvalitetsplan för äldreomsorgen som ska utarbetas på sikt gör att det ska bli ännu bättre

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg

Bra framtidsboende för oss äldre kräver mer omtanke och framsynthet än omsorg

Det är bra att Myndigheten för vård- och omsorgsanalys kommer med ett inlägg i debatten om framtidens äldreomsorg, inte minst då man lägger fokus på att vi seniorer har olika behov och olika önskningar vad gäller boende samt vård och omsorg. Ytterligare en viktig poäng är att det måste till ett tätare samarbete vad gäller kommuner och landstings ansvar för vård och omsorg av oss äldre. Idag faller sjuka äldre allt för ofta mellan stolarna vilket inte bara skapar lidande men också onödiga kostnader.

Att det behövs fler och olika typer av boenden för seniorer är en korrekt bild av hur vi vill ha det. Däremot ställer vi inte upp på beteckningen ”mellanboende” som myndigheten använder, boende mellan vadå – arbetslivet och döden? Det finns redan idag olika typer av boenden för äldre som t ex benämns seniorboende eller trygghetsboende. Vi seniorer både vill och kan ta ansvar och planera själva för vårt boende, däremot är det positivt när en kommun kan stödja sådant genom att exempelvis erbjuda bra tomter till överkomliga kostnader. Att få oss att flytta ihop i ett tillgängligt och trivsamt bostadshus i ett bra grannskap betyder miljontals sparade kronor för kommunen  tack vare att flytten till särskilt boende kan skjutas upp 1 – 2 år. I de bästa av världar ska man naturligtvis kunna bo kvar i senior- och trygghetsboenden hela livet. De ska naturligtvis vara byggda så att det går att få både hemtjänst och hemsjukvård i sitt boende.

Som vi har påpekat vid flera tillfällen tidigare kan man inte tvinga oss äldre att flytta. Vi flyttar bara om det finns något attraktivt att flytta till. Här kommer också hushållsekonomin in i bilden: hur många pensionärer – med eftersatta pensioner och bostadstillägg – har råd att flytta till en nybyggd lägenhet? En hel del äldre är inlåsta i radhus eller villor, som står under förfall, och där vi till vardags bara orkar använda bottenvåningen. Därtill är ROT under nedtrappning. En försäljning gör att vi kommer att belastas med ”flyttskatt” i form av reavinst. Flyttskatterna har en negativ effekt på flyttkedjorna och låser in seniorer i bostäder som inte är ändamålsenliga. Låga pensioner och ett bostadstillägg som inte följer hyresutvecklingen är inte heller till vår fördel.

Sådana aspekter måste man också ta med när det gäller seniorers boende. I den statliga utredningen Bostäder att bo kvar i (SOU 2015: 85) finns gedigen dokumentation, analys och förslag för att komma till rätta med utmaningarna på bostadsmarknaden för oss seniorer. Dessutom är det i många fall två seniorer som planerar och blir äldre tillsammans, att samhället ska klampa in där och styra är en känslig fråga. Från SPF Seniorerna vill vi att kommunerna inför en valfrihetsgaranti: låt oss äldre (och våra anhöriga) välja om vi vill bo kvar hemma med eller utan stöd från hemtjänst, eller flytta till ett bra boende med viss service på äldre dar utan krav på biståndsbeslut.

När det handlar om vården och omsorgen kan vi konstatera att frågan om att vårdkostnaden skulle sjunka för att vi blir friskare är omdiskuterad. Saken är nämligen den att vi behöver minst lika mycket vård och omsorg de sista åren även om vi är friskare än för en generation sedan. Ju större medicinska framsteg desto fler personer kan vi då fortsätta att vårda. Dessutom visar nya undersökningar att  det är 7-8 % av 65-plussarna som har en demenssjukdom mot tidigare 5 %, därför att de demenssjuka idag lever längre än tidigare. Det är dessutom dessa personer som skulle behöva de bästa boendemiljöerna framtagna med omtanke – och då handlar det om mer omfattande vård och omsorg ofta på ett särskilt boende. Och idag fattas det platser på särskilda boenden i hälften av landets kommuner, hur ska det lösas framöver? En elementär tanke är, i syfte att hushålla med de dyra platserna, att inte låta någon av oss hamna på särskilt boende bara därför att det t ex saknas hiss i huset eller att det i porten till huset finns några försmädliga trappsteg. SPF Seniorerna har nyligen presenterat en studie som visar en betydande besparingspotential för kommunernas omsorgskostnader när fler bostäder görs tillgängliga genom hissinstallation.

Något som nästan aldrig diskuteras är att de flesta av oss 2 miljoner som är 65 år och äldre i Sverige är friska och har mer att ge. Och inte bara i något år utan 10-15 år. I debattartikeln av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys verkar detta glömmas bort, det verkar som att vi betraktas som en kostnadsbörda för samhället, vi 40-tlister är inget köttberg, när vi faktiskt kan och vill vara med och bidra i samhället. Tänk vilken samlad erfarenhet och klokskap vi har där. Vi måste lära oss att använda den bättre. Vi äldre blir friskare och mår bättre av detta samtidigt som vi kan bidra i samhället. En riktig win-win situation

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg SPF Seniorerna

Fredrik von Platen
Sakkunnig bostadsfrågor SPF Seniorerna