Vad händer hos regeringen med Socialstyrelsens föreskrifter om bemanning i omsorgen?

Sedan flera år tillbaka har Socialstyrelsen arbetat med ett förslag på föreskrifter för bemanning och behovsstyrning av omsorgen på särskilda boenden. Ska vi ha en bemanning på särskilda boenden som kan tillgodose alla boendes individuella behov eller som idag att de individuella behoven inte alltid kan tillfredsställas då man är för lite personal? Jag har tidigare här på bloggen skrivit om Socialstyrelsens bemanningsföreskrifter, som har skjutits upp och förändrats, det har varit en riktig långbänk i flera år, men som Socialstyrelsen äntligen förra hösten menade borde införas från och med den 31 mars i år. Efter mycket om och men, däribland kritik från SKL, överlämnades åtminstone ett förslag på nya regler till regeringen i början av april 2015.

Det hela handlar i korthet om att det upptäckts brister på flertalet boenden runt om i landet. Bland annat lämnas äldre demenssjuka människor fortfarande ensamma eller inlåsta nattetid och det brister även i de lokala socialnämndernas kontroll av att de äldre faktiskt får den omsorg som de har behov av på boendena. Socialstyrelsen fick därför uppdraget att ta fram nya riktlinjer, även om det skulle begränsa det kommunala självstyret.

Egentligen borde det inte vara annat än självklart att kommunernas äldreomsorg faktiskt utgår från det som Socialstyrelsens nya föreskrifter anger: bemanning ska anpassas efter de äldres behov, vården och omsorgen ska styras av individens behov och önskningar samt att personalen bör ha grundläggande kompetens i omsorg av äldre. Men då det alltför ofta inte är så idag har Socialstyrelsen inte sett någon annan utväg än tvingande föreskrifter. Det bör kommas ihåg att de verksamheter som sköter sig idag inte berörs nämnvärt av detta, det blir då inga eller lite ökade kostnader, de som däremot inte lever upp till dessa ganska basala krav på omsorg behöver öka sina resurser för vård och omsorg.

Det har nu gått över ett halvår sedan regeringen fick förslagen överlämnade, men ännu har inget hänt. I det allra första förlaget skulle föreskrifterna ha införts den 1 januari 2014, nu är det snart 2016?

Det är min förhoppning att införandet av Socialstyrelsens föreskrifter nu inte drar ut längre på tiden. Den nationella värdegrund som införts – att äldreomsorgen ska inriktas på att den äldre kan leva ett värdigt liv och känna välbefinnande – får inte negligeras längre. Det är på tiden att vi får en bemanning som utgår ifrån den enskildes behov.

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg

Konkurrens i vården gör den både bättre och billigare – men fortfarande mycket som kan förbättras

Det har blivit rätt så tyst i diskussionen om valfrihet och etableringsrätt i vården. Man får hoppas att det beror på att det kommer alltfler positiva signaler om hur olika former av privatdriven vård fungerar. Undersökningar som visar att konkurrens i vården lönar sig och leder till bättre kvalitet blir allt fler. Konkurrensverket har undersökt behovet av hyrläkare, ett både dyrare och sämre alternativ än fast anställda läkare och Socialstyrelsen har kommit med en Kommun- och enhetsundersökning som återigen visar att privata vårdalternativ i många fall håller en högre kvalitet.

Konkurrensverkets undersökning av marknaden för hyrläkare redovisar att landstingen betalade över 1 miljarder kronor för inhyrda läkare i primärvården förra året. Totalt hyrde landstingen in personal av olika kategorier för 3,4 miljarder kronor. Räknat per invånare är kostnaderna högst i Dalarna följt av Gävleborg, Jämtland och Blekinge. Lägst kostnad per innevånare har Stockholm och Skåne.
I Konkurrensverkets rapport ”Etablering och konkurrens bland vårdcentraler” konstaterades att i privata vårdcentraler som är ägarledda och där ägarna själva arbetar i verksamheten är behovet av hyrläkare betydligt mindre och kontinuiteten för patienterna blir därmed högre.
Ett sätt satt minska landstingens behov av hyrläkare kan vara att landstingen arbetar med att minska eventuella etableringshinder för privata ägarledda alternativ till att ha dem i egen regi samt att kombinera valfrihetssystemen med lämpliga upphandlingslösningar. Landstingen bör dessutom verka för att göra det mer attraktivt att specialisera sig som allmänläkare och att söka sig till sådana vårdcentraler som idag har svårt att rekrytera läkare. En inte alldeles enkel uppgift, men nödvändig för att få bättre kvalitet och stoppa kostnadsökningarna.

I Socialstyrelsens Kommun- och enhetsundersökning framgår att privata verksamheter inom hemtjänst och särskilda boenden i snitt har bättre resultat än de offentliga. Det handlar då om olika parametrar som rör säker, individanpassad och tillgänglig vård och omsorg. Det finns självfallet kommuner som också har goda resultat, men sammantaget visar denna undersökning att valfrihet är positivt för kvaliteten i vård och omsorg. Istället för att lägga sin energi och uppröras av att privata verksamheter eventuellt gör vinster borde politiker uppröras av att skattepengar till kommunala verksamheter i flera fall inte ger en vård och omsorg av tillräckligt god kvalitet.
Men det finns också faktorer som många äldre anser vara viktiga – personalkontinuitet, inflytande och måltider i hemtjänsten – som inte undersöks. SPF Seniorernas egen färska undersökning visar att möjlighet att välja mellan olika matleverantörer bara ges till äldre i 1 av 10 kommuner i Sverige. Inte heller framgår av diverse undersökningar om alla som vill få en plats på ett särskilt boende eller som vill ha en viss omfattning eller ett visst stöd av hemtjänsten faktiskt får det. Och vi vet ju sen tidigare att det råder brist på platser i särskilda boenden i många av landets kommuner. Det finns således fortfarande mycket som kan förbättras – oavsett driftsform och oavsett vilken politisk färg kommunledningen har.

Glädjande nog meddelar regeringen idag att de inte tänker ta bort den fria etableringsrätten för privata vårdcentraler. Förhoppningsvis fortsätter regeringen på den linjen och tar till sig fördelarna med att ha en konkurrensutsättning i vård och omsorg så att diskussionen i fortsättningen handlar om att förbättra och tydliggöra valfriheten – inte om att avskaffa den.

Gösta Bucht
sakkunnig vård och omsorg

Vem styr över vården och omsorgen för de äldre?

Man kan ha en hel del synpunkter på hur styrningen av vård och omsorg fungerar. Både i stort och smått, lokalt eller centralt. Detta gäller allt från behov av resurser, kompetens, tillgång till geriatrisk kompetens och att alltför många kommuner inte lever upp till kravet på en värdig och trygg vård och omsorg

Hur vården och omsorgen inom kommun och landsting styrs och granskas idag har tyvärr tillkommit utan någon ordentlig analys eller debatt och har heller inte förankrats, framför allt inte hos vård- och omsorgspersonalen. Konsekvenserna har lett till att makten över styrning och resurser förskjutits från professioner till ekonomer, chefer och vårdgivare. Vård- och omsorgspersonalens borde ha tolkningsföreträde i frågor om kvalitet och hur man bäst uppnår den, men det lyssnas dåligt på vad de tycker och vet.

Centralt, dvs staten via bl a Socialdepartementet och Socialstyrelsen har när det gäller kompetens och tillgång till geriatriker i flera decennier påpekat ett ökande behov, utan att bli bönhörda. T ex sjunker antalet utbildningsplatser för geriatriker, något som landstingen bestämmer över. Hur man ska kan komma till rätta med det är oklart. Staten kanske måste använda morot och piska i större utsträckning.

Vi måste också börja diskutera om staten ska få rätt att tulla lite på det kommunala självstyret när en kommun uppenbart inte klarar av att leva upp till Socialtjänstlagens paragrafer om en värdig och trygg omsorg för äldre. Det bör också diskuteras om det bör införas sanktioner mot kommuner som missköter äldreomsorgen. IVO (Inspektionen av vård och omsorg) finns visserligen men sannolikt är det inte så många som känner till den. Jämför man med Skolinspektionen, som kan stänga en skola vid allvarliga brister, så har den fått in 600 anmälningar om brister bara den senaste månaden. Under hela 2014 fick IVO in cirka 300 anmälningar om brister i äldreomsorgen (hemtjänst och särskilda boenden). Bör IVO få ett starkare mandat och kunna utfärda sanktioner mot verksamheter som missköter omsorgen, eller till och med stänga ner verksamheter? En sak står i alla fall klar – de verksamheter – oavsett driftsform – som inte ger äldre den omsorg de har rätt till måste få skarpa reprimander.

För att bl.a. äldre patienter med ibland svåra sammansatta sjukdomar idag skall få sina vårdbehov tillgodosedda är det nödvändigt att vi inom svensk sjukvård följer hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om en vård på lika villkor och att de med störst behov skall ges företräde. I slutet av 1990-talet fastslog riksdagen den etiska plattformen, som utgör grunden för planering och prioritering inom hälso- och sjukvården. Att ersättningssystem och styrningen av sjukvården/omsorgen utformas så att de inte kommer i konflikt med vare sig hälso- och sjukvårdslagen, sociallagstiftningen eller den etiska plattformen är grundläggande. Att följa den etiska plattformen och dess prioriteringsprinciper måste vara utgångspunkten i styrningen av svensk hälso- och sjukvård.

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg