Stämmer det att 258 miljarder har stulits ur AP-fonderna?

Nja, inte riktigt. När det tidigare ATP-systemet reformerades beslutades att flera olika sorters pensioner skulle flyttas över från pensionssystemet till staten. Det handlade bl a om efterlevandepension, förtidspension, garantipension, äldreförsörjningsstöd och bostadstillägg. Kostnaderna för dessa skulle i fortsättningen staten stå för medan det nya pensionssystemet skulle innehålla inkomst- och tilläggspension. För att staten skulle kunna stå för dessa nya kostnader beslöt riksdagen att resurser skulle flyttas från AP-fonderna till statsbudgeten.

De framtida kostnaderna för staten beräknades till omkring 340 miljarder kronor. Men för att inte skaka om AP-fonderna för mycket gjordes en första överföring på 258 miljarder. Till SPF Seniorernas kännedom finns inget löfte om att dessa pengar var ett lån som senare skulle betalas tillbaka. Överföringen var således ett sätt att kompensera staten för de nya och omfattande utgifter som flyttades från det gamla ATP-systemet till statsbudgeten. De nyuppkomna kostnaderna har alltså heller inte kompenserats i sin helhet.

Att överföringen av resurser var befogad då statsbudgeten skulle ta över kostnader som tidigare låg inom ramen för pensionssystemet är en sak. Men en annan sak är att överföringen faktiskt skakade om pensionssystemet. Avsaknaden av dessa miljarder i AP-fonderna har bidragit till att bromsen slog till år 2010. I efterhand kan man således tycka att överföringen var ett dåligt beslut då den gjort att pensionerna har sänkts, men i rättvisans namn bör man betänka att staten tog över utgifter som inte längre administreras av det nya pensionssystemet och därför blev ekonomiskt kompenserad för detta.

Grundproblemet är inte att ett antal miljarder har överförts från AP-fonderna till statsbudgeten, utan istället att pensionssystemet som sådant är underfinansierat. Det kommer inte in tillräckligt med pengar i systemet för att kunna betala ut rimliga pensioner varje år. Det beror främst på att pensionsavgiften (som löntagarna betalar varje år) är för låg och att delar av de redan låga nivåerna på pensionsavgifterna hamnar som skatt hos staten och inte i pensionssystemet. Det senare beror på att det finns ett tak (på 7,5 inkomstbasbelopp, ca 435.000 kronor i årsinkomst) över vilket pensionsavgifterna blir till skatt och hamnar i statens ficka. Årligen handlar det om cirka 17-18 miljarder som genom taket försvinner i skatt.

Det som snarare bör betraktas som ett svek eller en stöld från politikerna är att det pensionssystem de skapat och står bakom inte uppfyller sina grundprinciper. Systemet betalar inte ut rimliga pensioner och det skapar inte ekonomisk trygghet för dem som ska leva på det. Det är oacceptabelt att människor som jobbat 35-40 år får nettopensioner som ligger runt 11.000 kronor per månad, dvs runt EU:s gräns för risk för fattigdom. Det är heller inte acceptabelt att pensionerna inte följer med i inkomstutvecklingen i samhället. Eller att pensionärerna helt på egen hand ska ta smällen vid en kris genom lägre pensioner – detta måste hela samhället solidariskt dela på.

Det som behövs är en ordentlig utvärdering av hela pensionssystemet – här måste bl a följande ingå: nivån på pensionsavgifterna, bromsens konstruktion, överföringen från AP-fonderna, normen, rimliga pensionsnivåer som det går att leva på samt taket som gör att pensionsavgifter blir till skatt och inte går in i pensionssystemet.

Christina Rogestam
ordförande SPF Seniorerna

SPF Seniorerna efterlyser goda exempel på väl fungerande hemtjänst!

Häromdagen gjorde SVT:s Uppdrag Granskning ett uppseendeväckande reportage om hemtjänsten i Göteborg. Äldre människor glömdes bort av hemtjänstpersonalen och till en äldre dam kom 35 olika vårdare på två veckor. Det är skamligt att äldre behandlas på detta sätt. Göteborg och många andra kommuner runt om i landet måste skärpa sig – frågan är bara hur det ska gå till? Hur ska vi få en omsorg som faktiskt sätter den äldres behov i centrum och som bygger på trygghet och värdighet?

Det finns självfallet många olika aspekter kring att hemtjänsten inte fungerar på ett bra och värdigt sätt. Det är inte rimligt att personalen som arbetar i hemtjänsten saknar utbildning för att jobba med omsorg av äldre. Såväl offentliga som privata verksamheter måste skärpa sig i detta sammanhang. Vi ser hur man i skolan arbetar för att så många lärare som möjligt ska vara behöriga – när blir det samma fokus på utbildad äldreomsorgspersonal? I Uppdrag Gransknings program brast det personliga ansvaret hos personalen, patienter glömdes bort men mycket skylldes på scheman, för små resurser och dåligt ledarskap. Att vårdpersonalen blir handlingsförlamad måste minska och helst försvinna och då måste personalens villkor förbättras genom kompetensutveckling, en modern arbetsstruktur och möjligheter att påverka sitt jobb.

I hur man organiserar arbetet och hur man prioriterar finns mycket kvar att önska. I första hand är det lokala politiker som sätter begräsningar genom snäva budgetramar och nedprioritering av äldreomsorgen. Ansvariga tjänstemän agerar därefter. Dessvärre blir det då budget och inte trygghet och omsorgsbehov som styr hemtjänsten.

Men i Uppdrag Granskning fick vi även ta del av hur hemtjänsten i Skönsmon i Sundsvall arbetar. Här har hemtjänsten organiserats i mindre team och omsorgen planeras i samverkan mellan personal och vårdtagare. Resultatet har blivit mer nöjda äldre som i större utsträckning träffar samma personer från hemtjänsten samt nöjd personal och mindre sjukskrivningar – till samma kostnad som tidigare! Varför sprids inte sådana goda exempel till fler kommuner, och varför tar inte regeringen initiativ till just sådan spridning? Här får Uppdrag granskning också en rejäl känga, Eländesbeskrivningen av hemtjänsten i Göteborg fick minst 90 % av tiden medan det goda exemplet fick högst tio. SPF Seniorerna efterlyser de goda exemplen. Ge dem mer tyngd!

Regeringen har valt att lägga allt krut på en satsning på mer personal i omsorgen. Det är inte fel i sig, men betyder inte automatiskt att äldre får den omsorg de har rätt till. Mer personal måste följas av kompetensutveckling, andra prioriteringar och bättre organisation av omsorgen. Annars kommer de förlegade och illa fungerande strukturer vi såg i Göteborg bara att fyllas på med mer personal, utan att arbetssätt, organisation och budgetprioriteringar förändras. Då riskerar äldre fortfarande att glömmas bort och att få träffa en stor mängd vårdare – tvärtemot vad de äldre själva tycker är viktigt i omsorgen: trygghet, personalkontinuitet och att kunna ha inflytande på vad man vill ha hjälp med.

Det är heller inte acceptabelt att omsorgen fungerar så olika runt om i landet. Äldre ska kunna förvänta sig att få den omsorg man har rätt till oavsett var man bor. Men om en äldre människa inte får det, vad sker då? I Uppdrag Granskning hörde vi ansvariga politiker i Göteborg säga att det är ”tråkigt” att det är så här. Tråkigt? Nej det är snarare bedrövligt och det är bedrövligt att inte politiker och tjänstemän får stå till svars när omsorgen brister. Det sker ju på många andra områden, varför skulle äldreomsorgen vara annorlunda?

Gösta Bucht
sakkunnig vård- och omsorgsfrågor