Regeringen glömmer väl inte bort de demenssjuka?

Expressens debattsida kunde man häromdagen läsa om behovet av mer forskning kring demenssjukdomar – en mycket läsvärd artikel. Som framgår av texten är demenssjukdomar de mest kostsamma sjukdomarna i Sverige, och kostar nu enligt Socialstyrelsens beräkningar minst 63 miljarder kronor per år. Med en växande andel äldre i befolkningen kommer sannolikt både kostnader och lidande öka de närmaste åren.

Runt om i Europa satsas det på nationella forskningsplaner kring demens och Världshälsoorganisationen (WHO) och G7 uttalar att vi måste prioritera demenssjukdomarna, det snabbast växande hotet mot folkhälsan i världen. Vart tar då forskningen i Sverige vägen? Det satsas alltför lite på den trots att Sverige i många årtionden hört till de ledande nationerna inom demensforskningen.

I Sverige väljer regeringen att istället ta bort den nationella demensplan som den tidigare regeringen ville satsa på. En plan som gav hopp om mer satsning på forskning. Vad kommer i stället? Det är bara att hoppas på att folkhälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) tog till sig det budskap – “den globala kampen mot demens” – som WHO tog fram vid ministermötet i Geneve där han deltog för någon månad sedan.

Självfallet bör även andra aktörer, läkemedelsindustrin och olika forskningsinstitut bidra med sin del, men samhället, staten, måste ta på sig huvudansvaret för detta. Bara mer forskning löser dock inte problemen för de demenssjuka och deras anhöriga idag. Demensvård är personalkrävande och behöver kunnig personal. Det är därför positivt med satsningen på mer personal i äldrevården som vi ser i vårbudgeten. Bara nu de nya får utbildning och handledning. Om de inte får det blir det nog bara en belastning, åtminstone under lång tid framöver.

Dessutom har antalet särskilda beroenden minskat kraftigt vilket inte minst drabbar de demenssjuka. Man börjar också på många håll i Sverige glömma bort den kunskap som finns sedan länge, att man inte kan ha demenssjuka och mentalt klara, men svårt sjuka, på samma boende. Alla far illa av det. Nu styr ekonomin, den behövande får den plats som finns utan hänsyn till vad man har för behov av vård och omsorg.

För att få mer kompetent personal och bättre boendeförutsättningar för de demenssjuka, inte minst för att få det någorlunda jämlikt i alla Sveriges kommuner, skulle det också behövas en övergripande nationell plan för demensvården. En förhoppning är att regeringen tar sig an detta snarast, innan problemen blir så stora att de blir oöverstigliga.

Gösta Bucht
Sakkunnig vård och omsorg

Begränsning av vinster – vilka följder får det för patienterna?

Landstinget Västernorrland har nyligen beslutat att begränsa vinstuttaget inom vårdvalet, vilket troligen kommer att träda i kraft nästa år. Detta trots att den rödgröna regeringen samtidigt utreder frågan och utan att tänka på vilka följder det skulle få för patienter och vårdkvalitet. Hur vinstbegränsningen kommer att utformas återstår att se.
Sannolikt kommer beslutet att leda till sämre villkor framför allt för mindre privata aktörer och risk för att de får lägga ned. Vilka följder får detta för vårdpersonalen, för patienterna och för vårdkvaliteten i länet? Tyvärr verkar de rödgröna politikerna i Västernorrland inte bry sig om varken personal, patienter eller kvalitet då beslutet förefaller rent ideologiskt.
För äldre patienter är det risk att man nu förlorar sin fasta vårdkontakt och den trygghet detta ger. Om det händer bryter man dessutom mot Patientlagen där det klart framgår att de mest sjuka har rätt till en fast vårdkontakt. Att människor själv ska kunna välja en vårdgivare som man litar på och som man anser ger bra vård borde vara självklart, likaväl välja bort en vårdgivare som man inte är nöjd med. Regionpolitiker vet inte bättre än den som är i behov av vård eller dennes anhöriga vad som passar den enskilde bäst.
Enligt uppgift har runt 40 procent av länets invånare valt att gå till några av de privata vårdcentralerna istället för landstingets vårdcentraler. Kan möjligen kvalitén på vården vara bättre hos de privata vårdgivarna? Landstinget i Västernorrland borde undersöka varför så många patienter inte stannat kvar på deras landstingsägda vårdcentraler och försöka förbättra sin kvalitet på vården och i konkurrens få tillbaka patienterna. Inte tvinga tillbaka patienterna till den offentliga vården genom att försämra villkoren för privata alternativ.

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg

Oacceptabel ålderism inom sjukvården och socialförsäkringen

Ålderismen inom sjukvården har återigen visat sitt fula ansikte. I förra veckan presenterade Ola Bratt, docent i urologi vid Lunds universitet en studie som visar att män mellan 70 och 80 år som har en högrisk-prostatacancer ofta underbehandlas. Studien visar även att det är stora skillnader mellan länen vad gäller behandlingen. För en 70-åring som har mellan 15 – 20 år kvar att leva är det helt oacceptabelt. Dessutom rent dumt av sjukvården, en dålig eller felaktig behandling blir mycket dyrare att ta hand om än om man gör rätt på en gång.

Detta är långtifrån det enda exemplet på ålderism i sjukvården. Gör man mammografi hos kvinnor över 75 år upptäcker man tumörsjukdom i tidigare stadier, behöver mindre behandling och överlevnaden blir bättre jämfört med patienter vilkas tumörer upptäckts av patienten själv eller läkare. Kvinnor över 75 år har också fördel av mammografi, i synnerhet kvinnor med lång förväntad livslängd, vilket alla i övrigt friska 75-åriga kvinnor har. Socialstyrelsen rekommenderar mammografi upp till 75 år och inga landsting eller regioner erbjuder rutinmässig mammografi till kvinnor över 75 år. En oacceptabel ålderism och dessutom dumt och kontraproduktivt.

En mer subtil ålderism inom sjukvården är t ex att läkemedelsbehandlingen blir allt sämre ju äldre individen är, resurser för forskningen blir allt mindre ju äldre människor man vill forska om och sjukvården har ett motstånd mot att förändra sjukvården så att den tar hand om hela människan, inte bara ett organ i taget. När ska vi få ”människokliniker”, inte bara organkliniker?

Inom socialförsäkringssystemet finns det dessutom ”lagstadgad” ålderism. Man tog upp detta i samband med utredningen ”Ett utvidgat skydd mot åldersdiskriminering” för några år sedan, men lyckades behålla i stort sett alla orättvisor. Exempel på de förmåner som man inte kan få efter 65-år är handikappersättning, bilstöd och assistansersättning. Detta även om man skulle vara berättigad till dessa förmåner p.g.a.. sin funktionsnedsättning om man varit yngre än 65 år. Dessa förmåner är dessutom inte i allmänhet knutna till att personen förvärvsarbetar utan direkt relaterade till handikappet eller funktionsnedsättningen, vilket gör det extra svårt att förstå att det skall finnas en åldersgräns.

Om man förvärvsarbetar efter 65 år, vilket man har rätt till, har man heller ingen rätt att få rehabiliteringsersättning eller sjukersättning om råkar ut för sjukdom eller olycka.

I utredningen hänvisas till att man har rätt till äldreomsorg, men denna kan på intet sätt ersätta dessa förmåner i socialförsäkringen. Framför allt inte då vi fått tiotals friska år till livet efter 65 år.

Det är hög tid att sjukvården och försäkringssystemet inser att vi seniorer är oerhört mycket friskare idag än för någon generation sedan och att systemen anpassar sig efter det.

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg