Kvalitet och äldres inflytande viktigare än vem som utför vård och omsorg

Häromdagen meddelade regeringen att den kommer att tillsätta en utredning för att begränsa vinster i välfärden, något regeringen själv kallar ”att se över hur den offentliga finansieringen av privat utförda välfärdstjänster bör regleras”. Det är bara att beklaga att man börjar diskutera och utreda vinsterna när det är kvalitet, innehåll och äldres inflytande som är det viktiga när det handlar om vård och omsorg. Utred och bestäm först viken kvalitet välfärden ska ha, sedan kan man diskutera finansiering och inte bara vinster utan också hur vi ska klara den samlade finansieringen framöver med allt fler äldre.

Om regeringen menar allvar med att förbättra välfärden (utredningen ska även titta på t ex skolan och personlig assistans) bör man tillsätta en utredning som tittar på hur kvaliteten kan höjas – inte en utredning om att försvåra för vissa aktörer beroende på deras driftsform. Med denna inställning kan alltså en skola eller en hemtjänst med hög nöjdhet bland elever/äldre tvingas stänga, samtidigt som en annan skola eller hemtjänst med lägre kvalitet får mer fördelaktiga villkor. Är det rimligt? Varför sätter man inte kvalitet och nöjdhet i centrum istället?

För en dryg månad sedan anordnade vi i SPF Seniorerna ett seminarium om just valfrihet i vård och omsorg. Det blev en bra diskussion mellan politiker, branschen, forskningen och vi själva om vad som fungerar bra idag, vad fungerar mindre bra och hur kan valfriheten för äldre förstärkas. Vi pekade bland annat på att de mest sjuka äldre har svårt att välja och att någon form av äldrecoacher därför bör införas, att de jämförelser av t ex hemtjänst företag som kommunerna erbjuder saknar viktiga kriterier, och att myndigheternas tillsyn måste blir bättre.

En aspekt som dock belyses av civilminister Ardalan Shekarabi (S) är att framväxten av idéburen vård har kommit betydligt längre i andra länder än i Sverige, majoriteten av vård och omsorg i USA och övriga Europa är idéburen eller non-profit. I Danmark är 15% non-profit, i Sverige under 5%. Om det är positivt eller negativt bör dock patienterna i slutändan få avgöra, men att se över de regler som gäller inom offentlig upphandling för att underlätta en utveckling mot mer idéburen vård är en positiv punkt i regeringens utredning.

Något man kan förundras över, om det handlar om kvalitet i välfärden, är varför Malmös tidigare kommunalråd Ilmar Reepalu (S) är den som ska ha ansvaret för utredningen. Är det något som gjort Malmö känt är det ju snarare det motsatta – så som låga skolresultat och brist på förskoleplatser.

Det återstår dock att se vad utredningen väl kommer fram till och hur mycket av den som sen läggs i en proposition och skickas till riksdagen. Oppositionspartierna är emot att begränsa vinsterna i välfärden, i alla fall när Vänsterpartiet är en av arkitekterna bakom förslagen. Att däremot utveckla välfärden och få mer fokus på kvalitet och innehåll borde intressera oppositionen. Det är dock synd att debatten handlar så mycket om vem som utför vården och omsorgen – och mindre om kvalitet, individuella behov och äldres inflytande.

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg

Ålderismen angår oss alla

Dagens Nyheter har i dagarna rapporterat om World Values Survey, som är en undersökning om värderingar bland människor över hela världen, av vilken det framgår att svenskar ser ner på äldre människor i hög utsträckning. Det är självfallet tråkig läsning men tyvärr inte särskilt förvånande. Flera undersökningar som gjorts om attityder till äldre på arbetsmarknaden har placerat Sverige i botten. Den svenska lagstiftningen emot åldersdiskriminering är i dagsläget för svag, exempelvis kan inte en organisation som SPF Seniorerna anmäla sådan diskriminering utan det kan endast privatpersoner, och den bör i varje fall tas upp för översyn vad gäller hur väl den faktiskt motverkar och utdömer straff inom olika delar av samhället – inte bara i arbetslivet men också vad gäller sjukvård, bank/försäkring etc.
I en hel del länder runt om i världen finns inte samhälleliga resurser som motsvarar svensk äldreomsorg och pensioner, det är då vanligare att familjen består av flera generationer som lever ihop och där man sätter högre värde på äldres erfarenhet och inflytande. I Sverige tenderar det åt det motsatta. Det svenska samhället är också mer ungdomsfixerat, från SPF Seniorerna beklagade vi under förra årets valrörelse att de frågor äldre bedömde som viktigast i valet inte kom upp i partiledardebatterna särskilt mycket, medan frågorna i en av partiledardebatterna helt utgjordes av frågor som unga hade bestämt. Detta trots att 65-plussarna utgör en fjärdedel av väljarkåren, och unga har som bekant inte rösträtt förrän vid fyllda 18 år.
Den bild som ges av olika åldersgrupper i medier spelar självfallet in i hur människor sen värderar äldre, medelålders och unga. Dessvärre tenderar vi seniorer fortfarande att ses som ett kollektiv, och inte som individer med olika intressen, behov och massor av erfarenheter. Dagens seniorer är piggare och friskare än tidigare generationer. Vi vill lära oss nya saker, resa, träffa familj och vänner, och bidra till samhället genom insatser i frivilligorganisationer, hämta barnbarnen på förskolan eller genom att arbeta vidare i den mån vi själva önskar. Som organisation har vi i SPF Seniorerna fortfarande ett mycket viktigt arbete att göra när det gäller att förmedla bilden av seniorer idag och för att motverka ålderism.
Men att motverka stereotyper och ålderism måste även samhället i stort göra, de som idag nedvärderar äldre i Sverige kommer inte att vara unga för evigt. Varför är det t ex tillåtet att sätta ut åldern på personer man skriver om i pressen? Det är förbjudet i många länder. Hur kan SVT sända en dokusåpa, ”Under samma tak”, som frossar i vanföreställningar och fördomar mellan generationer? Vi blir alla äldre, att ta tag i frågor kring ålderism angår därför oss alla – stora som små. Ålderismen i samhället måste minska, ett liv av erfarenhet måste tas tillvara bättre och man ska inte utestängas från vare sig arbetsliv eller vårdtjänster för att man har nått en viss ålder. En av mina bästa vänner internationellt är en professor i psykiatri från Japan. Han fick sitt toppjobb, rektor för sitt universitet, när han fyllt 75 år. Man undrar också hur många företag och organisationer som skulle vara intresserade av att anställa eller få hjälp av en nobelpristagare? Snittåldern för nobelpristagare (alla kategorier) ligger på 59 år, för ekonomipriset ligger det på 67 år.

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg

Vi måste ha pensioner det går att leva på – se över pensionssystemet

Ledaren i Aftonbladet skriven av Eva Franchell den 12 mars har helt rätt i att det pensionärerna behöver är inte allmosor från politikerna utan pensioner som det går att leva på. Faktum är att de siffror som Aftonbladets ledare hänvisar till kan vara i underkant. Enligt Eurostat hamnar nämligen omkring 300.000 svenska pensionärer under EU:s gräns för risk för fattigdom år 2013 (som då låg strax under 11.000 kronor i månaden netto). Det är i så fall var sjätte svensk pensionär det handlar om. Då ska man komma ihåg att det finns cirka 100.000 människor i Sverige som lever på endast garantipension. Trots många år i arbetslivet kan man som pensionär alltså hamna i närheten av EU:s fattigdomsgräns.

En del av förklaringen är förstås som Eva Franchell skriver att nästan var tredje kvinna inte jobbar heltid och i slutändan får en låg pension. Men även efter att ha jobbat heltid får ofta en snittpensionär endast mellan 1500-2000 kronor mer netto än en garantipensionär med bostadstillägg. Exempelvis en kvinnlig sjuksköterska som arbetat heltid 35 år och en manlig snickare som jobbat heltid 45 år får båda pensioner som per månad inte ens ger 2000 kronor mer än garantipensionärens. Detta är orimligt. Många års arbete är ingen garanti för att kunna leva väl som pensionär. Det är således inte bara arbetsmarknaden som spelar in, pensionssystemet som sådant levererar inte som det var tänkt. Och om inget görs kommer pensionerna att fortsätta sjunka, för dagens och framtidens pensionärer.

Precis som Eva Franchell påpekar så måste det till en ordentlig översyn av pensionssystemet. Det är inte rimligt att vi svenskar i en EU-jämförelse jobbar flest antal år, har högst sysselsättningsgrad bland 55-64-åringar (och även i befolkningen som sin helhet) och går i pension sent – men inte ser något av detta avspeglas i pensionskuvertet. Svenska pensioner är på väg att hamna i EU-botten när det gäller pension som andel av slutlönen. Då kan man inte hänvisa till arbetsmarknadens struktur eller fundera på slopad tv-licens för pensionärer med låga inkomster – pensionssystemet måste ses över så att det ger ekonomisk trygghet och uppfyller de principer som utlovades när pensionssystemet reformerades.

Christina Rogestam
förbundsordförande SPF Seniorerna