Boende för en växande grupp äldre

Idag är snart två miljoner av Sveriges befolkning över 65 år och inom tio år, kommer andelen yngre pensionärer 65–79 år att ha ökat med femtio procent, till över en och en halv miljon. Detta kommer ge en kraftig ökning av efterfrågan på seniorbostäder av olika typer de kommande åren. Med utgångspunkt i dagens bostadsbestånd och den planering som nu finns kommer inte utbudet att räcka för att täcka det behovet. Därför måste vi driva på så att det börjar röra på sig i planering och byggande i kommunerna – och göra det nu.

SPF har i sin bostadsrapport ställt fem krav:

1. Öka bostadsbyggandet och bygg tillgängligt från början
Få fart på bostadsbyggandet! Bygg bostäder av olika typer och med olika upplåtelseformer, inklusive seniorbostäder.
Alla nya bostäder ska anpassas till seniorernas behov. Badrum och sovrum ska vara tillräckligt stora och entréer och allmänna utrymmen ska vara tillgängliga, även för rullstolar.
Att rätta till fel och brister i efterhand är mycket kostsammare än att göra rätt från början.

2. Försvara rätten att bo kvar så länge man önskar och det är möjligt
Att bo kvar ska vara en rättighet – att flytta en möjlighet. Det ska även fortsatt vara grunden för bostadspolitiken för seniorer. För att rätten att bo kvar ska vara verklig måste det allmänna se till att det finns stöd i form av väl fungerande hemtjänst och sjukvård i hemmet. RUT-avdraget underlättar också möjligheten att bo kvar för dem som så önskar.
Samtidigt måste möjligheten att flytta också vara realistisk i närtid genom att det finns tillgång till olika typer av seniorboenden och särskilda boenden. Efter fyllda 90 år ska
Man dessutom ha rätt att välja boendeform utan krav på biståndsbeslut.

3. Stärk stödet för att bygga trygghetsboenden
Både staten och kommunerna bör ta sitt ansvar för att komplettera bostadsbeståndet med fler trygghetsbostäder för seniorer. Ett permanent stöd för att bygga trygghetsbostäder till personer som fyllt 65 år bör införas omgående.
Kommunerna kan stimulera trygghetsboenden genom att ge tydliga besked i god tid om behov till den som vill bygga och erbjuda goda förutsättningar för byggandet. Fler kommuner borde ge ett aktivt stöd genom att stå för hyran för gemensamhetslokaler samt bidra till finansieringen för en värd ellervärdinna till boendet.

4. Tänk på seniorerna när bostadsbeståndet renoveras
Tillgängligheten är ofta dålig i det befintliga beståndet. När allmännyttan och privata fastighetsägare planerar att renovera måste alla möjligheter att göra fastigheter och lägenheter tillgängliga tas tillvara. Ett exempel är att miljonprogrammets flerbostadshus, som är tre våningar och högre, ofta saknar hiss. Detta måste åtgärdas om lägenheterna ska kunna utnyttjas när 40-talisterna behöver ett mer anpassat boende.
Staten bör bidra genom att skapa ett stöd till fastighetsägarna som motsvarar ROT-avdraget och som kan användas för att tillgänglighetsanpassa beståndet.

5. Sänk flyttskatten
Den som säljer ett boende och köper ett nytt påförs flera skatter. Det är kapitalvinstskatt, stämpelskatter och skatt på uppskovet på vinsten. Dessa skatter gör det dyrare och krångligare för bland annat seniorer att anpassa sitt boende till behovet. Ta bort uppskovsräntan och sänk reavinstbeskattningen för bostäder. Det skulle undanröja hinder för äldre som är redo att sälja en villa eller bostadsrätt och vill anpassa sitt boende till en ny livssituation. Samtidigt underlättas flyttkedjor och rörligheten på bostadsmarknaden.

De här kraven kommer SPF:are i pensionärsråden runt om i landet att driva hårt för att få fram en bättre planering och ökat byggande av bostäder för seniorer.

Christina Rogestam
förbundsordförande SPF

Individanpassad omsorg borde vara en självklarhet

Häromveckan presenterade Socialstyrelsen nya föreskrifter och råd vad gäller bemanning på särskilda boenden. Socialstyrelsens förslag till föreskrifter och allmänna råd om bemanning i särskilda boenden för äldre syftar till att säkerställa att den enskilde får det bistånd som han eller hon har rätt till enligt 4 kap. 1 § Socialtjänst-lagen (2001:453), SoL. Myndigheten har bedömt att det finns brister i bemanningen och att kvalitet och innehåll inte uppfyllt kraven i SoL, och kommer därför med nya föreskrifter. Därtill rekommenderas att personalen ska ha minst gymnasiekompetens inom vård och omsorg av äldre.

Egentligen skulle dessa regler ha trätt i kraft för nästan ett år sedan men har skjutits upp, från början skulle det bara gälla demenssjuka men efter invändningar från bl a SPF så kom det att innefatta alla boende i särskilda boenden.

Socialstyrelsen säger själva att ”det är viktigt att införa hela regelverket samtidigt för att samma bestämmelser ska gälla personer med demenssjukdom och andra äldre på äldreboenden. Det handlar ju ofta om personer som bor vägg i vägg på samma boenden. Det kommer också att göra det enklare för kommunerna att tillämpa reglerna”. Ganska obegripligt att skjuta upp införandet när Socialstyrelsen själv säger att det hela blev betydligt enklare att administrera.

Den nya reglerna och råden innebär att from den sista mars 2015 ska alla särskilda boenden ha en omsorg som är individanpassad, omsorgen ska inte längre vara beroende av hur mycket personal som finns tillgänglig – utan ska utgå från alla boendes behov. Vill en boende ta en promenad varje dag så får man anpassa personalstyrkan efter det. Hänsyn ska även tas till den boendes sociala relationer och grundläggande mänskliga behov som t ex olika aktiviteter och mellanmänskliga relationer. Det ska också bli tydligt vilken omsorg äldre kommer att få, detta ska sedan följas upp. Boendet ska även ha bemanning nattetid för att kunna ge de boende stöd och hjälp utan dröjsmål.

Från SPF menar vi att de nya föreskrifterna är positiva, självfallet ska man få den omsorg och vård som passar den enskildes behov. Och som vi tidigare skrivit och påtalat – omsorgen är i första hand till för den äldre – inte för personalen eller för att agera budgetregulator för kommunens ekonomi. Det blir nu en tydligare individuell anpassning av insatser och omsorg, och mindre av att utgå från befintlig bemanning. Det borde vara självklart att vård och omsorg anpassas efter individens behov, en sådan bestämmelse har funnits i flera år i Socialtjänstlagen– det är med andra ord på tiden att kommunerna börjar följa lagen!

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är dock inte lika förtjusta i de nya föreskrifterna och menar dels att det kommer att öka kostnaderna för kommuner och att förslagen innebär en detaljstyrning som inte kommer att öka kvaliteten.
För det första kommer det inte att blir så värst mycket dyrare. De som skött sig tidigare, dvs majoriteten, kommer inte att behöva mer personal utan det är de särskilda boenden med för lite personal och då tyvärr också mindre kompetent personal som kommer att göra att det blir dyrare.
För det andra är det inte en styrning av hur bemanningen ska se ut i detalj på varje boende, tvärtom anpassas det efter de unika förutsättningarna på varje plats. SKLs inställning verkar vara att personalfrågor och kostnader är viktigare än innehållet. Det är aningen magstarkt att då påstå att de nya föreskrifterna inte höjer kvaliteten – hela idén med dessa förskrifter är att alla kommuner nu äntligen måste följa den lagstadgade värdegrunden. SKL borde fråga de boende som får omsorgen snarare än sina egna ekonomer.

Gösta Bucht
Sakkunnig för vård och omsorg

Enklare regler är bra – men bygg tillgängligt för alla

Mitt förra blogginlägg om bostäder var hämtat från mitt anförande på en konferens i Växjö – Växjösamtalet i nov i år. Här kommer en del av fortsättningen

Ett annat populärt tema i debatten är att bostadskrisen bör avhjälpas genom att få fart på bostadsbyggandet. Detta ska bland annat ske genom att minska möjligheterna att överklaga i planskedet och förenkla regelsystemet som styr byggandet.  Till stora delar är detta rätt tänkt; färre regler kan ge ett billigare byggande. Den förra regeringen tog initiativ till Attefall-huset – ett komplementbostadshus på högst 25 kvadratmeter som inte fordrar bygglov. Detta hus ska till exempel kunna byggas på villatomten och bebos av halvvuxna barn eller – varför inte? – seniorer som vill bo nära barn och barnbarn. Detta utgör naturligtvis inte en lösning på seniorernas bostadsbehov, men det kan vara en lösning för några.

Andra delar av regelförenklingsarbetet är mer problematiskt. Att bygga högt utan hiss, att tillåta små badrum och bara tillämpa tillgänglighetskrav på en viss andel av lägenheterna i en fastighet är exempel på det. Risken är att det stänger ute stora delar av befolkningen från nybyggda bostäder om man släpper tillgänglighetskraven. ”Men vi måste bygga för ungdomar – de har inga problem med att bo på en inredd vind dit hissen inte når!” sägs det. Måhända, men dessa ungdomar vill väl även kunna visa sin nya lägenhet för en mormor eller farfar som inte med lätthet tar sig upp för en trappa?


Min uppfattning är att vi ska fortsätta bygga tillgängligt för alla, redan från början. Att komplettera i efterhand är krångligt och dyrt. Regeln att trevåningshus ska ha hiss kom så sent som 1977.  Kostnaden att nu i efterhand komplettera och rätta till alla de bostadshus som byggdes innan hissen blev ett krav i trevåningshus är enorm. Många av de seniorer som flyttade in i miljonprogramslägenheter utan hiss har fått stora problem när hälsan sviker. I den del av bostadsbeståndet som byggts sedan 1950 är endast till 10 – 15 procent tillräckligt tillgängligt för att äldre personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga. Bygg rätt från början – det tjänar vi på i längden.

Seniorerna är nöjda med hur de bor i dag – det såg vi i den undersökning som SPF gjorde i höstas. Många av oss som varit med ett tag minns hur illa det kunde vara med boende förr, med dass på gården i städerna och kallt och dragit på landet. Det har blivit mycket bättre för de allra flesta.

Men det finns en oro över om möjligheten att flytta kommer att finnas den dagen man själv vill till ett trygghetsboende eller särskilt boende.  Rädslan att bli sittande ensam och isolerad, trots att man har fungerande hjälp ett antal gånger per dag av hemtjänstens jäktade medarbetare. Inte minst kvinnorna som svarat på enkäten är oroliga. Finns något för mig om jag blir ensam och behöver flytta? Blir jag isolerad, eller finns det boende där gemenskap är möjlig? Det är en oro som måste tas på allvar.

En bostad är en rättighet som finns inskriven i Sveriges grundlag. Men ett gott liv där boendet är en viktig del är ingen rättighet, utan ett eget ansvar för var och en. Äldres boende är ett delat ansvar mellan den enskilde och det allmänna.  40-talisterna är fler än tidigare generationer, men flertalet är generellt friskare och många har större resurser än 20 – och 30-talisterna.  Det kommer att påverka planeringen de närmaste åren. Samtidigt är det tydligt att en stor grupp även fortsättningsvis kommer att leva på låga pensioner och vara i stort behov av bostadstillägg för klara sitt boende.

Min förhoppning är att vi får ett bra samtal framöver om äldre och bostadsmarknaden. Vi seniorer blir fler och behoven kommer att öka. Samtalet måste föras både nationellt och i varje kommun. Det är lokalt som kommunen kan agera och det är där de konkreta bostäderna ska renoveras och byggas. I den rapport som SPF presenterade i höstas nämns Växjö, Sundbyberg, Luleå och Gävle som kommuner där goda initiativ tagits och som skulle kunna inspirera andra. SPF finns i landets alla kommuner och kommer att driva på för att få fram bra lösningar för seniorers behov på bostadsmarknaden. Här har de kommunala pensionärsråden en mycket viktig uppgift. Kommunen har mycket att vinna på att lyssna till SPF och andra pensionärsorganisationer – genom att lyssna på seniorerna själva och bygga också för äldres behov kan tidpunkten när den äldre behöver flytta in på vård- och omsorgsboende senareläggas.

Christina Rogestam
förbundsordförande SPF

Hur ska vi äldre komma på att vi ska flytta i tid?

Det stora felet när man talar om seniorer och äldre är att utgå ifrån att vi är ett kollektiv. Att alla pensionärer tycker samma sak och vill samma sak. Man kan inte ha mera fel. Vi är de individer vi var före 65års-åldern, möjligen ännu mer envisa. En del är friska och pigga, andra är sjuka och har svårt att röra sig, de flest mår rätt bra men börjar känna av åren. En del av de nypensionerade har hög pension och tjänstepension, andra har garantipension och bostadstillägg. De flesta finns kanske nånstans mitt i emellan.
En del bor kvar i sitt hus och har tid att få en blomstrande trädgård. De njuter av friheten och tiden. En del reser och försöker ta igen det de missade i ungdomen. Andra lägger mycket tid och omsorg på barnbarnen. Åter andra – ofta kvinnor – kämpar hårt för att få tillvaron att gå ihop på den låga pensionen och ett tandläkarbesök eller trasiga glasögon kan bli en ekonomisk katastrof.
Men den dag kommer för oss alla när vi inte orkar med huset och trädgården, den stora våningen eller lägenheten tre trappor upp i ett hus utan hiss. Vi behöver ett annat boende. Ett boende till vilket vi längta, ett boende där vi vet att våra goda vänner kan besöka oss genom att det finns hiss och inga trappor eller trösklar. Ett boende i en stadsdel eller bostadsområde där vi känner oss hemma, och ett boende vi har råd med. Och hittar vi ett sådant boende flyttar vi direkt. Problemet är att det inte är så lätt att hitta en sådant boende.
Många upptäcker när de börjar räkna på ekonomin i en flytt från villa eller stor bostadsrätt att en ny lämpligare bostad har en betydligt högre månadskostnad. Och därtill kommer ”flyttskatten” som blir hög när man amorterat ner lånen på det tidigare boendet.
Ett gott boende handlar om att ha tak över huvudet, att bostaden är ändamålsenlig, att det finns service i närområdet, liksom fungerande kollektivtrafik och att det inte kostar för mycket. Det är viktigt för alla men faktiskt särskilt viktigt för seniorer. Boendet kan underlätta ett rikt liv i hälsa för pensionärer, men det kan också bli ett problem som låser in, begränsar och innebär en risk för ensamhet och skador.

Hellre morot än piska för seniorernas rörlighet
I debatten om bostadsmarknaden hörs ofta resonemanget att rörligheten måste öka.
Tanken verkar vara att alltför många av oss bor i bostäder som inte är anpassade för våra behov samtidigt som vi stänger ute någon annan från en bostad som kanske passar bättre för dem. Inte sällan får jag intryck av att det är seniorerna som anses vara problemet – det är vi som har fräckheten att bo kvar i en stor lägenhet eller i en villa efter att barnen är utflugna och även efter att en maka eller make gått bort. Genom att återinföra fastighetsskatten eller genom att släppa fram kraftiga hyreshöjningar ska seniorerna få anledning att bryta upp, verkar man tänka. Detta är fel spår.
Det är naturligtvis så att det skulle behövas en större omsättning på bostadsmarknaden där fler kan få sina behov av ett ändamålsenligt boende tillgodosett. Det finns mycket som kan göras för att öka seniorers benägenhet att flytta. Det är precis som Hans Ström från SPF i Gävle säger i SPF:s bostadsrapport ”Att försöka tvinga äldre att flytta går inte. Det är bara om det finns något riktigt bra att flytta till som det kan bli verklighet”. Mer morot än piska alltså.
Det ska naturligtvis även i fortsättningen finnas en rätt att bo kvar i lägenheten/huset så länge en senior själv önskar och det är praktiskt möjligt. För det krävs en väl fungerade hemtjänst och sjukvård i hemmet. Istället för att tvinga äldre att lämna sitt hem bör det byggas attraktiva bostäder så att vi seniorer har valmöjligheten: bo kvar i hemmet med stöd eller flytta till ett till mer ändamålsenligt boende, till exempel ett trygghetsboende. Det allmänna kan göra mycket för att underlätta utvecklingen. Ett permanent stöd för att bygga trygghetsboenden bör införas omgående – istället för att ta bort det tillfälliga stöd som funnits under några år. Staten bör också se över och sänka flyttskatten. Det är åtgärder som kan frigöra bostäder för barnfamiljerna – och som kan underlätta för äldre att flytta i god tid.

Christina Rogestam
förbundsordförande SPF

De rödgröna bör lyssna på nobelpristagaren i ekonomi

Från SPFs sida har vi tidigare beklagat att politikerna fokuserar för lite på innehållet i vård och omsorg och för mycket på frågan om vinster och personalens villkor. Vi menar att äldre både kan och bör ha möjlighet att ha inflytande på sin omsorg – dess innehåll och vem som utför den. Vare sig det handlar om val av särskilt boende, hemtjänst eller vårdcentral. Det är den enskilde som vet bäst vad som passar henne eller honom, inte lokalpolitiker.

Därför har vi också varit kritiska till den rödgröna regeringens förslag på att avskaffa vårdvalet inom primärvården och de utfästelser de gjort om att begränsa vinster i välfärden. Dock har vi också understrukit att kvaliteten och inflytandet kan bli bättre genom att rätten att välja och välja bort görs enklare. Det är inte fel att ha en möjlighet att välja, däremot skulle bättre information eller någon form av stöd, som en valfrihetslots, kunna vara ett steg på vägen.

Årets nobelpris i ekonomi tilldelas fransmannen Jean Tirole, som förespråkar en liknande linje. Han menar att vinster är en viktig drivkraft för företagen att arbeta mer effektivt, vid ett vinstförbud är det snarare de minst effektiva – de sämre – företagen som blir kvar. Detta är inte en önskvärd utveckling för någon. Vidare menar Tirole att man inte bör detaljstyra företag genom att t ex införa krav på viss personaltäthet.

Det är inte valfrihet och privata företag som är ett problem när det uppstår brister i kvaliteten enligt Jean Tirole, Istället är problemet att myndigheterna är för svaga. Ansvariga myndigheter måste alltså bli bättre på att utöva tillsyn och kvalitetskontroll. Från SPF håller vi med, valfrihet är incitament för att förbättra kvalitet och tillgänglighet. Förutom bättre kvalitetskontroll från myndigheternas sida menar vi också att upphandlingar idag kan bli bättre – med mer fokus på kvalitetskrav snarare än priset. Dessutom måste de lokala upphandlarna bli bättre på att kontrollera att de får det de upphandlat.

Nobelpristagaren pekar alltså på en viktig punkt: politikerna bör fokusera mer på bristande styrning och kvalitetskontroller, snarare än på att debattera huruvida vinster ska tillåtas eller inte. Särskilt de rödgröna partierna bör lyssna på årets nobelpristagare i ekonomi.

Gösta Bucht
Sakkunnig i vård och omsorg

125 000 nya undersköterskor till äldreomsorgen inom 10 år. Hur ska det gå till?

Från den sista mars nästa år ska alla särskilda boenden ha en omsorg som är individanpassad, omsorgen ska inte längre vara beroende på hur mycket personal som finns tillgängligt utan utgå från alla boendes behov. Vill en boende gå på promenad varje dag så får man anpassa personalstyrkan efter det.
Socialstyrelsen rekommenderar också att personal på äldreboenden bör ha minst gymnasiekompetens inom vård och omsorg av äldre människor och att det ska finnas personal med grundläggande kunskap om demenssjukdomar dygnet runt.
Från SPF vill vi understryka att minst lika viktigt som fler händer i omsorgen är att personalen har relevant utbildning och intresse för att jobba inom äldreomsorgen. Därtill är det avgörande att äldres individuella behov och självbestämmande tillgodoses, vilket fler anställda inte automatiskt betyder.

I regeringens budget, som nu ser ut att falla, finns en satsning på 2 miljarder kronor årligen, vilket innebär att 5 000 undersköterskor ska kunna anställas. En fråga som inställer sig är var dessa personer ska komma ifrån? Varför talas det så lite om vem som ska ta hand om våra gamla och om kvaliteten i det arbete som ska utföras? Sveriges Kommuner och Landsting har dessutom beräknat att det behövs anställas
125 000 undersköterskor och vårdbiträden fram till mitten på 2020-talet.

Regeringen har också sagt sig vilja få in fler unga i äldreomsorgen genom att underlätta för unga att arbeta samtidigt som de studerar till undersköterskor. Var ska alla dessa personer rekryteras? Omvårdnadsprogrammet har tappat i attraktivitet och antalet som vill gå det har minskat till hälften sedan mitten på 90-talet. Ska arbetskraftsinvandring lösa problemet? Knappast. De länder som kan tänkas förse oss med arbetskraft kommer snart att ha samma problem som vi inom äldreomsorgen.
Nej, yrket måste göras intressantare med bättre löneförmåner, kontinuerlig fortbildning och möjlighet att göra karriär. Vi äldre är värda en äldreomsorg med kompetent och lyhörd personal som tar hand om oss när vi inte längre klarar det själva.

Gösta Bucht
Sakkunnig i vård och omsorg