Stämmer det att pensionärer har fått 1600 kronor mer i plånboken?

Vid flera tillfällen de senaste månaderna har vi hört företrädare för regeringspartierna, inklusive statsminister Stefan Löfven (S) säga att pensionärer har fått 1 600 kronor per månad mer i plånboken. Detta har skett i regeringsförklaringen 2019 och i diverse andra uttalanden. Det är dock oklart om tidsperioden som åsyftas är ”förra mandatperioden” eller ”idag jämfört med 2014”. Men det hela är också intressant att titta närmare på då det troligen inte är så många seniorer som känner igen sig i att ha sett sin inkomst öka med 1 600 kronor de senaste 4-5 åren.

Låt oss börja med att titta på ett par ungefärliga och förhoppningsvis ganska representativa räkneexempel födda 1943: kvinnlig snittpensionär med bostadstillägg (BTP), kvinnlig snittpensionär utan bostadstillägg, snittpensionär, manlig snittpensionär och garantipensionär med bostadstillägg. På den första raden i tabellen nedan framgår räkneexemplens inkomster efter skatt år 2019.

tabell nov19

I tabellen visas sedan räkneexemplens pensionsutveckling med utgångspunkt år 2014 till och med 2019 i löpande priser (det man ser i plånboken). Där framgår att den manlige snittpensionären når över de nämnda 1 600 kronorna, snittpensionären gör det nästan, övriga gör det inte. Efter detta lite mer generösa tidsspann på sex år, gör vi motsvarande beräkning på en mandatperiod åren 2014-2018 och får resultatet att inget räkneexempel kommer i närheten av några 1 600 kronor. För räkneexempel med bostadstillägg ingår i båda perioderna höjningar av bostadstillägget som gjordes 2015 och 2018.

I sammanhanget bör också understrykas att en betydande del av ökningen av pensionen för snittpensionär och manlig snittpensionär tillkom av att inkomstpensionen ökade ganska kraftigt mot slutet av balanseringsperioden (2016) – vilket hade skett oavsett regeringsfärg. Likaså bör betonas att det tillskott som särskilt den manlige pensionären tog del av 2019 var till följd av den M-KD-budget som riksdagen antog i slutet av 2018.

Men då saker och ting som behövs i vardagen – mat, kläder, bostadsutgifter och så vidare – i regel blir dyrare med tiden är det minst lika relevant att titta på hur de fem exemplens pensioner har utvecklats i fasta priser (i förhållande till köpkraften), alltså värdet på pensionsökningen med hänsyn till prisökningar i samhället. Åren 2014-2019 blir då resultatet att inget räkneexempel kommer upp ens i hälften av de 1 600 kronorna, och snäppet lägre när vi tittar vi på perioden 2014-2018.

Det kan konstateras att enbart pensionärer med ganska god pension (manlig snittpensionär till exempel) kan hävdas ha fått några 1 600 kronor mer i plånboken, och detta när vi drar ut den studerade tiden till att innefatta sex år (2014-2019) och i löpande priser. Sen beror det också på hur ens kommunala och landstings/regionskatter har förändrats under den studerade tiden. Långt ifrån hela denna ökning kan dock tillskrivas den rödgröna regeringen, snarare är det både pensionssystemet och M-KD-budgeten som är en viktig del av förklaringen för seniorer med pensioner en bit över genomsnittet – och som är de som skulle kunna känna sig träffade av de 1 600 kronorna.

Om få pensionärer känner igen sig i siffror på 1 600 kronor är det inte så konstigt. Detta då många dels inte har så höga pensionsnivåer dels att pensionernas nettoökning när hänsyn tas till köpkraftsförändringar är ganska så mycket lägre än så och hamnar på mellan 300 och 700 kronor någonstans för båda de studerade tidsperioderna.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna
AnnaEriksson

Förändra nuvarande brister i lagar för äldres vård och omsorg istället för en ny särlagstiftning

En översyn av socialtjänstlagen (SoL) pågår, denna har bland annat fått direktiv att analysera och beakta vilken funktion en särreglering för äldre skulle ha för att få en sammanhållen och effektiv vård och omsorg. Nyligen framförde Centerpartiet ett liknande förslag med en äldrelag för att vården och omsorgen ska hänga samman bättre. En äldrelag som överbryggar de olika lagstiftningar som vi har idag, Socialtjänstlagen (SoL) och Hälso- och sjukvårdslagen (HSL).

En förändring av dagens situation för äldre med behov av stöd och insatser från både vård och omsorg, från de båda lagrummen, är helt nödvändig då det leder till att den äldre hamnar mellan stolarna, att viktig information inte når fram, misstag görs och vården och omsorgen inte blir vare sig trygg eller säker utan i många fall ovärdig. Ett ytterligare problem är att regioner och kommuner har olika förutsättningar, inte minst ekonomiska, att ge en god vård och omsorg. Vården och omsorgen av äldre är långtifrån jämlik i vårt land. En förändring av gällande lagar är därför helt nödvändig. Förändringar i lagarna som mycket tydligare än idag kräver en samverkan mellan regioner och kommuner, och som tydligt pekar ut den rätt till vård och omsorg som äldre har. Vården får inte bli ovärdig, vi måste därför komma överens om en miniminivå som kommuner och regioner helst inte får komma i närheten av.

En särlag, en äldrelag, som pekar ut en viss grupp utifrån ålder är dock att gå alltför långt. Det är i sig riskabelt med en särlag, den är alltför lätt att vända till en negativ särbehandling. Vem är då äldre, och vilka personer kommer lagen att omfatta? Den ålderism som idag finns i Socialtjänstlagen och Lagen om Särskilt Stöd för yngre, att äldre har rätt till skälig levnadsnivå men yngre har rätt till goda levnadsvillkor, försvinner inte om man gör en äldrelag. Snarare riskerar man att denna åldersdiskriminering cementeras.

En fristående äldrelag säger dessutom att det är en viss ålder som gör att man ingår i lagens personkrets. I de beskrivningar av vad lagen skulle kunna innehålla är det huvudsakligen vård och omsorg av äldre som ingår. Det är oklart varför detta ska brytas ut ur nuvarande lagstiftning innan man på allvar försökt komma till rätta med de brister som lagen har idag. Ålder är inget bra mått på funktionsförmåga – allra minst för äldre. En 90-åring kan fungera som en 50-åring och en 50-åring kan ha så stora funktionshinder att personen fungerar sämre än en 90-åring. Yngre med behov av stöd från både vård och omsorg riskerar därför dessutom att inte omfattas lagen.

Nej, behåll nuvarande lagar men byt ut begreppet skälig mot god, skärp lagstiftningen om krav på samverkan mellan vården och omsorgen. Gör kravet på att upprätta en samordnad individuell planering (SIP) skarpare. För en person, som behövt stöd från både vården (HSL) och omsorgen (SoL) någon gång, skall det finnas en SIP.

En ny lag, en äldrelag, är inget bra alternativ. Kronologisk ålder får inte ensamt vara ett skäl till att man har rätt till en god vård och omsorg, en helhetsbedömning av personens hälsa och funktionsförmåga måste vara det som avgör. Situationen riskerar dessutom att bli ännu krångligare när man då får tre lagrum, HSL, SoL och en Äldrelag, att ta hänsyn till i bedömningen av vilken vård och omsorg som den äldre har rätt till. Varav dessutom de två existerande lagarna inte fungerar väl idag och behöver förändras.

Gösta Bucht
sakkunnig vård- och omsorgsfrågor SPF Seniorerna
Gösta Bucht

Skattesänkningar för pensionärer sedan 2009 – hur har de fördelats?

Om ungefär en vecka kommer landets pensionärer att få årets första pensionsutbetalningar, liksom tidigare lär det råda viss förvirring kring effekterna av skatter och pensionsomräkningar. Under november och december månad var frågan om 2019 års skattelättnader för pensionärer på tapeten – både i media och i debatten på SPF Seniorernas Facebook-sida.

Inte nog med att det kan vara svårt att förstå hur mycket av den årliga förändringen av ens nettopension som består av pensions- respektive skatteförändring, att statens övergångsbudget i ett sent skede ersattes av M+KD-budgeten avseende inkomstskatter för pensionärer bidrog också till förvirringen. När räkneexempel på skattelättnaden för olika inkomstnivåer sedan offentliggjordes uppstod både frågor och upprördhet om varför de med högre inkomster skulle få större skattesänkning än de med lägre inkomster.

Förenklat så beror det på att skattelättnaderna som genomförts tidigare har riktat in sig på pensionärer med lägre eller medelpensioner. Personer med lägre pensioner (upp till cirka 10 000 kronor brutto per månad) fick redan år 2016 skattelättnader för att denna grupp inte längre skulle betala högre skatt än löntagare. År 2018 genomfördes motsvarande skattesänkning för de med bruttopensioner upp till omkring 17 000 kronor i månaden. Pensionärer med inkomster därutöver betalade år 2018 fortfarande högre skatt än löntagare.

För att den återstående skatteskillnaden år 2019 mellan löntagare och pensionärer skulle minska ytterligare berördes således pensionärer med inkomster innan skatt på ungefär 17 000 kronor och högre. Den skattelättnad för pensionärer som presenterades i regeringens övergångsbudget berörde enbart denna grupp.

I den M+KD-budget som sedan antogs av riksdagen ingick ett jobbskatteavdrag för löntagare. För att skatteskillnaden mellan löntagare och pensionärer på inkomster upp till cirka 17 000 kronor då inte skulle öka så inkluderades i M+KD-budgeten även en skattelättnad för dessa pensionärer. Hade regeringens övergångsbudget istället gått igenom hade pensionärer med inkomster upp till cirka 17 000 kronor inte fått någon skattelättnad alls i år.

Därefter har det hörts en del upprörda röster om fördelningen av 2019 års skattelättnad för pensionärer; varför ska de som mest behöver det få minst? Förklaringen ligger att finna dels i att pensionärer med lägre inkomster redan betalade samma skatt som löntagare år 2018 medan de med högre pensioner inte gjorde det, dels i hur skattesystemet är uppbyggt. Med andra ord, ju lägre inkomst desto mindre betalar man i skatt i kronor och ören men också i procent av sin inkomst – ju högre inkomst desto mer betalar man i skatt både i antal kronor och i procent av inkomsten.

I regel utformas skattelättnader, liksom skattehöjningar, enligt samma tankegång – förändringarna blir olika för skilda inkomstgrupper. I rena pengar blir då skattelättnaden eller skattehöjningen mindre för den med låg inkomst, och större för den med hög inkomst. De skattelättnader för pensionärer, som har genomförts i olika steg sedan år 2009, har dock haft karaktären av ett höjt grundavdrag som gynnat de med lägre inkomster något mer. Men målet för skattelättnaderna har varit, och är, att pensionärer och löntagare ska betala samma skatt på samma inkomst.

För att illustrera används tre räkneexempel på pensionärer med följande bruttoinkomster: 8 333, 16 667 respektive 25 000 kronor per månad. År 2019 motsvarar de tre exemplen någorlunda en garantipensionär, en medelpensionär och en pensionär med relativt hög pension. I diagrammet framgår, i kronor efter skatt, hur skattelättnaderna för de tre exemplen har fallit ut mellan åren 2009 och 2019 (år 2012, 2015 och 2017 genomfördes inga skattelättnader för pensionärer). I beräkningarna antas räkneexemplen ha samma inkomstnivå under tidsperioden (årliga förändringar av pensionerna, sänkningar såväl som höjningar, ingår inte).

diagram skatter 09 19

 

I procent räknat har den med lägst inkomst fått en ökning av sin nettoinkomst med 10,7 procent som följd av skattelättnaderna, medelpensionärens nettoinkomst har vuxit med 9,2 procent och pensionären med högre inkomst har sett motsvarande ökning med 6,3 procent. I kronor och ören fördelar sig nettotillskottet för de tre exemplen på cirka 900, 1 550 respektive 1 600 kronor över samma tid.

Även om det här främst är skattelättnader som diskuteras så kan noteras att förändringar av bostadstillägget liksom bromsen i pensionssystemet har inträffat under tidsperioden 2009-2019. Bostadstillägget, som i regel bara kommer i fråga för de lägre pensioner, har höjts vid tre tillfällen: 2012, 2015 och 2018. Bromsen i pensionssystemet har däremot sänkt pensionen, främst för de med medel- och höga pensioner, åren 2010, 2011 och 2014 – för en medelpensionär med omkring 200, 400 och 300 kronor i månaden vid respektive tillfälle.

Det kan absolut upplevas som orättvist att de pensionärer som har lägre inkomster får minst skattelättnad om man enbart ser på år 2019. Det är sannolikt i deras plånböcker som ett extra nettotillskott behövs mest. Tittar man bakåt i tiden ser man att skattesänkningarna i flera fall har gynnat de med lägre pensioner, de har också i större grad tagit del av höjda bostadstillägg och har inte drabbats av bromsen i samma utsträckning som de med medel- och högre pension. Men skattesänkningar, hur de än fördelar sig, kommer inte att lösa problemet med att många äldre har det tufft ekonomiskt.

Grundproblemet i sammanhanget är inte skatter, utan att pensionerna för många pensionärer blir för låga. Det har med pensionssystemet att göra – det lönar sig tyvärr knappt att ha arbetat. Att arbeta i 40 år med snittinkomst ger en pension efter skatt på ungefär en tusenlapp mer än den som varit arbetslös hela livet – det är inte rimligt. Från SPF Seniorerna anser vi att pensionssystemet behöver ses över i sin helhet. En önskvärd åtgärd är att höja pensionsavgiften och låta denna komma både dagens och framtidens pensionärer till del genom förstärkta pensioner.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

Pensionerna år 2019 – risk för köpkraftsminskning

Häromdagen kom besked från Pensionsmyndigheten om att inkomst- och tilläggspensionen ökar med 1,4 procent nästa år. Sedan tidigare har besked kommit på att prisbasbeloppet, som styr garantipensionen, ökar med 2,2 procent år 2019. Enligt Pensionsmyndigheten får de flesta pensionärer, närmare 1,5 miljoner, höjd pension med 1,4 procent. 400 000 pensionärer med både inkomst- och garantipension får en höjning på mellan 1,4 och 2,2 procent. Cirka 330 000 pensionärer med i stort sett bara garantipension får cirka 2,2 procent i ökad allmän pension.

Vad innebär då detta för ett par vanliga räkneexempel? I nuläget är det oklart om riksdagen beslutar om skattelättnader på pensionsinkomster vid årsskiftet, då kan läget bli annorlunda. Förändringar i tjänstepension och premiepension lämnas också utanför här. Men vi kan ta ett par exempel utifrån det vi vet idag:
– En genomsnittlig pensionär ligger på runt 17 500 kronor innan skatt i total pension (allmän och tjänstepension) och får under 2019 då en ökning i plånboken på ungefär 140 kronor.
– En ensamstående garantipensionär får en ökning efter skatt med ungefär 150 kronor, från cirka 7150 kronor till 7300 kronor per månad. Bostadstillägget förändras inte såvida inte bostadskostnaden har ökat eller minskat och blir maximalt 5560 kronor per månad.
– En pensionär med omkring 11 500 kronor i total pension brutto, mestadels inkomst/tilläggspension men också en del garantipension, hamnar på omkring 115 kronor mer i plånboken.
– En kvinnlig snittpensionär har cirka 14 500 kronor totalt i pension innan skatt och får nästa år också en höjning på omkring 115 kronor efter skatt.
– En manlig snittpensionär har en total bruttoinkomst på runt 20 000 kronor, med de aviserade förändringarna blir det cirka 160 kronor mer i plånboken varje månad.
Förändringarna i bostadstillägget blir marginella för de av ovan räkneexempel som berörs.

Det bör dock observeras att inflationen spås hamna på mellan 1,8 och 2,2 procent. En majoritet av pensionärerna får således minskad köpkraft år 2019 om detta blir verklighet.

Trots att inkomstindex satts till att öka med strax över 3 procent så räknas inkomst- och tilläggspensionen om med följsamhetsindex, inkomstindex minus 1,6 procentenheter, då blir förändringen för merparten pensionärer alltså på +1,4 procent. Detta bygger på det så kallade förskottet, när man går i pension utbetalas en allmän pension som är ungefär 18 procent högre än vad den annars skulle vara, givet den avgift till pensionen som nu tas ut. Detta ”förskott” betalas sedan årligen av med inkomstindex minus 1,6 procentenheter. Pensionärerna förlorar därmed varje år i förhållande till löntagarna. Detta är inte rimligt. Det s k förskottet bör minskas eller helt avskaffas, vilket då innebär en höjd pensionsavgift.

Även om eventuella skattesänkningar inte har beaktats i ovan beräkningar, och inte heller förändringar av premie- och tjänstepensionen, så är det sannolikt att många pensionärer nästa år får en köpkraftsförlust. De första åren på 2020-talet väntas dessutom inflationen vara fortsatt stark. Skattesänkningar kan därför inte råda bot varken på de låga pensionsnivåerna eller på pensionärernas köpkraftsminskningar. Det är snarare ett sätt att skjuta pensionssystemets brister på framtiden. Istället krävs en fullständig översyn av pensionssystemet, där pensionsavgiftshöjningar som kommer både dagens och framtidens pensionärer till del bör ingå.

Anna Eriksson
Sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

pengahog

Dags för debatt och insyn i pensionsfrågorna

Från SPF Seniorerna välkomnar vi Daniel Barrs inlägg i pensionsdebatten. Vi har länge varnat för den utveckling som Pensionsmyndighetens nye generaldirektör tar upp – med en sviktande tillit för pensionssystemet och en allt svagare koppling mellan arbete och pension.

Tilliten till pensionssystemet är låg. I SEB:s senaste välfärdsbarometer där olika välfärdsparametrar i Norden mättes fick det svenska pensionssystemet lägst förtroende av alla. Det är allvarligt, men också en konsekvens av att det saknas debatt och politisk handlingskraft.

Inte minst är det många pensionärer som idag upplever att det inte varit lönsamt att arbeta ett långt liv när de tittar i plånboken. Dels när de jämför med en som inte arbetat, dels när de ser hur löner, hyror och andra kostnader ökar snabbare än pensionerna. Betalar man in pensionsavgifter förväntar man sig en viss standardtrygghet på äldre dagar och en högre pension. Just det som var målsättningen vid pensionsreformen, men som systemet inte klarar av att leverera.

Detta beror huvudsakligen på att den allmänna pensionen urholkats, alltså den del av pensionen som staten ansvarar för. Hälften av landets seniorer lever på inkomster på som mest 13 500 kronor efter skatt, och det ser inte ljusare ut för framtidens pensionärer. Ändå fortsätter ansvariga politiker att ducka och hoppas istället både på att människor jobbar längre och att tjänstepensionerna ska fortsätta rädda ekonomin på äldre dagar.

Det är varken rimligt eller rättvist. Om arbetstagare och arbetsgivare ställer upp å sin sida måste staten göra likadant. Pensionssystemet behöver genomgå en utvärdering i sin helhet, lappa-och-laga-lösningar duger inte. Vi anser att pensionsavgifterna måste höjas och komma både dagens och framtidens pensionärer till del genom högre pensioner.

Det saknas både debatt och insyn i pensionsfrågorna. Väljarna måste kunna ta del av partiernas olika syn på pensionssystemet. Istället gömmer sig ansvariga partier bakom Pensionsgruppen. Vad vill partierna i pensionsfrågorna? Vilka brister finns i pensionssystemet och hur vill ni åtgärda dessa?

Eva Eriksson
förbundsordförande SPF Seniorerna

Eva ErikssonSPF Seniorerna

Eva Eriksson SPF Seniorerna

Gästblogg av Skattebetalarnas förening: Återinförd fastighetsskatt – oroande konsekvenser för seniora hushåll

Allt fler röster har den senaste tiden höjts för en återupplivad fastighetsskatt, bland annat SNS Konjunkturråd som under våren föreslog en återgång till den gamla fastighetsskatten, men som även inkluderar bostadsrätter. Att ett sådant förslag kommer från en aktad institution är oroväckande och risken är att frågan blir aktuell i samband med den skattereform som snart sagt alla partier vill se.

Tanken på en återinförd fastighetsskatt enligt de tidigare reglerna oroar. Det skulle innebära en chockhöjd skatt med tiotusentals kronor per år för en stor del av landets hushåll. För landets seniorer skulle en återinförd fastighetsskatt slå särskilt hårt. Idag är drygt två miljoner av Sveriges befolkning 65 år eller äldre. Sju av tio bor i privatägt boende enligt SCB.

Med en återinförd fastighetsskatt skulle en genomsnittlig villa i Stockholms län med ett marknadsvärde på 5,4 miljoner kronor få en skatt på 40 500 kronor per år. I riket skulle en genomsnittsvilla med marknadsvärde på 2,5 miljoner få en årlig fastighetsskatt på 18 500 kronor. Skatten skulle se motsvarande ut för en bostadsrätt. Det kan jämföras med dagens fastighetsavgift med ett tak på 1 300 kronor för en bostadsrätt och 7 800 kronor för en villa.

Bland förespråkarna av en återinförd fastighetsskatt finns ett stort antal ekonomer. Skatten anses ”praktisk”. Fastigheter kan ju nämligen inte flytta på sig. Och visst utgör fastigheter en stabil skattebas. Men skatter kan inte bara ses ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Människor bor inte i värdepapper utan bostaden utgör för de allra flesta av oss en trygg punkt och som sådan en helt nödvändig utgångspunkt för att resten av livet ska fungera. En bostad ger heller inga intäkter så länge man äger den och har ingen som helst koppling till inkomst. Skatten är dessutom oförutsägbar och kan öka rejält bara för att dina grannar säljer sina hus dyrt. Därför är en återgång till den tidigare fastighetsskatten ett orimligt förslag.

En återinförd fastighetsskatt är inte bara orättvis, den skapar också otrygghet för Sveriges hushåll. När fastighetsskatten stöptes om till kommunal fastighetsavgift med ett tydligt tak 2008 var det på goda grunder. Få skatter har varit lika avskydda. SNS förslag som även inkluderar bostadsrätter skulle ge oacceptabelt höga boendeskatter och få förödande konsekvenser för både enskilda hushåll och bostadsmarknaden.

Boendebeskattningen ska vara transparent, förutsägbar och på en nivå som gör att människor kan känna sig trygga i sina hem. En återinförd fastighetsskatt innebär det motsatta och vore ett svek mot svenska hushåll. Fastighetsskatten bör få ligga kvar där den hör hemma – i papperskorgen.

Sofia Linder, chefekonom Skattebetalarna
Sofia Linder

 

Gästblogg: KG Scherman om Socialdemokraternas pensionsutspel den 1 maj

Gästblogg: KG Scherman om Socialdemokraternas pensionsutspel den 1 maj

Statministern lovar: Öka inkomstpensionen till dagens pensionärer. LO:s ordförande kräver 70% i pension jämfört med lön, därför skall avsättningen till pensionssystemet öka med två procentenheter.

Statsministerns löfte är tydligt och klart. LO:s besked får antas syfta till vad LO tidigare antytt ganska tydligt: Att vi skall öka dagens avgift för att åstadkomma högre pensioner i framtiden. Då skall man ha klart för sig att med dagens pensionssystem dröjer det länge innan en ökad avsättning verkligen påverkar pensionerna. Så som det är konstruerat behövs nämligen många år med dessa extra avsättningar för att de skall ha ackumulerats till en märkbar höjning av pensionen.

Med den här redovisade mycket näraliggande tolkningen framstår Statsministerns och LO:s förslag som synkroniserade. Både i sak och i ordval. Statsministern lystrar till kravet att dagens pensioner måste förbättras, LO pekar på en lösning för att höja pensionerna i framtiden. Men vid närmare granskning haltar samspelet. Med LO och med övriga partier i den s.k. pensionsgruppen.

Statsministerns förslag har en låginkomstprofil. Den profilen går på tvärs med LO:s krav att alla inkomstpensioner skall närma sig 70% av lönen. Förslaget stärker de lägre inkomstpensionerna och öppnar obevekligt för berättigad kritik och frågor från dem som ställs utanför. Förslaget är dessutom minst sagt förvånande för att inte säga utmanande med hänsyn till det samarbete som hittills bedrivits kring pensionerna. Först har man suttit i pensionsgruppen och kommit överens om riktlinjer för hur grundskyddet i pensionerna skall se ut. Strax därpå kommer ett av de förbundna partierna, socialdemokraterna, med ett eget förslag om en radikal förändring.

Förvirringen bland kompanjonerna i pensionsgruppen blev med rätta total.

Trots allt, alla med insikt i hur pensionerna har utvecklats måste ändå rimligen välkomna dessa krav. De innebär ett brott mot den hittills obevekliga automatiken i hur pensionerna beräknas . En automatik som innebär att Inbetalda avgifter för en person och inga andra hänsyn bestämmer pensionerna. Nu föreslår statsministern att dagens pensionär skall få ett tillskott utöver vad dessa inbetalade avgifter motiverar. Och självfallet måste detta tillskott komma också dem tillgodo som går i pension nästa år. Osv. Och LO föreslår ökade avsättningar som på sikt höjer pensionerna.

En mycket stor förändring har med ens uppstått. Man har tagit sociala hänsyn utöver vad som enbart motiveras av grundtryggheten. Ett välkommet steg i riktning mot ett rättvist pensionssystem. Ett system som liknar det vi hade i ATP och som är det som nästan alla industriellt utvecklade länder har.

I ett rättvist och rimligt pensionssystem finns tre parametrar för politikerna att besluta om. Det gäller avgiften, pensionsåldern och pensionernas storlek. Pensionsåldern är den ålder vid vilken en ”normal” pension skall uppnås, en pension vars storlek bestäms av att man skall ha jobbat tillräckligt många år och av den genomsnittliga lön man har haft under dessa eller en del av dessa år. Avgiftssatsen bestäms så att systemet är i finansiell balans. Det politiska ansvaret är att bestämma pensionsålder och sättet att beräkna pensionens storlek så att en långsiktig balans skapas, en balans som tar hänsyn både till sociala behov och finansiella realiteter.

Men i det svenska systemet för beräkning av den inkomstrelaterade pensionen så som det hittills har tillämpats har man avskaffat det politiska ansvaret. Inbetalda avgifter för en person och inga andra hänsyn bestämmer pensionerna. Någon hänsyn till hur hög ålder det är rimligt att kräva att människor arbetar till tas inte, inte heller hur många år som man ska ha arbetat för att få en rimlig pension. Om livslängden i befolkningen ökar så sjunker pensionen automatiskt om man inte arbetar längre. Och om prognoser visar att pengarna inte räcker så sänks pensionen ytterligare. Också det sker automatiskt med hjälp av den så kallade bromsen. Inget utrymme finns för att ta hänsyn till att förutsättningarna har ändrats och kommer att fortsätta att ändras jämfört med vad man på 90-talet trodde/hoppades skulle bli utvecklingen.

Det är bara en socialförsäkringsminister som har talat klartext, Ulf Kristersson, han hade den posten i regeringen Reinfeldt 2010-2014. Han gav då det helt riktiga beskedet att: ”Begreppet skälig pension har inte i det här systemet att göra. Pensionen blir vad den blir”. En annan person som varit tydlig är Margit Gennser, Moderaternas representant i den grupp som arbetade fram det nya pensionssystemet. Hon fick mycket ovett för detta.

Statsministern och LO:s ordförande har med sina besked första maj brutit med denna ensidiga syn på hur det allmänna pensionssystemet skall fungera. Det är bara att hoppas att de fullföljer denna radikala linje, och att övriga partier medverkar till att göra detta till startpunkten för en radikal och ansvarsfull reformering av pensionerna. Det är hög tid.

Mycket behöver göras, många idéer behöver omprövas. Det finns gott om exempel ute i världen på ansvarsfulla pensionslösningar utan den stenhårda automatik som nu i 20 år har styrt våra pensioner. Troligen är det många försvarare av dagens system som redan har satt igång för att försöka hitta något ”listigt” sätt att vränga in dessa nya initiativ inom dess snäva ramar. Statsministern är att gratulera om han trots alla sådana försök lyckas få med sig övriga partier i pensionsgruppen på en ärlig och genomgripande omprövning. Och om han är flexibel nog att släppa den egendomliga profil som hans medarbetare har givit det förslag han presenterade den första maj.

Om övriga partier inte vill medverka får man hoppas att Statsministern går fram på egen hand med en kombination av LO:s krav på höjda avgifter och en omedelbar förstärkning av dagens pensioner. Han själv, liksom Sveriges löntagare och pensionärer skulle alla ha stor nytta av en sådan insats.

KG Scherman
tidigare Generaldirektör

med ansvar bl.a. för pensionerna

KG_SchermanPorträtt.jpg