Almedalen – fokus på att stärka seniorers ställning på bostadsmarknaden

Min tredje Almedalsvecka i rad som SPF seniorernas bostadsexpert upplever jag som den hetaste hittills vad gäller bygg- och bostadsfrågorna. Med all rätt. Men även om det byggs många bostäder i landet just nu så förstärker byggandet ojämlikheterna på den dysfunktionella svenska bostadsmarknaden. Svensk ekonomi går som tåget. De som har arbete och tjänar bra och får låna pengar på banken till en bostad. Det är för dessa som största delen av byggsektorn bygger bostäder.

Medelsenioren däremot har det knapert. Har man sålt sitt gamla ”myresjöhus” har staten tagit hand om en stor del av ett eventuellt överskott i form av flyttskatter. Det som blir kvar räcker inte till en ny tillgänglig bostad. Bankerna – och snart även staten – sätter stopp genom att införa amorteringstvång och skuldkvotstak. Pensionerna och bostadstillägget för pensionärer må vara låga, men de är säkra. Våra banker räknar det emellertid som ”andra klassens” inkomster.

De seniorhus och trygghetsboenden som har byggts de senaste 10 åren har i flesta fall gått till seniorpar med höga pensioner och inkomster. Jag har de senaste 10 åren sagt: ”Sverige bygger ett miljonärsprogram” och inte för folk i allmänhet. Den känslan förstärks ännu mer genom priserna på den bostadsproduktion vi nu ser förverkligad.

Det är förvånande att de flesta kommuner inte inser att det på ganska kort sikt är bra för kommunekonomin att se till att vi seniorer kan få flytta till en tillgänglig bostad, där vi kan sköta oss själva så länge som möjligt, och ha trevligt, i andra halvan av livet. Varje år som vi seniorer kan flytta fram tidpunkten för att bli hemtjänsttagare och flytta till särskilt boende, kan kommunen spara uppemot 1 miljon kronor. Ska det vara så svårt att fatta?

Under dagarna i Visby kommer jag att delta i flertalet debatter om just bostäder för äldre. Jag kommer särskilt att lyfta frågor som rör bekymren med att pensionerna inte hänger med i kostnadsutvecklingen och att detta försvårar seniorernas ställning på bostadsmarknaden. Tillgänglighet och bostadsanpassning kommer också upp i debatterna. Dessutom kommer jag att betona hur viktigt det är med bra bostäder för seniorer, dels för individens livskvalitet och rörlighet, dels för samhällsekonomin och välfärden.

Fredrik von Platen
sakkunnig bostadsfrågor SPF Seniorerna

Dag 1

Anders W Jonsson (C) var företagsam under helgen och använde 520 av sina 1027 kronor till att inhandla livsmedel. Och all mat för hela veckan är tillagad: 14 matlådor, havregryn, ost, potatis och 20 brödbitar. Matlådorna innehåller köttsoppa, köttgryta, dillkött och ärtsoppa med fläsk – den senare gick på 10 kr per portion vilket Anders tyckte att han kunde unna sig även om ärtsoppa utan fläsk hade gått på 3 kr/portion. Vi får se mot slutet av veckan om han ångrar fläsket. För Anders återstår 507 kronor till de dagliga sms-utmaningarna.
Under dagen besökte Anders tillsammans med allianskollegorna i Socialutskottet sjukvården i Jönköpings län. Frukostgröten intogs hemmavid, och färdiglagad lunch för två dagar samt frukost för dag 2 packade Anders med sig i väskan. Men då värdarna för ett av studiebesöken i Jönköping bjöd på lunch, och det kändes oförskämt att tacka nej, beslöt centerpolitikern att äta bjudlunch mot ett avdrag på 100 kronor från sina pensionspengar. Kvällens middag löste sig väl, knytkalas med politikerkollegorna där Anders bidrog med redan inköpt potatis. Dagens utmaning – att fram till midsommarhelgen lägga undan pengar till resa och present till barnbarnet i Skåne – visade sig tuff. Anders hittade en resa för totalt 719 kronor tur och retur. Det låter lite dyrt, kanske har han bokat resan från Gävle och inte Stockholm (varifrån hans politikerkollegor utgår) och kan boka om den och på så sätt få lite mer pengar över. Eller så kan han se om det finns billigare resor några andra dagar innan/efter midsommar. Anders har nu 263 kronor kvar.

anders1

Storköp av mat inledde också veckan för Jakob Forssmed (KD) som med sin veckobudget på 747 kronor införskaffade en stor säck potatis och köttfärs på extrapris som blir basen för veckan. Därtill havregryn, linser, morötter, billiga äpplen, mjölk mm. Därefter storkok. Jakob är medveten om att det kommer att bli enformig mat, men känner att han vill ha koll på utgifterna. Müsli och macka har bytts ut mot gröt exempelvis.
Synpunkter har inkommit på att en vecka är för kort tid och att det inte räcker för att förstå hur det är att leva på en låg inkomst under längre tid, vilket KD-politikern håller med om. Samtidigt menar den vikarierande partiledaren att det är viktigt att bidra till att frågan om äldres ekonomiska villkor får uppmärksamhet. Han tror att insikterna, trots den korta tiden, kan vara värdefulla – oron över både att få pengarna att gå ihop och de oväntade utgifter som kan uppstå. Han känner sig dock tacksam över att som en konsekvens av utmaningen ha fått ta del av flera livsberättelser som han förmodligen inte fått höra annars.
När dagens utmaning kom – lägga undan pengar till resa och present för att fira barnbarnet i Skåne under midsommarhelgen – tänkte Jakob: hur ska jag klara detta, jag kan inte komma tomhänt? När veckan lider mot sitt slut får vi se om Jakob har lyckats lägga undan lite för resa och present.

jakob1

För Lotten Sunna (F!) började dagen med frukost: havregrynsgröt och kaffe för 1,80 kronor. Därefter lunch i form av stor fralla med skinka, tomat, persilja och smör + banan samt vatten = 9,40 kronor.
Även Lotten blev betänksam när hon fick reda på utmaningen – lägga undan pengar för resa och present till barnbarnet i Skåne om 6 veckor. Relationer är viktiga så hon vill försöka prioritera detta. Hon funderade först på att göra en “Farmors godiskokbok” men att ha ett val – att vara kreativ eller att köpa en present – är en sak. Att inte ha ett val, när man inte har pengar, är något annat. F!-politikern gick till Stadsmissionen och fick tag i ett charad-spel i gott skick för en tia och sen en ask Turkish delight för en tia. Presenter som Lotten tycker är helt ok, men hon ogillade känslan av att inte kunna köpa exempelvis en barnbok om hon hade velat det (de kostade 30 kronor styck på Stadsmissionen). Förutom presenter för 20 kronor kostade omslagspapperet 5 kronor och Lotten lägger undan 10 kronor (per dag) till resan.
Middagen bestod av dahl med röda linser, kokosmjölk, tomater, creme fraiche osv. samt kabanoss, vatten + kaffe för sammanlagt 22,40 kronor. Totalt har Lotten gjort av med 68,60 kronor under dag 1.

lotten1

Kan kommunerna inte bättre än att ständigt dra ner på äldres vård och omsorg?

Titt som tätt kommer nyheter om att det ska sparas in på äldreomsorgen, det kan handla om boenden som ska läggas ned eller att en dagverksamhet försvinner. Detta sker över hela landet i olika omfattning. Ett typiskt exempel är Boden där bl a dagverksamhet för dementa ska avvecklas, taxan för både äldreomsorg och trygghetslarm ska höjas och ett boende ska förtätas så att en del hyresgäster måste flytta. Så ser det ut i många kommuner runt om i Sverige.

Det är varken rimligt eller rättvist att sköra äldre personer ska behöva fara illa för att kommuner alltför ofta automatiskt väljer att försämra äldreomsorgen istället för att försöka effektivisera på annat håll i kommunen för att hålla nere utgifterna. I fallet Boden ska det inte bara skäras ned på äldreomsorgen, de äldre som berörs ska dessutom betala betydligt högre taxor – utan att kvaliteten höjs, snarare försämras den.

En viktig anledning till att detta sker i olika kommuner är inte minst att Socialtjänstlagens utformning ger äldre svagare rättigheter än andra grupper. Äldre med funktionshinder har t ex bara rätt till skälig levnadsnivå, medan yngre inom LSS har rätt till goda levnadsvillkor. Det gör att kommunerna sätter andra förpliktelser inom t ex barnomsorg, skola och LSS före äldres behov av omsorg. Äldreomsorgen blir i många fall till en budgetregulator, istället för det den borde vara – en trygg omsorg med kvalitet utifrån de äldres individuella behov. Det är alldeles för lätt att spara på äldreomsorgen när lagen bara garanterar oss äldre en skälig levnadsnivå

Från SPF Seniorerna har vi därför länge argumenterat för att Socialtjänstlagen måste förstärkas så att äldres rättigheter stärks. Förutom ovan besparingsexempel finns otaliga fall av sköra äldre personer som av sin kommun nekats plats på särskilt boende – trots att de inte klarar sig hemma och lider av flertalet åkommor. Många kommuner har platsbrist men om 5 år säger de sig fortfarande inte ha åtgärdat denna. Det händer att hemtjänsten glömmer bort att besöka vårdtagare. Måltiderna prioriteras sällan och alltfler äldre lider av undernäring.

Men trots kommunens ansvar för äldreomsorgen , ett ansvar som enligt socialtjänstlagen säger att äldre ska kunna leva ett värdigt liv, så leder sådana missförhållanden knappt till några sanktioner överhuvudtaget. Socialtjänstlagen måste ändras, och de som missköter omsorgen måste ställas svars.

Våra företrädare i kommunerna, de kommunala pensionärsråden (KPR) har alldeles för lite makt att påverka hur kommunerna behandlar oss äldre, Kommunerna behöver inte ens ha dessa råd och i många kommuner har man bytt ut KPR till intetsägande dialogmöten. Vårt krav från SPF Seniorerna är att det skall vara lag på att dessa råd skall finnas och att de även får ett ökat inflytande, kanske lite efter MBL modell.

Regeringen har nu tillsatt en utredning som skall ledas av Margareta Winberg, för att se över hela socialtjänstlagen. Tyvärr är direktiven om hur man ska hantera begreppet ”skälig levnadsnivå” otydligt och en förändring av begreppet får heller inte kosta något. Utsikterna till att en förändring av lagen skall leda till en förbättring av äldres villkor ser dyster ut. Förhoppningsvis får vi seniorer ändå göra vår röst hörd i utredningen och bli representerade i de referensgrupper som ska diskutera och komma med förslag på förändringar i lagen.

Gösta Bucht
sakkunnig vård- och omsorgsfrågor SPF Seniorerna

Vågar inte politikerna prova en vecka på en normal pension?

För snart 2 månader sedan utmanande vi fyra politiker att klara sig en vecka på en normal pension. De lyckligt utvalda är statsminister Stefan Löfven (S), socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra och Liberalernas partiledare Jan Björklund. Vi fick inga svar då. För ett par veckor sedan påminde vi dem om vår utmaning. Sedan dess har vi faktiskt fått ett svar – från Moderaterna som kan tänka sig att ställa upp, men inte genom partiledaren.

Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att ungefär var fjärde väljare i Sverige är 65 år och äldre. För många av dessa cirka 2 miljoner väljare är pensionerna en mycket viktig fråga – inte bara för sin egen ekonomi och livskvalitets skull men också för sitt val av parti i valen år 2018. Att sätta sig in i hur en vanlig pensionär har det kan man därför tycka bör vara en standardhandling av varje politiker som gör anspråk på att leda landet.

Jag har tidigare bloggat om regler och upplägg för utmaningen och fyra riksdagspolitiker provade på det hela redan i november 2015. Från SPF Seniorerna har vi sagt att utmaningen helst ska genomföras under första halvan av 2017, att det är bra om minst två politiker kan genomföra veckan samtidigt och att deltagarna bör befinna sig i Sverige under merparten av dagarna. Vi ser heller inte det som en fullgod ursäkt att hävda att man har ett hektiskt schema – det hade även de fyra riksdagsledamöterna. Och det hela handlar i grunden om att deltagarnas fritidsaktiviteter och måltider ska finansieras med hjälp av pensionspengarna – inga andra inskränkningar görs. Det går alltså utmärkt att arbeta precis som under en vanlig vecka, men man får vara lite mer sparsam än normalt.

SPF Seniorerna har vid flertalet tillfällen påtalat det oacceptabla med ett pensionssystem som inte ger rimliga pensionsnivåer ens efter ett helt arbetsliv. Det är tyvärr inte ovanligt att den som arbetar i 40 år med en lön under medel får en pension efter skatt på ungefär samma nivå som en garantipensionär med fullt bostadstillägg (som i teorin aldrig arbetat). Så här snart 20 år efter pensionsreformens ikraftträdande anser vi att det är hög tid för en utvärdering av hela pensionssystemet – precis som man gör med andra större reformer.

Under 2016 uttalade sig både politiker och andra samhällsdebattörer i debatten om sänkta ingångslöner. Motståndare till förslaget ansåg bl a att sådana inkomstnivåer inte går att leva på – detta handlade om ingångslöner på 15-16 000 kronor per månad brutto, med extra förmånliga skattesänkningar. Medianinkomsten för 65 år och äldre ligger idag på omkring 17 000 kronor innan skatt per månad. Det betyder att ungefär 1 miljon pensionärer har inkomster som är i nivå med, lägre eller mycket lägre än de ingångslöner som det anses ”inte går att leva på”.

Ingen har väl missat att statsministern i år avser skippa Almedalsveckan för att träffa folk som kanske aldrig skulle besöka en politikervecka, bland annat ” pensionärer som har svårt att få vardagen att gå ihop”. Det är bra att statsministern vill lyssna på vanliga pensionärer. För att få en fullgod insikt i hur just vanligt folk har det så är vår utmaning ett ypperligt tillfälle för Stefan Löfven att själv i praktiken få viss, om än kort, erfarenhet. Vi ser framemot statsministerns och övriga inbjudna deltagares svar.

För det kan väl inte vara så att de inte vågar?

Christina Rogestam
förbundsordförande SPF Seniorerna

Allt svårare att få tag i bra bostad när snittpensionärer nekas bostadslån

För ett tag sedan undersökte Pensionsmyndigheten möjligheten för pensionärer att teckna ett vanligt bolån hos tre banker. Räkneexemplen som användes var en ensamstående snittpensionär (ca 17 000 kronor brutto per månad) och ett pensionärspar med snittpension (sammanlagt ca 34 000 kronor brutto). I båda fallen var nuvarande boende en villa med marknadsvärde på 2 miljoner respektive 4 miljoner.

De banker som ingick i myndighetens undersökning nekade den ensamstående pensionären att teckna ett bostadslån. Pensionärsparet däremot beviljades bostadslån av de tre bankerna men på skilda summor. En ensamstående snittpensionär som vill lämna sin, för stora och otillgängliga, villa för att exempelvis flytta till en nybyggd lägenhet får alltså nej av banken. Det är i princip bara nya bostäder som är tip-top tillgängliga.

I sammanhanget bör det kommas ihåg att medianinkomsten för 65 år och äldre låg på omkring 194 000 kronor per år, eller 16 200 kronor per månad innan skatt, år 2015 (enligt SCB). För år 2017 torde medianinkomsten, efter pensionsuppräkningar 2016 och 2017, ligga på strax över 200 000 kronor per år och därmed på omkring 17 000 kronor/mån före skatt. Detta betyder att ungefär hälften av Sveriges 2 miljoner pensionärer har inkomster på som mest 17 000 kronor brutto/månad – och de riskerar därmed att inte kunna teckna ett bostadslån för att skaffa en ny bostad.

Bland denna ungefär 1 miljon människor finns självfallet både ensamstående och sammanboende pensionärer. Enligt Pensionsmyndighetens undersökning är det alltså främst ensamstående som nekas, att teckna bolån – trots att man kan ha en förmögenhet i nuvarande bostad.

Detta är mycket bekymmersamt av flera skäl. För det första handlar detta alltså inte om en liten skara seniorer utan om hundratusentals människor. En snittpensionär får antas ha arbetat med en medellön under omkring 40 år fram till pensioneringen – men kan alltså ändå få nej till ett bostadslån på äldre dagar. Pensionssystemet ger alltså inte tillräckligt bra pensionsnivåer ens efter ett helt arbetsliv och de hänger inte med i varken inkomstutvecklingen eller kostnadsutvecklingen på bostadsmarknaden. Detta är grundproblemet.

Bankerna hänvisar ofta till att den disponibla inkomsten inte är tillräckligt hög för en ensamstående pensionär för att medge ett bostadslån. Här kan man absolut tycka att bankerna borde ta mer hänsyn till det faktum att pension är en stabil inkomst – till skillnad från en löntagare som vid arbetslöshet skulle få se sin inkomst sjunka dramatiskt. Och även till den förmögenhet som ligger i nuvarande bostad för pensionärsexemplen i undersökningen. För den som vill flytta från en hyresrätt till en bättre lämpad bostadsrätt på äldre dagar verkar möjligheten att teckna ett bostadslån mycket liten, dessvärre.

Förutom att pensionssystemet ger alldeles för låga pensioner och att bankerna i sin tur sätter alltför tuffa krav på seniorers ekonomi så är taket i bostadstillägget, flyttskatterna och de höga kostnaderna för nybyggda och tillgängliga bostäder ytterligare problem. Taket i bostadstillägget har inte höjts på 10 år, det borde höjas från dagens 5000 kronor till minst 7000 kronor för att seniorer ska kunna efterfråga lämpliga bostäder. Flyttskatterna, framförallt reavinstskatten, gör att en hel del äldre bor kvar i villor och radhus eftersom det kostar mer än det smakar att skaffa en mindre bostad. Här spelar också bostadskostnaderna för en lägenhet in – det är inte ovanligt att hyran i en nybyggd tvåa eller på ett trygghetsboende ligger på 8000-10 000 kronor per månad. Hur många ensamstående pensionärer har råd med det?

Av dessa anledningar, och självklart av olika individuella anledningar som t ex att man helt enkelt inte vill flytta, blir bostadsmarknaden allt mer utmanande för många seniorer. Det är svårt och dyrt att hitta en bra bostad man kan åldras i . Pensionerna räcker inte till, bankerna säger nej till bostadslån och hyrorna i nybyggda och tillgängliga bostäder är allt för höga.

Vad skulle då behöva göras? För det första – pensionssystemet måste förändras så att vi seniorer får pensioner som det går att leva på. Det är oacceptabelt att 40 års arbete ger så pass låg pension att det inte går att få bostadslån eller att inte kunna flytta till en nybyggd tvåa för att hyran där är för hög. Pensionerna måste på ett betydligt bättre sätt än idag kunna hänga med i kostnadsutvecklingen i samhället. För det andra bör bankerna ta större hänsyn till den ekonomiska verkligheten för många seniorer med pensioner som halkar efter inkomst- och bostadskostnadsutvecklingen och inse faktum att pensioner är en stabil inkomstkälla liksom bostadstillägget till pensionen. I övrigt bör reavinstskatten sänkas, taket i bostadstillägget bör höjas och det måste in mer konkurrens i byggsektorn så att byggpriserna går ner – och därmed bostadskostnaderna för den enskilde. Avslutningsvis kan konstateras att det Pensionsmyndigheten efterlyser – en ny och bättre typ av seniorlånslösningar också kan bli en viktig pusselbit för att fler pensionärer ska kunna skaffa en bättre bostad om och när man önskar det.

Om förändringar inte genomförs kommer vi att få en situation där allt fler äldre bor kvar i otillgängliga bostäder, med betydande risk för sämre livskvalitet, isolering och skador. Detta skulle sannolikt leda till högre kostnader för kommuner och landsting genom större behov av hemtjänst, tidigare flytt till särskilt boende, eventuella bostadsanpassningar för enskilda på kommunens bekostnad och större vårdkostnader för landstingen. Helt i onödan – börjar man i rätt ände och ser till så att fler seniorer får möjlighet att skaffa en bra bostad så kan vi leva väl utan att belasta det offentliga.

Fredrik von Platen
sakkunnig bostadsfrågor SPF Seniorerna

Sänkt flyttskatt helt nödvändigt – men mycket mer behövs göras

Frågan om bra och tillgängliga bostäder för seniorer har många aspekter. I dagarna har flyttskatten aktualiserats, först genom att bostadsminister Peter Eriksson (MP) sade sig vilja se en sänkning av flyttskatten medan finansminister Magdalena Andersson (S) därefter gick ut och avvisade tanken. Det är bra att bostadsministern inser bekymren som höga flyttskatter innebär, inte minst för seniorer. Men mindre bra är att finansministern inte verkar intresserad av bättre rörlighet på bostadsmarknaden utan verka tänka mer på sin egen kassakista än vad som är samhällsekonomiskt förnuftigt för landet.

Flyttskatten innebär kortfattat att det blir kostsamt att sälja en bostad, som vi seniorer ägt i kanske 40 år, och som ökat i värde, vilket gör att vi seniorer då bor kvar i villor eller radhus. Men det är inte bara skattesmällen som utgör ett hinder, det gör även det faktum att flytt till en ny bostad i många fall kommer att innebära en dubblerad kostnad för vårt boende. Tillsammans gör detta att många seniorer bor kvar i bostäder med relativt stora bostadsytor, även om vi av olika skäl skulle vilja skaffa en bättre anpassad bostad. Sänkt flyttskatt skulle därför vara ett viktigt steg på vägen för många av oss att kunna skaffa en bra bostad som passar under andra delen av livet.

I de flesta fall är det nybyggda lägenheter som intresserar seniorer – bostäder med hiss, rymliga badrum, låga trösklar och generellt hög tillgänglighet. Men dessa bostäder är dyra och ungefär 20 procent av oss pensionärer har råd att bo i en sådan lägenhet. 65-plussarna är redan sen tidigare den åldersgrupp som lägger en större andel av sin inkomst på just boendet. Få ensamstående seniora kvinnor kan efterfråga en ny bostad – detta är en viktig jämställdhetsfråga. I sammanhanget är den bristande konkurrensen och effektiviteten i byggsektorn ett gissel, likaså har den låga räntan gjort att produktionskostnaderna har skenat de senaste åren. Här måste politiken ta sitt ansvar.

Ytterligare ett problem är att pensionerna inte hänger med i inkomstutvecklingen och inte heller i bostadskostnadernas utveckling. Och det gör inte heller bostadstillägget, dess bostadskostnadstak på 5000 kronor har varit oförändrat de senaste 10 åren. Taket i bostadstillägget måste höjas till någonstans mellan 7000 och 8000 kronor för att seniorer med rätt till bostadstillägg ska kunna efterfråga en bra bostad. Det handlar inte bara om oss äldre som vill flytta från hus till lägenhet, men också de av oss som vill flytta från ett flerbostadshus utan hiss till ett bostadshus med hiss.

Som om inte detta var nog så innebär dagens pensionsnivåer och bostadstilläggets nuvarande nivå tyvärr alldeles för ofta att seniorer nekas bostadslån av bankerna. Amorteringskravet är en del av förklaringen men också de skuldkvotstak som bankerna använder sig av – utan att ta hänsyn till att pensionen är en varaktig inkomstkälla och ibland trots att en senior kan ha en säkerhet som en sommarstuga eller borgensförbindelser.

Sammantaget betyder detta att allt fler av oss riskerar att fastna i bostäder som inte är anpassade efter våra behov – varken vad gäller tillgänglighet eller bostadsyta. Det försämrar inte bara rörligheten på bostadsmarknaden utan också seniorers livskvalitet och självständighet. För i förlängningen betyder en villa med badrum på ovanvåningen och trappa till ytterdörren en otillgänglig bostad. Detsamma gäller en lägenhet i ett hus utan hiss eller med trappa till porten. Otillgängliga bostäder är samhällsekonomiskt kostsamma – för den äldres livskvalitet och för kommunernas kostnader för äldreomsorg (läs mer i vår rapport). Likaså riskerar otillgänglighet att leda till isolering, sjukdom och fallskador – med andra ord ökade vårdkostnader för landstingen.

Bostadsministern är alltså inne på rätt spår när det gäller sänkt flyttskatt – en sänkning kan förbättra rörligheten på bostadsmarknaden och leda till att seniorer kan skaffa bättre anpassade bostäder. Men bostadskostnaderna i relation till pensioner och bostadstillägg är också betydande hinder, precis som svårigheten att få banklån. Ett ökande antal seniorer som efterfrågar bra och tillgängliga bostäder att bli åldersrika i men som inte kan få tag i sådana riskerar att leda till växande kostnader för vård och omsorg i kommuner och landsting. En större tillgång på bra bostäder till rimlig kostnad för seniorer är alltså samhällsekonomiskt lönsamt, medan det motsatta förhållandet gäller förstås också – och det är där vi är idag. Detta borde finansministern inse och därför i ett första steg lyssna på sin ministerkollega och verka för en sänkning av flyttskatten och dessutom höja bostadstillägget.

Fredrik von Platen
sakkunnig bostadsfrågor

Kommunerna bryter mot den lagstadgade värdegrunden

SPF Seniorerna har i flera år, och upprepade gånger, påtalat det orimliga i att många sköra äldre som vill komma till ett särskilt boende får nej av kommunen. Även när den äldre är isolerad, ensam och orolig så ska personen vårdas hemma. Det skapar stort lidande och otrygghet för individen, och är ett fullkomligt ovärdigt sätt att bemöta äldre.

Nu har det hänt igen. I min egen hemkommun. I Västerbottenskuriren berättas om 83-årige Karl-Gustav ”K-G” Malm, som lider av Parkinsons sjukdom, har fallrisk och bor ensam i ett nedgånget hus i Rödånäs där han knappt kan ta sig fram med sin rullator, och som är så mögligt att hemtjänsten behöver skyddsdräkter för att kunna vistas där. Allra värst är dock ensamheten. Han drömmer om att få en plats på något av Umeås vård- och omsorgsboenden, men har fått avslag av Umeå kommun.

Verksamhetschef för utredning och bistånd äldre säger:

Är det så att man inte har ett omfattande omvårdnadsbehov så blir det oftast avslag, för då bedömer man att man kan uppnå en skälig levnadsnivå i hemmet i form av hemtjänst, ledsagning, dagverksamhet och så vidare.

Skälig levnadsnivå, kan någon tycka att beskrivningen av situationen ens är skälig? Dessutom borde begreppet skälig levnadsnivå omedelbar ändras till god i sociallagstiftningen, det vill säga samma värdering som i Lagen om Särskilt Stöd(LSS), som gäller för yngre med behov av hjälp och omsorg.

Äldreomsorgens portalparagraf i sociallagstiftningen lyder: ”Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande (värdegrund). Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra” (5kap. 4§). Kan någon påstå att ”K-G” lever ett värdigt liv och känner välbefinnande? Om och om igen bryter kommunerna mot detta. Långt ifrån bara min hemkommun, och ofta med hänvisning till ”skälig levnadsnivå”.

– De sanktioner, viten, som utdöms mot kommuner som bryter mot lagen eller dröjer för länge med att erbjuda en plats i särskilt boende efter beslut, är löjligt låga. Det måste höjas radikalt för att ha någon effekt.

– Äldres människors rättigheter i Socialtjänstlagen måste stärkas. Det bör införas en lagparagraf som skyddar äldre och garanterar goda, och inte bara skäliga, levnadsförhållanden, precis som för barn och funktionshindrade.

– Inför dessutom en kommunal valfrihetsgaranti där den äldre och dennes anhöriga själva får bestämma om man vill bo kvar hemma eller få en plats på ett boende – utan biståndsbedömning.

– Det måste också skapas flera typer av boende för äldre, anpassade efter olika behov av vård och omsorg – allt från seniorboenden till specialiserade särskilda boenden för de med stora medicinska behov, demenssjukdomar och de i livets slutskede.

Dessa förändringar för en bättre äldreomsorg borde ha genomförts för länge sedan. Det är ingalunda första gången SPF Seniorerna och andra krävt detta. En översyn av Socialtjänstlagen pågår och vi får verkligen hoppas att det leder till en avsevärt starkare ställning för oss äldre som är i behov av samhällets omsorg.

 

Gösta Bucht

Sakkunnig för vård och omsorg