Skattesänkningar för pensionärer sedan 2009 – hur har de fördelats?

Om ungefär en vecka kommer landets pensionärer att få årets första pensionsutbetalningar, liksom tidigare lär det råda viss förvirring kring effekterna av skatter och pensionsomräkningar. Under november och december månad var frågan om 2019 års skattelättnader för pensionärer på tapeten – både i media och i debatten på SPF Seniorernas Facebook-sida.

Inte nog med att det kan vara svårt att förstå hur mycket av den årliga förändringen av ens nettopension som består av pensions- respektive skatteförändring, att statens övergångsbudget i ett sent skede ersattes av M+KD-budgeten avseende inkomstskatter för pensionärer bidrog också till förvirringen. När räkneexempel på skattelättnaden för olika inkomstnivåer sedan offentliggjordes uppstod både frågor och upprördhet om varför de med högre inkomster skulle få större skattesänkning än de med lägre inkomster.

Förenklat så beror det på att skattelättnaderna som genomförts tidigare har riktat in sig på pensionärer med lägre eller medelpensioner. Personer med lägre pensioner (upp till cirka 10 000 kronor brutto per månad) fick redan år 2016 skattelättnader för att denna grupp inte längre skulle betala högre skatt än löntagare. År 2018 genomfördes motsvarande skattesänkning för de med bruttopensioner upp till omkring 17 000 kronor i månaden. Pensionärer med inkomster därutöver betalade år 2018 fortfarande högre skatt än löntagare.

För att den återstående skatteskillnaden år 2019 mellan löntagare och pensionärer skulle minska ytterligare berördes således pensionärer med inkomster innan skatt på ungefär 17 000 kronor och högre. Den skattelättnad för pensionärer som presenterades i regeringens övergångsbudget berörde enbart denna grupp.

I den M+KD-budget som sedan antogs av riksdagen ingick ett jobbskatteavdrag för löntagare. För att skatteskillnaden mellan löntagare och pensionärer på inkomster upp till cirka 17 000 kronor då inte skulle öka så inkluderades i M+KD-budgeten även en skattelättnad för dessa pensionärer. Hade regeringens övergångsbudget istället gått igenom hade pensionärer med inkomster upp till cirka 17 000 kronor inte fått någon skattelättnad alls i år.

Därefter har det hörts en del upprörda röster om fördelningen av 2019 års skattelättnad för pensionärer; varför ska de som mest behöver det få minst? Förklaringen ligger att finna dels i att pensionärer med lägre inkomster redan betalade samma skatt som löntagare år 2018 medan de med högre pensioner inte gjorde det, dels i hur skattesystemet är uppbyggt. Med andra ord, ju lägre inkomst desto mindre betalar man i skatt i kronor och ören men också i procent av sin inkomst – ju högre inkomst desto mer betalar man i skatt både i antal kronor och i procent av inkomsten.

I regel utformas skattelättnader, liksom skattehöjningar, enligt samma tankegång – förändringarna blir olika för skilda inkomstgrupper. I rena pengar blir då skattelättnaden eller skattehöjningen mindre för den med låg inkomst, och större för den med hög inkomst. De skattelättnader för pensionärer, som har genomförts i olika steg sedan år 2009, har dock haft karaktären av ett höjt grundavdrag som gynnat de med lägre inkomster något mer. Men målet för skattelättnaderna har varit, och är, att pensionärer och löntagare ska betala samma skatt på samma inkomst.

För att illustrera används tre räkneexempel på pensionärer med följande bruttoinkomster: 8 333, 16 667 respektive 25 000 kronor per månad. År 2019 motsvarar de tre exemplen någorlunda en garantipensionär, en medelpensionär och en pensionär med relativt hög pension. I diagrammet framgår, i kronor efter skatt, hur skattelättnaderna för de tre exemplen har fallit ut mellan åren 2009 och 2019 (år 2012, 2015 och 2017 genomfördes inga skattelättnader för pensionärer). I beräkningarna antas räkneexemplen ha samma inkomstnivå under tidsperioden (årliga förändringar av pensionerna, sänkningar såväl som höjningar, ingår inte).

diagram skatter 09 19

 

I procent räknat har den med lägst inkomst fått en ökning av sin nettoinkomst med 10,7 procent som följd av skattelättnaderna, medelpensionärens nettoinkomst har vuxit med 9,2 procent och pensionären med högre inkomst har sett motsvarande ökning med 6,3 procent. I kronor och ören fördelar sig nettotillskottet för de tre exemplen på cirka 900, 1 550 respektive 1 600 kronor över samma tid.

Även om det här främst är skattelättnader som diskuteras så kan noteras att förändringar av bostadstillägget liksom bromsen i pensionssystemet har inträffat under tidsperioden 2009-2019. Bostadstillägget, som i regel bara kommer i fråga för de lägre pensioner, har höjts vid tre tillfällen: 2012, 2015 och 2018. Bromsen i pensionssystemet har däremot sänkt pensionen, främst för de med medel- och höga pensioner, åren 2010, 2011 och 2014 – för en medelpensionär med omkring 200, 400 och 300 kronor i månaden vid respektive tillfälle.

Det kan absolut upplevas som orättvist att de pensionärer som har lägre inkomster får minst skattelättnad om man enbart ser på år 2019. Det är sannolikt i deras plånböcker som ett extra nettotillskott behövs mest. Tittar man bakåt i tiden ser man att skattesänkningarna i flera fall har gynnat de med lägre pensioner, de har också i större grad tagit del av höjda bostadstillägg och har inte drabbats av bromsen i samma utsträckning som de med medel- och högre pension. Men skattesänkningar, hur de än fördelar sig, kommer inte att lösa problemet med att många äldre har det tufft ekonomiskt.

Grundproblemet i sammanhanget är inte skatter, utan att pensionerna för många pensionärer blir för låga. Det har med pensionssystemet att göra – det lönar sig tyvärr knappt att ha arbetat. Att arbeta i 40 år med snittinkomst ger en pension efter skatt på ungefär en tusenlapp mer än den som varit arbetslös hela livet – det är inte rimligt. Från SPF Seniorerna anser vi att pensionssystemet behöver ses över i sin helhet. En önskvärd åtgärd är att höja pensionsavgiften och låta denna komma både dagens och framtidens pensionärer till del genom förstärkta pensioner.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

Pensionerna år 2019 – risk för köpkraftsminskning

Häromdagen kom besked från Pensionsmyndigheten om att inkomst- och tilläggspensionen ökar med 1,4 procent nästa år. Sedan tidigare har besked kommit på att prisbasbeloppet, som styr garantipensionen, ökar med 2,2 procent år 2019. Enligt Pensionsmyndigheten får de flesta pensionärer, närmare 1,5 miljoner, höjd pension med 1,4 procent. 400 000 pensionärer med både inkomst- och garantipension får en höjning på mellan 1,4 och 2,2 procent. Cirka 330 000 pensionärer med i stort sett bara garantipension får cirka 2,2 procent i ökad allmän pension.

Vad innebär då detta för ett par vanliga räkneexempel? I nuläget är det oklart om riksdagen beslutar om skattelättnader på pensionsinkomster vid årsskiftet, då kan läget bli annorlunda. Förändringar i tjänstepension och premiepension lämnas också utanför här. Men vi kan ta ett par exempel utifrån det vi vet idag:
– En genomsnittlig pensionär ligger på runt 17 500 kronor innan skatt i total pension (allmän och tjänstepension) och får under 2019 då en ökning i plånboken på ungefär 140 kronor.
– En ensamstående garantipensionär får en ökning efter skatt med ungefär 150 kronor, från cirka 7150 kronor till 7300 kronor per månad. Bostadstillägget förändras inte såvida inte bostadskostnaden har ökat eller minskat och blir maximalt 5560 kronor per månad.
– En pensionär med omkring 11 500 kronor i total pension brutto, mestadels inkomst/tilläggspension men också en del garantipension, hamnar på omkring 115 kronor mer i plånboken.
– En kvinnlig snittpensionär har cirka 14 500 kronor totalt i pension innan skatt och får nästa år också en höjning på omkring 115 kronor efter skatt.
– En manlig snittpensionär har en total bruttoinkomst på runt 20 000 kronor, med de aviserade förändringarna blir det cirka 160 kronor mer i plånboken varje månad.
Förändringarna i bostadstillägget blir marginella för de av ovan räkneexempel som berörs.

Det bör dock observeras att inflationen spås hamna på mellan 1,8 och 2,2 procent. En majoritet av pensionärerna får således minskad köpkraft år 2019 om detta blir verklighet.

Trots att inkomstindex satts till att öka med strax över 3 procent så räknas inkomst- och tilläggspensionen om med följsamhetsindex, inkomstindex minus 1,6 procentenheter, då blir förändringen för merparten pensionärer alltså på +1,4 procent. Detta bygger på det så kallade förskottet, när man går i pension utbetalas en allmän pension som är ungefär 18 procent högre än vad den annars skulle vara, givet den avgift till pensionen som nu tas ut. Detta ”förskott” betalas sedan årligen av med inkomstindex minus 1,6 procentenheter. Pensionärerna förlorar därmed varje år i förhållande till löntagarna. Detta är inte rimligt. Det s k förskottet bör minskas eller helt avskaffas, vilket då innebär en höjd pensionsavgift.

Även om eventuella skattesänkningar inte har beaktats i ovan beräkningar, och inte heller förändringar av premie- och tjänstepensionen, så är det sannolikt att många pensionärer nästa år får en köpkraftsförlust. De första åren på 2020-talet väntas dessutom inflationen vara fortsatt stark. Skattesänkningar kan därför inte råda bot varken på de låga pensionsnivåerna eller på pensionärernas köpkraftsminskningar. Det är snarare ett sätt att skjuta pensionssystemets brister på framtiden. Istället krävs en fullständig översyn av pensionssystemet, där pensionsavgiftshöjningar som kommer både dagens och framtidens pensionärer till del bör ingå.

Anna Eriksson
Sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

pengahog

Dags för debatt och insyn i pensionsfrågorna

Från SPF Seniorerna välkomnar vi Daniel Barrs inlägg i pensionsdebatten. Vi har länge varnat för den utveckling som Pensionsmyndighetens nye generaldirektör tar upp – med en sviktande tillit för pensionssystemet och en allt svagare koppling mellan arbete och pension.

Tilliten till pensionssystemet är låg. I SEB:s senaste välfärdsbarometer där olika välfärdsparametrar i Norden mättes fick det svenska pensionssystemet lägst förtroende av alla. Det är allvarligt, men också en konsekvens av att det saknas debatt och politisk handlingskraft.

Inte minst är det många pensionärer som idag upplever att det inte varit lönsamt att arbeta ett långt liv när de tittar i plånboken. Dels när de jämför med en som inte arbetat, dels när de ser hur löner, hyror och andra kostnader ökar snabbare än pensionerna. Betalar man in pensionsavgifter förväntar man sig en viss standardtrygghet på äldre dagar och en högre pension. Just det som var målsättningen vid pensionsreformen, men som systemet inte klarar av att leverera.

Detta beror huvudsakligen på att den allmänna pensionen urholkats, alltså den del av pensionen som staten ansvarar för. Hälften av landets seniorer lever på inkomster på som mest 13 500 kronor efter skatt, och det ser inte ljusare ut för framtidens pensionärer. Ändå fortsätter ansvariga politiker att ducka och hoppas istället både på att människor jobbar längre och att tjänstepensionerna ska fortsätta rädda ekonomin på äldre dagar.

Det är varken rimligt eller rättvist. Om arbetstagare och arbetsgivare ställer upp å sin sida måste staten göra likadant. Pensionssystemet behöver genomgå en utvärdering i sin helhet, lappa-och-laga-lösningar duger inte. Vi anser att pensionsavgifterna måste höjas och komma både dagens och framtidens pensionärer till del genom högre pensioner.

Det saknas både debatt och insyn i pensionsfrågorna. Väljarna måste kunna ta del av partiernas olika syn på pensionssystemet. Istället gömmer sig ansvariga partier bakom Pensionsgruppen. Vad vill partierna i pensionsfrågorna? Vilka brister finns i pensionssystemet och hur vill ni åtgärda dessa?

Eva Eriksson
förbundsordförande SPF Seniorerna

Eva ErikssonSPF Seniorerna

Eva Eriksson SPF Seniorerna

Gästblogg av Skattebetalarnas förening: Återinförd fastighetsskatt – oroande konsekvenser för seniora hushåll

Allt fler röster har den senaste tiden höjts för en återupplivad fastighetsskatt, bland annat SNS Konjunkturråd som under våren föreslog en återgång till den gamla fastighetsskatten, men som även inkluderar bostadsrätter. Att ett sådant förslag kommer från en aktad institution är oroväckande och risken är att frågan blir aktuell i samband med den skattereform som snart sagt alla partier vill se.

Tanken på en återinförd fastighetsskatt enligt de tidigare reglerna oroar. Det skulle innebära en chockhöjd skatt med tiotusentals kronor per år för en stor del av landets hushåll. För landets seniorer skulle en återinförd fastighetsskatt slå särskilt hårt. Idag är drygt två miljoner av Sveriges befolkning 65 år eller äldre. Sju av tio bor i privatägt boende enligt SCB.

Med en återinförd fastighetsskatt skulle en genomsnittlig villa i Stockholms län med ett marknadsvärde på 5,4 miljoner kronor få en skatt på 40 500 kronor per år. I riket skulle en genomsnittsvilla med marknadsvärde på 2,5 miljoner få en årlig fastighetsskatt på 18 500 kronor. Skatten skulle se motsvarande ut för en bostadsrätt. Det kan jämföras med dagens fastighetsavgift med ett tak på 1 300 kronor för en bostadsrätt och 7 800 kronor för en villa.

Bland förespråkarna av en återinförd fastighetsskatt finns ett stort antal ekonomer. Skatten anses ”praktisk”. Fastigheter kan ju nämligen inte flytta på sig. Och visst utgör fastigheter en stabil skattebas. Men skatter kan inte bara ses ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Människor bor inte i värdepapper utan bostaden utgör för de allra flesta av oss en trygg punkt och som sådan en helt nödvändig utgångspunkt för att resten av livet ska fungera. En bostad ger heller inga intäkter så länge man äger den och har ingen som helst koppling till inkomst. Skatten är dessutom oförutsägbar och kan öka rejält bara för att dina grannar säljer sina hus dyrt. Därför är en återgång till den tidigare fastighetsskatten ett orimligt förslag.

En återinförd fastighetsskatt är inte bara orättvis, den skapar också otrygghet för Sveriges hushåll. När fastighetsskatten stöptes om till kommunal fastighetsavgift med ett tydligt tak 2008 var det på goda grunder. Få skatter har varit lika avskydda. SNS förslag som även inkluderar bostadsrätter skulle ge oacceptabelt höga boendeskatter och få förödande konsekvenser för både enskilda hushåll och bostadsmarknaden.

Boendebeskattningen ska vara transparent, förutsägbar och på en nivå som gör att människor kan känna sig trygga i sina hem. En återinförd fastighetsskatt innebär det motsatta och vore ett svek mot svenska hushåll. Fastighetsskatten bör få ligga kvar där den hör hemma – i papperskorgen.

Sofia Linder, chefekonom Skattebetalarna
Sofia Linder

 

Gästblogg: KG Scherman om Socialdemokraternas pensionsutspel den 1 maj

Gästblogg: KG Scherman om Socialdemokraternas pensionsutspel den 1 maj

Statministern lovar: Öka inkomstpensionen till dagens pensionärer. LO:s ordförande kräver 70% i pension jämfört med lön, därför skall avsättningen till pensionssystemet öka med två procentenheter.

Statsministerns löfte är tydligt och klart. LO:s besked får antas syfta till vad LO tidigare antytt ganska tydligt: Att vi skall öka dagens avgift för att åstadkomma högre pensioner i framtiden. Då skall man ha klart för sig att med dagens pensionssystem dröjer det länge innan en ökad avsättning verkligen påverkar pensionerna. Så som det är konstruerat behövs nämligen många år med dessa extra avsättningar för att de skall ha ackumulerats till en märkbar höjning av pensionen.

Med den här redovisade mycket näraliggande tolkningen framstår Statsministerns och LO:s förslag som synkroniserade. Både i sak och i ordval. Statsministern lystrar till kravet att dagens pensioner måste förbättras, LO pekar på en lösning för att höja pensionerna i framtiden. Men vid närmare granskning haltar samspelet. Med LO och med övriga partier i den s.k. pensionsgruppen.

Statsministerns förslag har en låginkomstprofil. Den profilen går på tvärs med LO:s krav att alla inkomstpensioner skall närma sig 70% av lönen. Förslaget stärker de lägre inkomstpensionerna och öppnar obevekligt för berättigad kritik och frågor från dem som ställs utanför. Förslaget är dessutom minst sagt förvånande för att inte säga utmanande med hänsyn till det samarbete som hittills bedrivits kring pensionerna. Först har man suttit i pensionsgruppen och kommit överens om riktlinjer för hur grundskyddet i pensionerna skall se ut. Strax därpå kommer ett av de förbundna partierna, socialdemokraterna, med ett eget förslag om en radikal förändring.

Förvirringen bland kompanjonerna i pensionsgruppen blev med rätta total.

Trots allt, alla med insikt i hur pensionerna har utvecklats måste ändå rimligen välkomna dessa krav. De innebär ett brott mot den hittills obevekliga automatiken i hur pensionerna beräknas . En automatik som innebär att Inbetalda avgifter för en person och inga andra hänsyn bestämmer pensionerna. Nu föreslår statsministern att dagens pensionär skall få ett tillskott utöver vad dessa inbetalade avgifter motiverar. Och självfallet måste detta tillskott komma också dem tillgodo som går i pension nästa år. Osv. Och LO föreslår ökade avsättningar som på sikt höjer pensionerna.

En mycket stor förändring har med ens uppstått. Man har tagit sociala hänsyn utöver vad som enbart motiveras av grundtryggheten. Ett välkommet steg i riktning mot ett rättvist pensionssystem. Ett system som liknar det vi hade i ATP och som är det som nästan alla industriellt utvecklade länder har.

I ett rättvist och rimligt pensionssystem finns tre parametrar för politikerna att besluta om. Det gäller avgiften, pensionsåldern och pensionernas storlek. Pensionsåldern är den ålder vid vilken en ”normal” pension skall uppnås, en pension vars storlek bestäms av att man skall ha jobbat tillräckligt många år och av den genomsnittliga lön man har haft under dessa eller en del av dessa år. Avgiftssatsen bestäms så att systemet är i finansiell balans. Det politiska ansvaret är att bestämma pensionsålder och sättet att beräkna pensionens storlek så att en långsiktig balans skapas, en balans som tar hänsyn både till sociala behov och finansiella realiteter.

Men i det svenska systemet för beräkning av den inkomstrelaterade pensionen så som det hittills har tillämpats har man avskaffat det politiska ansvaret. Inbetalda avgifter för en person och inga andra hänsyn bestämmer pensionerna. Någon hänsyn till hur hög ålder det är rimligt att kräva att människor arbetar till tas inte, inte heller hur många år som man ska ha arbetat för att få en rimlig pension. Om livslängden i befolkningen ökar så sjunker pensionen automatiskt om man inte arbetar längre. Och om prognoser visar att pengarna inte räcker så sänks pensionen ytterligare. Också det sker automatiskt med hjälp av den så kallade bromsen. Inget utrymme finns för att ta hänsyn till att förutsättningarna har ändrats och kommer att fortsätta att ändras jämfört med vad man på 90-talet trodde/hoppades skulle bli utvecklingen.

Det är bara en socialförsäkringsminister som har talat klartext, Ulf Kristersson, han hade den posten i regeringen Reinfeldt 2010-2014. Han gav då det helt riktiga beskedet att: ”Begreppet skälig pension har inte i det här systemet att göra. Pensionen blir vad den blir”. En annan person som varit tydlig är Margit Gennser, Moderaternas representant i den grupp som arbetade fram det nya pensionssystemet. Hon fick mycket ovett för detta.

Statsministern och LO:s ordförande har med sina besked första maj brutit med denna ensidiga syn på hur det allmänna pensionssystemet skall fungera. Det är bara att hoppas att de fullföljer denna radikala linje, och att övriga partier medverkar till att göra detta till startpunkten för en radikal och ansvarsfull reformering av pensionerna. Det är hög tid.

Mycket behöver göras, många idéer behöver omprövas. Det finns gott om exempel ute i världen på ansvarsfulla pensionslösningar utan den stenhårda automatik som nu i 20 år har styrt våra pensioner. Troligen är det många försvarare av dagens system som redan har satt igång för att försöka hitta något ”listigt” sätt att vränga in dessa nya initiativ inom dess snäva ramar. Statsministern är att gratulera om han trots alla sådana försök lyckas få med sig övriga partier i pensionsgruppen på en ärlig och genomgripande omprövning. Och om han är flexibel nog att släppa den egendomliga profil som hans medarbetare har givit det förslag han presenterade den första maj.

Om övriga partier inte vill medverka får man hoppas att Statsministern går fram på egen hand med en kombination av LO:s krav på höjda avgifter och en omedelbar förstärkning av dagens pensioner. Han själv, liksom Sveriges löntagare och pensionärer skulle alla ha stor nytta av en sådan insats.

KG Scherman
tidigare Generaldirektör

med ansvar bl.a. för pensionerna

KG_SchermanPorträtt.jpg

Efterlyses: en bredare debatt i samhället om pensionsnivåerna och vad vi förväntar oss av pensionssystemet

Häromdagen presenterade minpension.se en gedigen och bra rapport som tydligt visar att framtida pensionsnivåer riskerar att bli lägre än vad många förväntar sig.

I rapporten redovisas total pension som andel av slutlön, dvs kompensationsgraden – för att jämföra de olika årskullarna, och det konstateras att 50-talisterna har 59 % kompensationsgrad, 60-talisterna 58 %, 70-talisterna 55 % och 80-talisterna 54 %.

Flera andra studier har tidigare pekat åt samma håll. Uppenbarligen är pensionen för framtida pensionärer – precis som för nuvarande pensionärer – för låg för alldeles för många människor. Huvudorsaken är att den allmänna pension sjunker och ligger omkring 10 procentenheter lägre än förväntat när pensionssystemet reformerades på 1990-talet.

Några av anledningarna till detta är att pensionsavgifterna är för låga, medellivslängden har ökat, unga kommer in på arbetsmarknaden senare idag, privat pensionssparande uppmuntras inte längre. Dessutom förväntas man som individ vara mer eller mindre fullt insatt i sin egen pension, vilket en minoritet är.

I rapporten tipsar minpension.se om vad man som 60-talist kan tänka på och göra fram tills pensionsdagen för att få en högre pension: jobba längre, spara privat eller amortera. Här finns också konkreta och bra exempel på vad alternativen ger i plånboken.

Men i den efterföljande rapporteringen i media saknas de bredare frågorna om vad samhället anser om de förväntade låga pensionsnivåerna och vilka förändringar man vill se på systemnivå. Det är den allmänna pensionens urholkning som har bidragit till de låga pensionerna och pensionsprognoserna vi har, och detta är politikernas ansvar.

Idag ger den allmänna pensionen för en som arbetat i 40 år strax över 10 000 kronor i månaden efter skatt – dvs klart lägre än de 11 800 kr som brukar anges som gränsen för risk för fattigdom (2016). Är det rimligt att den allmänna pensionen inte ens ger en form av grundtrygghet efter ett långt arbetsliv? (Därutöver har majoriteten tjänstepension som är vad som räddar mångas ekonomi).

Det är bra att framtidens pensionärer uppmanas att tänka över sparande och ett längre arbetsliv. Men saknas gör de bredare frågorna: var är det politiska ansvaret, bör pensionsavgiften höjas, vad händer om dagens 35-åringar inte kan jobba heltid utan avbrott till 70 års ålder, varför finns inget subventionerat privat pensionssparande, vad förväntar vi oss av ett allmänt pensionssystem?

Bristerna i pensionssystemet är påtagliga, systemet behöver förändras och anpassas till levande människors verkliga situation. Det är hög tid att pensionspolitikerna nu börjar ägnar sig åt detta viktiga arbete och att vi övriga – oavsett ålder – gör oss hörda i pensionsdebatten.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

spf-logo mindre

När ska politiken ta ansvar för den sjunkande allmänna pensionen?

I tidningen Dagens Arena kunde vi häromdagen läsa om att olika avsättningar till tjänstepensionen riskerar att leda till betydande skillnader i pensionsutfall för olika yrkesgrupper med hyfsat lika löner.

Men vad är egentligen huvudproblemet här, vad är det som gör att det i några avtal numer finns högre tjänstepensionsavsättningar än i andra? Jo, att den allmänna pensionen urholkas och inte längre förväntas ge den standardnivå som förväntades när man reformerade pensionssystemet.

Anna-Maria Carlsgård, ombudsman på Kommunal, uttrycker detta tydligt i Dagens Arena: ”Tjänstepensionen skulle från början vara något lite extra, men i dag har den blivit en grundplåt i pensionen. Jag tycker inte om den utvecklingen, och jag tycker att det är olyckligt om vi måste fortsätta att förbättra tjänstepensionen för att den allmänna pensionen är så dålig”.

Politiken har i stora delar smitit från sitt ansvar kring den allmänna pensionen, samtidigt som arbetsmarknadens parter försöker lösa problemet bakvägen genom att ordna högre tjänstepension inom sina respektive avtal. Men det är i grunden politikerna som ska avkrävas ansvar för den uppstådda situationen och för att inte vilja förändra den havererande allmänna pensionen. Hade politikerna tagit ansvar för den allmänna pensionens urholkning hade inte situationen med olika
tjänstepensionsavsättningar behövt uppstå.

Sen har vi de människor som av olika anledningar inte har tjänstepension eller inte har särskilt mycket tjänstepension. Till exempel egenföretagare och de med oregelbundna anställningar. Ungefär var tionde person på arbetsmarknaden i Sverige har ingen tjänstepension. Utan tjänstepension är man ”körd” när man går i pension, inte minst eftersom den allmänna pensionen är otillräcklig.

Dagens Arena fortsätter sedan med att fråga ansvarig minister Annika Strandhäll vad hon tycker om denna utveckling, som svarar att ”de ojämlika nivåerna på tjänstepensionen är ett problem, och höginkomsttagare i Sverige sticker ut med sina pensionsavsättningar”.

Nej, problemet i Sverige är att breda grupper pensionärer idag och i framtiden får pensionsnivåer som gör att de lever på marginalen efter ett långt arbetsliv på grund av att den allmänna pensionen blivit så låg. Här har vi nog många som är glada över att tjänstepensionerna i alla fall delvis kompenserar för den låga allmänna pensionen. Det är inte nivåerna på tjänstepensionen som är problemet, utan att den allmänna pensionen tillåts sjunka år efter år.

Den fråga som Dagens Arena borde ha ställt till Strandhäll i sammanhanget är: när ska politiken ta sitt ansvar för den allmänna pensionen så att olika särlösningar inom tjänstepensionen inte uppstår?

Istället för att peka finger åt parterna, och dessutom hinta om att börja lägga sig i
tjänstepensionsavsättningarna, borde politikerna ägna sig åt att förstärka den allmänna pensionen och vara tacksamma för att tjänstepensionen i mångt och mycket fungerar väl.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

spf-logo mindre