När ska politiken ta ansvar för den sjunkande allmänna pensionen?

I tidningen Dagens Arena kunde vi häromdagen läsa om att olika avsättningar till tjänstepensionen riskerar att leda till betydande skillnader i pensionsutfall för olika yrkesgrupper med hyfsat lika löner.

Men vad är egentligen huvudproblemet här, vad är det som gör att det i några avtal numer finns högre tjänstepensionsavsättningar än i andra? Jo, att den allmänna pensionen urholkas och inte längre förväntas ge den standardnivå som förväntades när man reformerade pensionssystemet.

Anna-Maria Carlsgård, ombudsman på Kommunal, uttrycker detta tydligt i Dagens Arena: ”Tjänstepensionen skulle från början vara något lite extra, men i dag har den blivit en grundplåt i pensionen. Jag tycker inte om den utvecklingen, och jag tycker att det är olyckligt om vi måste fortsätta att förbättra tjänstepensionen för att den allmänna pensionen är så dålig”.

Politiken har i stora delar smitit från sitt ansvar kring den allmänna pensionen, samtidigt som arbetsmarknadens parter försöker lösa problemet bakvägen genom att ordna högre tjänstepension inom sina respektive avtal. Men det är i grunden politikerna som ska avkrävas ansvar för den uppstådda situationen och för att inte vilja förändra den havererande allmänna pensionen. Hade politikerna tagit ansvar för den allmänna pensionens urholkning hade inte situationen med olika
tjänstepensionsavsättningar behövt uppstå.

Sen har vi de människor som av olika anledningar inte har tjänstepension eller inte har särskilt mycket tjänstepension. Till exempel egenföretagare och de med oregelbundna anställningar. Ungefär var tionde person på arbetsmarknaden i Sverige har ingen tjänstepension. Utan tjänstepension är man ”körd” när man går i pension, inte minst eftersom den allmänna pensionen är otillräcklig.

Dagens Arena fortsätter sedan med att fråga ansvarig minister Annika Strandhäll vad hon tycker om denna utveckling, som svarar att ”de ojämlika nivåerna på tjänstepensionen är ett problem, och höginkomsttagare i Sverige sticker ut med sina pensionsavsättningar”.

Nej, problemet i Sverige är att breda grupper pensionärer idag och i framtiden får pensionsnivåer som gör att de lever på marginalen efter ett långt arbetsliv på grund av att den allmänna pensionen blivit så låg. Här har vi nog många som är glada över att tjänstepensionerna i alla fall delvis kompenserar för den låga allmänna pensionen. Det är inte nivåerna på tjänstepensionen som är problemet, utan att den allmänna pensionen tillåts sjunka år efter år.

Den fråga som Dagens Arena borde ha ställt till Strandhäll i sammanhanget är: när ska politiken ta sitt ansvar för den allmänna pensionen så att olika särlösningar inom tjänstepensionen inte uppstår?

Istället för att peka finger åt parterna, och dessutom hinta om att börja lägga sig i
tjänstepensionsavsättningarna, borde politikerna ägna sig åt att förstärka den allmänna pensionen och vara tacksamma för att tjänstepensionen i mångt och mycket fungerar väl.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

spf-logo mindre

Flera partier glömmer bort äldre med psykisk ohälsa

Under vintern har vi från SPF Seniorerna vid flera tillfällen kritiserat regeringen för att denna i sin satsning på psykisk ohälsa glömmer bort de många seniorer som drabbas. Äldre nämns inte ens i texterna och inga öronmärkta satsningar för äldre fanns med.

Häromdagen gjorde Centerpartiet ett utspel om just psykisk ohälsa. Och inte heller här fanns ett ord om äldre människor. Det är både beklagligt och tråkigt.

Moderaterna å sin sida har presenterat en satsning på ungas psykiska ohälsa enbart. Vi utgår därför från att M inom en snar framtid kommer med en bredare satsning på psykisk ohälsa där seniorer utgör en viktig del av prioriteringarna.

Tillsammans med forskare från Göteborgs Universitet skrev vi i SPF Seniorerna en debattartikel för ett tag sedan om just bristen på satsningar på psykisk ohälsa bland äldre. Uppenbarligen behöver vi upprepa de problem som föreligger och vad vi anser behövs.

Det saknas kunskap, adekvat behandling och medvetenhet i samhället om äldres psykiska ohälsa. Det är faktiskt så att ungefär var tionde äldre, eller 200 000 personer, i Sverige lider av en depression. Flera hundratusen äldre har en ensamhetsproblematik med oro och ångest. Antalet självmord ligger 40 procent högre för män över 85 år än för de yngre männen.

Depression bland äldre är svårare att upptäcka än bland yngre – för den äldre själv och för omgivningen, inklusive vården. Bara var femte av äldre som lider av depression får en bra behandling. Så även i vården saknas kunskap om äldres depressioner, hur de kan upptäckas och behandlas i ett tidigt skede. En annan orsak är förstås att depressioner också är ett tabubelagt ämne.

Därför anser vi att det behövs en nationell satsning på äldres psykiska ohälsa som inkluderar:
– En folkhälsokampanj om äldres depressionssjukdomar, kompetenshöjande åtgärder för personal inom vård och omsorg.
– Bättre kontinuitet i möten med vården för sjuka äldre för att kunna upptäcka och behandla tidiga tecken på psykisk ohälsa.
– Mer forskning för att täcka de kunskapsluckor som finns om äldres psykiska hälsa, inte minst för att få fram behandlingsformer anpassade för äldre.
– Stöd till självmordspreventionsprojekt som passar för åldersgruppen.

Det är vår förhoppning att det faktiskt finns något eller några partier i Sveriges riksdag som känner till problemen och vill satsa på att motverka den psykiska ohälsan bland äldre i sina valmanifest. Upp till bevis!

Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna
Gösta Bucht, sakkunnig vård- och omsorgsfrågor SPF Seniorerna

Få länder har debatterat förändringen av pensionssystemet så lite, och i få länder har de ansvariga visat så lite intresse för pensionerna

I en replik idag av Bo Könberg, en av de pensionspolitiker som ligger bakom nuvarande pensionssystem, till en ledartext i SvD häromdagen hävdar författaren att få länder har informerat om pensioner så mycket som Sverige. Problemet är att om informationen, och likaså debatten, är undermålig, så hjälper det inte hur många gånger informationen skickas ut. Det har saknats och saknas än idag en debatt mellan politiker och allmänhet om vad det är vi anser att pensionssystemet ska finnas till för och hur detta mål uppnås bäst.

Människor önskar, helt naturligt, att pensionssystemet ska ge en vettig ekonomi på äldre dagar. Men pensionssystemets finansiella stabilitet har av de ansvariga getts klart större vikt än att ge rimliga pensionsnivåer och villkor som man kan känna sig hyfsat trygg med. Om någon undrar så minskar, inte oväntat, år efter år tilliten för det svenska pensionssystemet bland medborgarna.

I repliken går också att läsa att många länder tagit efter den svenska pensionsmodellen, men det framgår inte att dessa länder antingen bara lånat delar av den eller sen ändrat sig när man insåg konsekvenserna. Det finns inget land som har kopierat det svenska systemet, bara det borde ge en tydlig hint om bristerna. Frågan är också hur många länder i vår omgivning som svenska pensionspolitiker har studerat de senaste 20 åren, eller om så inte är fallet – varför har man inte tagit lärdom av de lösningar som andra länder valt eller förfinat i sina pensionssystem?

Har politikerna inget ansvar i sammanhanget? Det verkar inte så, snarare är det visst nuvarande och kommande pensionärers eget fel om de får låga pensioner, för att de inte jobbar längre. Trots att vi svenskar går i pension cirka 2 år senare och har ett arbetsliv som är över 4 år längre än för femton år sen samt har den högsta sysselsättningsgraden i EU? De som konstruerat systemet och än idag fortsätter försvara det verkar däremot inte ha något ansvar alls i det hela. Om man nu gjorde systemet så väldigt känsligt för att medellivslängden skulle kunna öka mer än förutspått så borde ansvariga politiker väl ha tagit höjd för det på 90-talet, eller erkänna sina och systemets brister, och därefter införa förändringar?

Istället försöker Könberg vilseleda framtida pensionärer med att pensionsnivåerna idag inte är så låga som det påstås och att bara man jobbar lite längre så blir nivåerna högre i framtiden. Inget kunde vara mer fel. För det första, i breda yrkesgrupper (allt från vårdbiträden till ingenjörer) får ingen född 1950 som jobbar till 67 års ålder på heltid (i totalt 42 år) en allmän pension som överstiger 53 %. Vidare, för de födda 1960 gäller att ingen som jobbar till 67 år får över 49 % i allmän pension. Och så kommer det att fortsätta, även när de födda 1970 eller 1980 jobbar till 68 eller 69 år så hamnar den allmänna pensionen på som cirka 50 %. Det kan ju i sammanhanget påminnas om att man vid reformen av pensionssystemet utlovade omkring 60 % i allmän pension när man arbetat minst 40 år och i övrigt jobbar den extra tid som krävs för att kompensera för ökad medellivslängd. Men så blir det alltså inte.

Redan idag är det alldeles för många pensionärer som får en pension som innebär att de lever på marginalen, trots att de jobbat ett helt arbetsliv. Skillnaden i pensionskuvertet mellan att aldrig ha arbetat och att ha arbetat 40 år heltid som undersköterska eller lärare hamnar på omkring en tusenlapp. Och detta lär inte blir bättre framöver, om inte förändringar görs av systemet. Att jobba längre lönar sig dessutom i högre utsträckning för de med höga inkomster, och mindre för de med låga och medelinkomster som bäst skulle behöva just ett pensionstillskott.

Sammantaget går det att konstatera att det dels behövs en bättre debatt om pensionerna dels ett bättre pensionssystem än det vi har idag. Som väljare bör man kunna ta ställning till vad de olika partierna tycker om pensionssystemet. Men se, det kunde man inte på 90-talet och inte heller idag – med undantag för partier längst ute till vänster eller höger. Bo Könberg är inget undantag, han fortsätter att försvara ett system som väldigt få förstår och som väldigt få har förtroende för. Han verkar heller inte vilja ta ansvar för systemets brister och saknar konstruktiva förslag för att förbättra pensionssystemet (förutom att inkludera tjänstepensionen i det orangea kuvert som uppenbarligen få människor tycker är relevant information). Man kan ju fråga sig hur många väljare som blivit klokare av att läsa Bo Könbergs replik idag?

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

spf-logo mindre

Det är snarare fel på pensionssystemet än på löntagarna

Idag har en nyhetsartikel med rubriken ”Inte fel på systemet – utan på löntagarna” publicerats på flera håll. Den bygger på en aningen ensidig synvinkel på relationen mellan löntagare och pensionssystemet, nämligen att man i stort sett enbart tar upp medellivslängden som boven i dramat. Det handlar alltså om att dagens låga pensionsnivåer enbart skulle ha sin förklaring i att medellivslängden ökat mer än förväntat, men att löntagarna inte går i pension så sent som de borde. Men det finns fler aspekter i det hela som verkar glömmas bort, och som bidrar till att brister i andra delar av pensionssystemet inte debatteras.

Det stämmer förvisso att man vid reformeringen på 1990-talet satte prognoserna aningen för lågt i förhållande till den idag faktiska ökningen av medellivslängden. Men det finns andra saker som också har satts lägre: pensionsavgifterna är ett exempel på detta. I det nya pensionssystemet skulle 18,5 % av ens pensionsgrundande inkomst avsättas i pensionsavgift till den framtida pensionen. Men i verkligheten är det 17,21 % som avsätts. Förutom att vi lever längre medför även den lägre avsättningen till pensionsavgiften att pensionsnivåerna sjunker. Pensionsavgiften skulle behöva höjas till minst de 18,5 % som utlovades vid reformeringen, vilket skulle kunna ge framtidens pensionärer en något högre pension.

Av någon underlig anledning är det få eller inga pensionsdebattörer som talar om hur sysselsättningen, antalet år i arbetslivet eller när vi går i pension dels har förändrats sedan det nya pensionssystemet infördes, dels ser ut i ett internationellt perspektiv. Så det tänker jag göra nu, med viss reservation för att statistikens metoder och urval kan ha ändrats över åren och att undertecknad kan ha missat något.

Siffror finns att tillgå via EU-kommissionens statistikorgan Eurostat. Låt oss först titta på hur medellivslängden har förändrats i ett EU-perspektiv. Enligt Eurostat låg år 2002 snittet för återstående livslängd vid 65 års ålder för EU:s 28 medlemsländer på 17,8 år, för år 2015 ligger den på 19,7 år. För Sveriges del ligger motsvarande siffror på 18,6 år och 20,2 år. Vid reformeringen av pensionssystemet trodde man på en något lägre ökning, men oavsett så kan Sveriges siffror inte anses extrema i en EU-jämförelse.

Det är också intressant att titta på ett par andra aspekter som också har påverkan, eller borde ha, på pensionerna – sysselsättningen, antalet år i arbetslivet och när man går i pension. Sysselsättningsgraden i Sverige ligger på 81,2 % – högst i EU – för gruppen 20-64 år (EU-27 har 71,1 % i snitt). Sysselsättningsgraden har för övrigt sedan början på 2000-talet legat klart högre i Sverige än i övriga EU. Tittar vi sen på sysselsättningsgraden i åldern 55-64 år så har Sverige utan konkurrens högst sysselsättningsgrad även här: 75,5 % mot EU-27:s 55,3 % – här föreligger samma trend tillbaka i tiden som i den bredare åldersgruppen.

Hur ser det då ut med antal år i arbete? För EU:s 28 medlemsländer låg snittet år 2000 för antal år i arbetslivet på 32,9 år, vilket år 2016 har ökat till 35,6 år. För Sveriges del låg antal år i arbetslivet år 2000 på 36,8 år, medan det år 2016 hade ökat till 41,3 år. Inte så oväntat är Sverige det land i EU som har flest antal år i arbetslivet.

När går vi i pension då, i ett internationellt perspektiv (här kommer siffrorna från OECD)? Svenska män går i pension vid 65,8 års ålder och kvinnorna vid 64,6 års ålder. Ett par EU-länder ligger snäppet högre här, men Sverige ligger klart i EU-toppen även vad gäller hur långt upp i åldern man arbetar idag. För både män och kvinnor handlar det om en senareläggning av pensionen med cirka 2 år sedan år 2000 enligt OECD:s siffror.

Summa summarum: Sverige har högst sysselsättningsgrad i EU, vi jobbar flest antal år i unionen och vi går i pension sent. Sedan någonstans kring år 2000 har vi svenskar ökat vår sysselsättningsgrad, antal år i arbete och åldern när vi tar ut pension – enligt Eurostat och OECD:s siffror. Allt detta borde ha positiv inverkan på pensionerna – vi svenskar gör allt rätt. Ändå har vi i Sverige förhållandevis låga pensionsnivåer. Det verkar snarare vara pensionssystemet som det är fel på och inte svenska löntagare.

Istället för att enbart hänvisa till att medellivslängden har ökat borde pensionsdebattörer från olika sammanhang också kunna vara ärliga med att säga att pensionssystemet inte levererar som det var tänkt – det ger för låga pensionsnivåer efter ett långt arbetsliv. Det kommer in för lite pengar i systemet, trots att löntagarna uppenbarligen jobbar mycket och länge. Att höja pensionsåldern kan visserligen bidra till något högre pensioner för vissa grupper framöver, men det räcker inte utan bör åtföljas av andra åtgärder: höjda pensionsavgifter exempelvis. Annars kommer, som nu befaras, pensionerna fortsätta att vara för låga och förtroende för systemet urholkas – ytterligare.

Hela systemet bör utvärderas i sin helhet och förändras. Det behövs mer politiskt ansvar och kontinuerliga utvärderingar av pensionssystemet från olika synvinklar. Från SPF Seniorerna anser vi också att det redan nu bör skapas en Pensionsbuffert, att uttagstiderna för tjänstepensionen ska kunna ändras i efterhand och att förmögenhetsgränsen i bostadstillägget bör förändras.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

spf-logo mindre

Är inte högre pensioner och en bättre vård och omsorg lika viktigt?

Måndagens ledartext i Expressen menar att pensionärerna har många skäl att vara upprörda, främst för att vården och omsorgen sviker, men att pensionerna inte är ett av dessa skäl. Från SPF Seniorerna håller vi med om att det finns flera orsaker till att man som senior kan vara upprörd, men att pensionerna definitivt är en av dessa orsaker. Varför skulle man inte kunna kämpa för att både pensioner precis som vård och omsorg behöver förbättras? Varför sätta det ena mot det andra?

Det finns mycket att säga och önska om vården och omsorgen om äldre. Äldre människor som får sämre rehabilitering eller behandling efter sjukdom, åldersgränser som stänger ute seniora kvinnor från screening mot cancer eller bristen på geriatrisk kompetens generellt i vården. Här har Expressens Anna Bäsén gjort ett föredömligt jobb de senaste veckorna. Inom äldreomsorgen är det främst Socialtjänstlagens skrivningar som behöver förändras så att även äldre får rätt till goda levnadsvillkor. Innan så sker kommer kommunerna – utan konsekvenser – att kunna fortsätta neka äldre plats på ett boende trots stora omsorgsbehov, ha outbildad personal i hemtjänsten och använda äldreomsorgen som budgetregulator. För att nämna några exempel.

Expressen ledarsida tar även upp hur det växande antalet äldre riskerar att leda till ytterligare påfrestningar framöver. Men här saknas följdfrågor och inte bara konstateranden. För som Sten Larnholt, specialistläkare i geriatrik, tog upp i en debattartikel i Göteborgs-Posten häromdagen, så hänvisar politiker nu plötsligt till att allt fler äldre i befolkningen sannolikt medför ökade utgifter. Det handlar inte bara om lokalpolitiker utan också om finansministern. Men detta har varit känt under decennier. Att nu komma och låtsas som om det är en överraskning är inget annat än usel planering. Här är vi många som tillsammans behöver ställa politiker på olika nivåer till svars så att vården och omsorgen förbättras framöver och inte tvärtom.

Så till frågan om pensionerna. Sverige har ett bra pensionssystem när det kommer till den för staten väsentliga finansiella delen. Men utfallet i pensionärsplånboken är det däremot sämre med. Pensionssystemet missgynnar de som arbetat under hela sitt arbetsliv och haft en lön under eller runt snittet, oavsett kön. Med andra ord, det lönar sig inte att arbeta i pensionskuvertet. Pensionssystemet bygger på principen att arbete och det man tjänat in under arbetslivet är grunden för pensionen, vilket är bra och någon annan princip bör det heller inte vila på. Problemet är inte principen, utan det magra utfallet i pension efter ett långt arbetsliv. Det betalas inte in tillräckligt med pengar för att pensionerna ska hamna på en rimlig nivå.

För att illustrera detta tar vi ett par räkneexempel (födda 1951) på total pension år 2017:
Garantipensionär med fullt bostadstillägg som aldrig arbetat: ca 12 250 kronor efter skatt.
Grundskollärare som jobbat 40 år: ca 14 000 kronor efter skatt.
Förskollärare med 40 års arbetsliv: ca 13 700 kronor netto, varav ca 800 kronor i bostadstillägg.
Busschaufför som arbetat 40 år: ca 13 150 kronor efter skatt därav 2050 kronor i bostadstillägg.
Journalist efter 40 års arbete: 15 300 kronor netto. Om journalisten inte har tjänstepension, eller tar ut den under de första fem åren som pensionär, blir det netto 13 300 kronor där bostadstillägget utgör ungefär 800 kronor. Har denne inte rätt till bostadstillägg blir det 12 500 kronor att leva på.

Det är således inte särskilt svårt att se att den som arbetat heltid i 40 år i ovan räkneexempel i bästa fall får någon tusenlapp mer än den som aldrig arbetat. Men för många handlar det om några hundralappar, förutsatt att man har rätt till bostadstillägg (det har 15 % av pensionärerna), har man inte det så riskerar man att hamna på samma inkomst som en garantipensionär eller lägre. För alldeles för många seniorer har det inte lönat sig att arbeta när man tittar i plånboken – här är huvudproblemet med pensionssystemet.

Det är helt korrekt som Expressens ledarsida skriver att det är av största vikt att fler arbetar i landet. Jobbskatteavdragen har bidragit till att det idag lönar sig mer att arbeta än vad det gjorde i början på 2000-talet. Det välkomnar vi ur ett sysselsättningsperspektiv och har understrukit tidigare. Men det räcker inte att fler jobbar, det måste även in mer pengar i systemet.

Vi har ju vid flera tillfällen hört politiker och opinionsbildare anse att lägre ingångslöner (på runt 16 000 kronor och med kraftig skattesänkning) inte går att leva på. Det kan vara värt att påminna om att medianinkomsten för 65 år och äldre ligger på omkring 17 000 kronor brutto, ungefär hälften av pensionärerna lever alltså på eller under dessa nivåer, som det i andra sammanhang inte anses gå att leva på. Nu verkar i och för sig Expressens ledarsida tycka att dessa inkomster är fullt rimliga efter ett långt arbetsliv. Det tycker inte SPF Seniorerna, vi tycker istället att det ska löna sig att ha arbetat.

Vi välkomnar därför Expressens ledarsida att vid nästa tillfälle delta i vår utmaning ”Klara sig på pensionen”. Sannolikt kommer ni då även att få en insikt i vad ekonomisk otrygghet efter ett långt arbetsliv innebär för ens sociala relationer och möjligheten att efterfråga en bra bostad som man kan åldras i. En ansträngd ekonomi medför risk för isolering, en dåligt anpassad bostad, undernäring, depression och ensamhet. Med andra ord, ökat behov av vård och omsorg. Bättre pensioner är alltså inte bara en plånboksfråga utan också en fråga om att kunna åldras med värdighet och livskvalitet.

Anna Eriksson
sakkunnig pensioner SPF Seniorerna

spf-logo mindre

Ännu en åldersgräns som diskriminerar äldre kvinnor i vården

Regeringen har lagt fram ett förslag om att screening av livmoderhalscancer skall bli kostnadsfritt och att man ska kallas till undersökning. Men inte kvinnor som är över 64 år! De äldre kvinnorna är återigen diskriminerade. Förra året beslöt riksdagen att höja åldern för screening med mammografi till 74 år. Även då diskriminerade man de äldre kvinnorna. Regeringen hänvisar till Socialstyrelsens rekommendationer som hävdar att de övre åldersgränserna vilar på tillgänglig vetenskaplig grund.

Men Socialstyrelsens uppfattning grundar sig på avsaknad av studier med vetenskaplig evidens för att dessa screeningar gör nytta, eller rättare sagt att det inte finns studier, varken med evidens för eller emot nyttan av dessa screeningar hos äldre. Däremot finns det en mycket stark evidens för att 20 % av bröstcancer inträffar hos kvinnor över 74 år och av dödsfall i bröstcancer är 25 % kvinnor över 74 år. Livmoderhalscancer visar en ännu sämre prognos. 25 % inträffar hos kvinnor 64 år och äldre och hela 2/3 av dödsfallen i livmoderhalscancer inträffar hos de äldre kvinnorna. En starkt bidragande orsak till överdödligheten är den sena upptäckten då dessa kvinnor inte får vara med i screeningen.

Staten sänder här dessutom en signal som riskerar att uppfattas som att faran för dessa cancerformer är över då man passerat 65 respektive 74 år, och äldre kvinnor invaggas i en falsk trygghet som försenar upptäckt av livmoderhals- och bröstcancer. Världshälsoorganisationen (WHO) skriver att tidig upptäckt och behandling med hjälp av screening innebär en förbättrad prognos.  Statens medicinsk etiska råd (SMER) anser dessutom att ålder i rekommendationer om screening för sjukdom är åldersdiskriminerande.

Regeringen borde låta det sunda förnuftet råda. Flera andra länder har insett värdet av screening och där finns inga åldersgränser. Besluten om övre åldersgränser sätter luppen på ett sort problem, att det satsas allt för lite på forskning kring äldre. Kunskapsluckorna är stora så det blir enkelt att säga att det inte finns evidens för en medicinsk åtgärd hos äldre och så länge man inte satsar mer på forskning kan myndigheterna fortsätta att hävda att det inte finns vetenskapliga belägg för olika åtgärder och spara pengar på att utesluta äldre från detta.

Kvällspressen i form av Expressen granskar för närvarande diskrimineringen av äldre i vården, vilket är bra. Men varför är inte ansvariga politiker minst lika angelägna om att visa på orättvisor i vården och komma med förslag på förbättringar? Regering och riksdag – ändra er och tänk rätt och slopa åldersgränserna.

Gösta Bucht
sakkunnig vård- och omsorgsfrågor SPF Seniorerna

Risk för besvikelse bland pensionärer när utgifter och inkomster summeras för år 2018

I dagarna kom besked från Pensionsmyndigheten om att inkomstpensionen ökar med 1 procent nästa år. Det är en mager ökning. Samtidigt ökar garantipensionen med 1,6 procent. Men de skattesänkningar som regeringen tillsammans med oppositionen har ställt sig bakom från och med årsskiftet kommer att innebära ett bra tillskott i många pensionärers plånböcker, på runt 400 kronor mer efter skatt. Detta är välkommet, inte minst då pensionerna de senaste 10 åren har ökat med 1 procent i dagens penningvärde, medan lönerna ökat med 22 procent under samma tid.

Det är dock väldigt viktigt att komma ihåg att de siffror som nu figurerar i debatten, på en ökning av disponibel inkomst på uppemot 1000 kronor per månad, bara kommer att tillfalla ett fåtal pensionärer. Dessa siffror bygger på att man är snittpensionär och har rätt till bostadstillägg, vars tak föreslås höjas och kunna ge som mest ungefär 450 kronor mer i plånboken. Sedan betraktas i ovan kalkyler heller inte höjningar av andra skatter, och sådana finns det dessvärre gott om.

Det är strax under 300 000 av landets 2 miljoner pensionärer som har rätt till bostadstillägg, alltså ungefär 15 procent av pensionärerna. Merparten av de med rätt till bostadstillägg har låga pensioner och är ensamstående. En mindre del har en pension runt eller strax under medelpensionen och rätt till bostadstillägg – det är detta fåtal som kan få ett tillskott på strax över 900 kronor per månad sammanlagt. Övriga med bostadstillägg får en förstärkning på någonstans mellan 600 och 800 kronor när skatten sänks och bostadstillägget höjs.

De återstående 85 procenten seniorer som inte har rätt till bostadstillägg får däremot nöja sig med som mest en dryg femhundring i tillskott nästa år, mycket tack vare skattesänkningen som riksdagspartierna står bakom. En del, främst de med låga och de med höga pensioner, får dock bara någon hundralapp i tillskott nästa år.

Sedan har vi förstås andra skatter och utgifter som också berör många seniorers plånböcker. Här nöjer vi oss med ett par exempel, Skattebetalarnas förening har däremot en diger lista med exempel på skatter som har höjts eller kommer att höjas under denna mandatperiod.
– Bensinskatten har höjts och kommer att fortsätta öka som följd av den indexering som regeringen infört. Under perioden 2016-2018 betyder detta t ex en höjd skatt på 5500 kronor totalt för ett hushåll som kör drygt 2000 mil per år. Till detta kommer också höjd fordonsskatt på både nya bilar och på lättare fordon.
– Höjningar av kommunal- och/eller landstingsskatten.
– Regeringens höjning av maxtaxan för hemtjänst och särskilt boende med 211 kronor per månad (sedan den 1 juli 2016).
– Den särskilda löneskatten för 65 år och äldre som jobbar har återinförts av nuvarande regering.
– TV-avgiften har höjts både 2015 och 2017.
– SINK-skatten, för utomlands bosatta, höjs fr o m år 2018 från 20 till 25 procent. Drygt 150 000 svenska pensionärer riskerar att beröras, som för en pensionär med en inkomst på 15 000 kronor i månaden skulle innebära höjd skatt på cirka 600 kronor per månad.

Förutom ovan skattehöjningar kan vi vara ganska så säkra på att både hyror och livsmedelspriser i många fall kommer att öka under 2018.

En klar majoritet av pensionärerna riskerar därmed att bli klart besvikna när utgifter och inkomster summeras under år 2018 – någon extra tusenlapp är det väldigt få som kommer att kunna räkna hem, däremot ett tillskott på några hundralappar. Sen är det samtidigt viktigt att komma ihåg att det finns ett gäng andra skatter och avgifter, och för den delen vardagsutgifter, som kommer att äta upp delar av seniorernas ökning i disponibel inkomst nästa år.

Eva Eriksson
förbundsordförande SPF Seniorerna

Eva Eriksson
SPF Seniorerna